Månadsarkiv: mars 2011

Det var det jag gick och funderade på igår, när jag var ute med hundarna….

Jag gick och gick och gick…och ville egentligen gå tills benen inte bar längre…Kände att det var ”läge” för en sån promenad….

Utmattningspromenad…

….men magen skrek: DU MÅSTE ÄÄÄÄTA!!! NUUUUUU!!!!

…och kroppen la till: OM DU INTE ÄTER INOM X ANTAL MINUTER SÅ SVIMMAR JAG!

Så det var bara att ”lyda kroppen” och göra promenaden ”lagom lång”….för att sedan gå hem och ”tanka”.

Men oj vad tankarna maaalde och maaalde…..

Jag ska inte berätta i detalj om hur mina tankar gick….

……men dom gick lite runt, runt……

…….och hit och dit…..

…… och i krokar och upp och ner….

Överleva…..?

 Bara leva…?

….eller….

 Leva Livet??

Kämpa? Traska på? Eller slå klackarna i taket?

Rätt och fel? Hur ska man veta?

Kärlek eller inte? Älskar jag mej själv?

Är jag älskad, på RIKTIGT?

Vad är ”på riktigt”?

…………………………………………………………………………………………………………..

Jag tänkte att jag skulle vilja hitta Grundbulten…Den Inre Kärnan…Den grej som allt snurrar kring….”Pudelns kärna”….

Finna ett Lugn. En inre ro. En Tillfredsställelse med Livet.

Någon slags Nöjdhet.

Jag vill landa.

 Rota mej.

Vara älskad. I grunden.

Duga.

Och hitta Grundbulten.

Och skruva fast den, ordentligt.

Vara NÖJD.

Tillfreds.

Alla dagar.

Till tidens ände.

Hallelujah!

 Och Amen.

Stenis arbetar på ”Aktiebolag Ändrade Planer”.

Typ.

Jag har insett att allt man Planerar kan ändras. Alltid. När som helst.

Det handlar alltid om ”Kanske…”.

Och det är Kanske ända tills det blir : ”NU sker det!”.

Stenis har haft det så i flera år. Jag har bara upplevt det i 1 år. Med Stenis.

Tur att jag ändå är så FLEXIBEL och ANPASSNINGSBAR.

Jag reagerar med ”SKIT OCKSÅ!!”, och sen är det bra.

Och jag vänder blad.

Nästa sida.

Typ.

-”Jag ska jobba i Täby från och med nästa månad”, säger Stenis.

-”Kul!” säger jag. ”Det blir ju jättenära mej!”

Jag funderar på hur mysigt det ska bli, när han arbetar så nära…Vi kan träffas typ varje dag…nästan!

Det går 5 dagar:

-”Näe, det blir nog inte Täby – det blir Danmark!” säger Stenis.

-”DANMARK!? Va faan!!?!”

Jag funderar på om vi kommer att kunna träffas ALLS! Jävla skit, liksom!

Det går en vecka:

-”Jag ska jobba mitt i Stockholm fr o m nästa månad!” säger Stenis.

-”Mitt i Stockholm blir ju rätt bra, för mej, och oss….” konstaterar jag.

Tänker ingenting. Det blir som det blir….

Stenis ringer:

-”Hej, jag är i Trollhättan! Jag ska vara här i 3 månader nu!”

-”Okey!”

……………………………………………………………………………..

-”Hej! Jag tänkte komma över. Jag blev plötsligt ledig i 2 dagar….”

-”KUL! Kom över!”

Glad och förväntansfull….

Jag städar och donar. Uno dör….

-”Hej! Jag kommer inte. Ändrade planer. Jag jobbar.”

Aktiebolag Ändrade Planer ändrar sina planer…..

……igen.

Jag tyckte det var så fiiiint när Milton stod där med nosen emot Unos näbb. Så gulligt!

I min fantasi släppte jag ut Uno ur buren och han flög och satte sej på Miltons huvud, och så blev dom bästisar…..

Igår satt Milton klistrad vid buren medan jag dammsög hela lägenheten. Stenis skulle komma, så jag städade och fejjade i varenda vrå (!).

Då och då tittade jag till Milton. Han var helt fascinerad av Uno, och Uno av honom…..

Bästisar, tänkte jag.

I morse låg Uno på burens botten. Svårt skadad. Hela ena benet var trasigt och vingen hängde helt snett. Han skakade och såg ut att må riktigt dåligt.

INTE Uno. Googlad bild

Jag funderade på om jag kunde göra något åt det, om han kunde ”läka ihop själv” eller vad jag skulle göra…..Jag lyfte upp honom och tittade närmare på skadan. Det såg INTE bra ut. Han mådde INTE bra. Han led.

Jag tänkte: ”Stenis får döda honom när han kommer”.

