Vad kom först: Hönan eller ägget?
Jag har alltid först velat flytta av en Anledning – typ den skola jag ska gå i ligger där, eller jag VILL bo där, för det är så fint, eller ”husen är billigare där” osv.
En del får ett bättre jobb och flyttar till Nya Staden pga jobbet…
Jag har först velat till Staden och SEN fixat jobbet där. Troligen haft tur, eller bara halkat på en massa bananskal…
NU funderade jag alltså på att flytta till Mammas Stad (där jag för övrigt är uppvuxen) och ”HOPPSAN!” så bodde visst Stenis där också. Vilken lycklig slump, liksom?!
Så då var det det där med ”VAR ska jag bo?” och så tittade jag på en lägenhet idag, men den var lite för trång….
Men så tänkte jag, sådär lite småklokt och genomtänkt och planerande (som man bör vara/göra…):”Jag måste ju ha ett jobb också!”….så då gick jag ut på nätet och kollade på Stadens hemsida och klickade mej fram till Socialtjänsten….eftersom jag jobbar inom Socialtjänsten nu, och trivs!
Döm om min FÖRVÅNING när dom precis har ”omorganiserat” och behöver ”ett antal nya socialsekreterare” inom Barn- och familj…. (där jag nu jobbar, visserligen som behandlare, men vaddå?! Man kan väl inte få ALLT serverat på silverfat….)….
Är det inte konstigt?! Slumpen? Ödet??
Så nyss slängde jag iväg en jobb-ansökan, och nu är det bara att vänta….
Men Stenis är DUM…..för när jag frågade:
-”Vad tänker du?” (om att jag funderar på att flytta dit)
så svarade han: – ”Jag vet inte….”.
”Öööööööööööö!” !!!! ( = *tutar i en tuta med högt ljud* )
Fel svar!!!
Jag trodde han skulle hoppa högt av lycka och glädje…..
*suckar besviket*
Släng dej i väggen, Stenis!
(ja, jag skämtar lite om det, men egentligen är jag LEDSEN)
erviluca #mammatillfyrakillar 
Och jag fattar ingenting. Du planerade ju inte att flytta in hos honom direkt, i så fall hade jag kunnat förstå hans ‘jag vet inte’ lite grann. Jag menar, är man van att bo själv kan det kännas läskigt att behöva ta hänsyn till andra, men du hade tittat på en egen lägenhet ju… Än en gång – män är från mars, kvinnor är normala:)
GillaGilla
Näe, det gjorde jag inte. Jag bara tänkte flytta dit, för att det skulle bli enklare, och för att vi skulle kunna träffas mer… och oftare…och för att mamma bor där, så då kan jag finnas lite för henne också…..Blev han glad? Näe, tvärtom….verkade det som……..
GillaGilla
Sicket litet svin!Eller ett överlumplat svin?
GillaGilla
Fast han är inget svin, även om han älskar grisar….. :PHan är rätt snäll faktiskt. Fast kanske lite….”manlig”…..Lite mycket från ”mars” ibland…..
GillaGilla
Jo, jag fattade det. Och det var då jag inte fattade hans reaktion. Förmodligen är han så nöjd med hur det är nu att en förändring skrämmer honom. Lite fördomsfullt kanske, man i min umgängeskrets är det män i synnerhet som är rädda för förändringar – bra som dåliga.Hoppas du snart får klarhet i hur han tänker, jobbigt att leva i ovisshet och osäkerhet:(
GillaGilla
Jag pratade nyss med honom….. och frågade….och han sa att han blev så ”överrumplad” och att det kom så plötsligt. Och det gjorde det. Jag är lite plötslig av mej. Ofta. Men om han skulle sagt: ”Jag tror jag ska flytta till din stad”, så skulle jag bli jätteglad. Det är jag rätt säker på. Men men…..Han är inte jag och jag är inte han.Han sa: ”Förlåt”. Jag sa: ”Kanske….”.
GillaGilla
Skulle tro att du förlåter honom, vi väljer ofta att göra det, men händelsen i sig kommer förmodligen att lämna en liten tagg i minnet. Så svårt att bara vifta undan eller glömma sådana saker. Lustigt, för det enda han sa egentligen var; ‘jag vet inte’…
GillaGilla
Ibland tänker jag att vissa saker som gör ”ont” är tramsiga….men oftast för att reaktionen inte kommer direkt….Utan jag blir STUM för att känslorna sätter krokben för orden. Sen kommer reaktionen, efteråt. Och det blir sorg och elände av hela grejen.Obegripligt för en man. Javisst! Men så är det iallafall…. Han sa ”FEL”. Reaktionen var FEL. Reaktionen var inte ”kärleksfull” – den var…..avvisande….för mej. Inuti.
GillaGilla