Så tittade jag på honom igen….AJ, vad ONT han verkade ha! Jag insåg att han inte skulle kunna ligga hela dagen och ha så ONT, så jag bestämde mej för att döda honom själv.

Men HUR?!

Jag fyllde till slut en (tom) glass-plastburk med vatten och tog Uno och stoppade ner honom i vattnet och satte på locket. Efter några sekunder slutade han sprattla där inne.

Han var död.

Sorgligt.

Minsting började gråta.

Mellan fick tårar i ögonen.

Storing var inte hemma.

Sen torkade Minsting tårarna och gick till skolan.

Mellan bröt ihop helt och kunde inte gå ut alls, och fick stanna hemma.

Nu sitter Bella där i buren och tittar sej omkring och ser ut att fundera på vart hennes älskling tog vägen….

Sorgligt. 

Många kan verkligen offra sej för kärleken, men är det att ”offra” när man VILL förändra något för Kärleken?

Vad har du ”offrat” för kärleken?

Det finns dom som inte ”offrar” något…inte förändrar något för Kärleken. Där livet ”tuffar på” och OM dom blir kära, så får Den Andre ändra på SITT liv, eller så blir det ingenting.

För ett tag sedan träffade jag en kvinna som berättade att hon haft ett särbo-förhållande i 10 år! Till slut gav hon upp. INGEN utav dessa två ville flytta till den andres stad, TROTS att (eller just på grund av att…?) ingen utav dem någonsin flyttat!

HAN bodde i sitt föräldrahem, och föräldrarna hade flyttat ut ur huset….HON bodde kvar i staden där hon alltid bott. Båda hade vuxna barn som klarade sej själva. Ingen ville flytta. Inte ens på försök.

Och så tänker jag på Kvinnan som flyttade till sin beduin-man i Jordanien. HON vågade! HON satsade allt på ett kort! HON ville.

JAG har vågat och velat, och inte varit rädd. JAG har varit beredd att ge upp nästan ALLT för Kärleken. Inte för att jag är någon slags martyr eller lågt stående varelse, utan för att jag tycker att Kärleken är det Viktigaste i livet. Allt annat kan man ”fixa till”….eller anpassa sej till. Förutom barnen då. Men dom kommer ju först, på så sätt att jag aldrig skulle kunna överge dom.

Men många gör det också: Överger sina barn för Kärleken. Flyttar till Falun, fast barnen bor kvar i Stockholm….

Har du övergivit något/någon eller Offrat något/någon för Kärleken? Har du ångrat det eller inte?

Har du avslutat en relation för att ingen av er velat flytta på sej osv? Har du ångrat det eller inte?

-”Jag mår så bra när jag är med dej. Jag kan vara mej själv. Slappna av. Jag är JAG när jag är med dej och det är så skönt!”

….sa jag….och tänkte:

”Det kännns bra när man kan vara den man är med någon. Precis den man är.

Det känns bra när man blir sedd och uppskattad för den man är.

Det känns härligt att vara älskad.

Och älska.” 

När jag funderar lite på oss kvinnor, så tänker jag att dom har nog rätt ändå, killarna:

 Vi är nog inte helt enkla att förstå sej på.

Jag tänker på hur jag är, och på hur jag skulle vilja vara.

 Det är så enkelt (för mej) att säga att man ska ”vara rak och tydlig”, för ibland vill jag faktiskt inte vara rak och tydlig – jag vill vara otydlig!

 Och så vill jag bli ”tolkad” – eller snarare; jag vill att Han ska förstå ÄNDÅ!

Det borde nog finnas en Bruksanvisning för män (gällande kvinnor – eller så behöver varje kvinna sin egen bruksanvisning….), hur dom ska bete sej….och ändå tror jag det skulle bli fel många gånger, för tydlighet är ju EGENTLIGEN A och O.

Men ibland är det så härligt skönt med alla sprittande känslor…….

……  och dom lever man ju bara ut genom att vara Quinna (om man är kvinna).

 Tror jag.

För när jag gick en promenad i skogen kom jag att tänka på att jag – när jag var lite upprörd över Stenis beteende –  ville att han skulle ringa, så att jag fick ”inte-svara”.

 Det kändes såååå skönt att ”inte-svara”, och den dag han INTE ringde, när jag tänkte att jag skulle ”inte-svara” kändes inte bra alls!

Sen pratade vi i telefonen (när ”inte-svara-känslan” gått över) och då sa han ”Vad bra att jag inte ringde när du ändå inte tänkte svara”, men så var det ju inte! Jag VILLE att han SKULLE ringa så att jag skulle få ”INTE-svara”. Hur förklarar man det, liksom?

Sen tänkte jag på dom gånger då jag tror jag skulle vilja skrika:

 -”KOM INTE HIT!!”

….och då det bästa han skulle kunna göra är att KOMMA ÄNDÅ  (…kanske med en lite blomma..?) och säga:

 -”Jag längtade så mycket efter dej, och jag älskar dej så mycket, så jag kunde inte låta bli att komma!!!”

Typ.

Åååååååååååååååå, vad härligt!

…..eller då jag skulle vilja skrika:

-”JAG HATAR DEJ!! GÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!”

….och att vad jag då  egentligen skulle vilja att han gjorde var att:

1. Stanna kvar!

2. Säga att han älskar mej! Typ jättemycket!

Nu har jag aldrig betett mej som ovan, eftersom jag inte vågat….för min erfarenhet är att killar/män tror på det jag säger och utgår ifran att jag menar det….

*suckar uppgivet*

….men det vore så härligt att få leva ut……..

…..den Primitiva Sidan..

…..av min Kvinnlighet!

….eller vad det är….

………………………………………………………………….

PS. Jag tror aldrig jag känt mej så kvinnlig som sedan jag träffade Stenis….och det känns faktiskt Jäkligt bra! DS.

Googlad bild. Vet ej vilka tjejerna är. De får representera ”fnitter-tjejer” bara…

När jag bekymrar mej över Mellans tonårs- hormoner, och -trötthet, och -tjejfnitter….så minns jag plötsligt mitt eget fnittrande….

…..för jag hade verkligen några riktiga ”fnitter-år”.

Jag minns att det var helt obegripligt för vuxna, som av och till suckade och stönade över mitt, och mina kompisars till synes obegripliga fnitter-anfall.

Men jag minns också det Begripliga i fnitter-anfallen, och att dom, för det mesta, var så befriande  härliga!

Och för det mesta var det inte elakt fnitter åt andra, utan mer åt obegripliga roligheter som bara jag, och mina fnittrande kompisar, förstod!

Jag minns också fnitter-anfall som inte gick att stoppa, som fortsatte och fortsatte och som nästan blev tårar till slut.

Jag minns fnitter-anfall där jag fick gå ut ur klassrummet/kyrkan/salen för att inte störa, och för att jag faktiskt inte kunde sluta!

Jag minns också hur ostoppbara dessa fnitteranfall var….och hur Underbart Härliga dom var….och hur vi tjejerkompisar förenades i fnittrets Begriplighet, medan dom vuxna var såååååååå tråkiga och sura…och ”fattade ingenting”…..

*fnittrar och minns*

Jag berättar för Stenis om min oro för Mellan….Det blir ett skönt samtal, där jag får stöd och kan tänka i mindre oroliga banor…

Vi pratar om att växa mycket, om hormoner som dansar runt i kroppen (testosteron i mängder), om tonårstiden och om att bli vuxen…Han minns, och kan förmedla känslorna hur det var…

Mellan är så TRÖTT, men han har ju också vuxit 15 cm (minst!) på bara 1 år. Han har fått hår både här och där, mansröst och adamsäpple….Alltihop på en gång! Summa summarum: TRÖTT och IRRITERAD.

Hur ska man då dessutom orka ta in ”vad hände 1842? Islams ursprung? Geometriska figurer och 234,98 delat med 39,32? Hola campanjo!” och ”Vilket styre är det i Burundi?”….

….när samtidigt ett gäng tjejer med ”nya kvinnliga kroppar” sitter och fnittrar och ”stör” (”vad fnittrar dom åt?”, liksom)?

Typ.

Mellan hade LOVAT att gå till skolan idag. L O V A T ! ! !

Så sitter han där i fåtöljen, färdigklädd, färdigfixad i håret, färdigtandborstad och ”beredd”….och jag slänger en blick på klockan och säger:

-”Nu måste du nog gå”

Mellan ler lite snett.

-”Mellan! Du måste gå nu!” säger jag lite mer bestämt….

-”VARFÖR?!?!” säger Mellan irriterat.

Då förstår jag att det kommer att bli KRIG, och jag känner: ”Nej, nu JÄVLAR!!!”, kavlar upp ärmarna, spottar i händerna och drar igång:

-”Jag tänker INTE motivera varför du ska gå till skolan IGEN! Och jag ska INTE behöva berätta för en kille som går i ÅTTAN varför han måste gå till skolan! Gå NU!” Jag är arg.

-”Meeeen, VARFÖR?!? Jag hatar skolan!! Jag vill inte!!”

-”Inga diskussioner, tack! GÅ NU!”

Mellan vecklar ut sin 185 cm långa kropp, och släpar sej ut i hallen. Dröjer med stegen och jag ser att jag inte har ”vunnit” än…

Så ställer han sej framför spegeln och då blir jag TOKIG!

-”Gå därifrån! Du HAR fixat håret! Det räcker nu! Du fastnar ju bara framför spegeln! Det där är ju inte riktigt klokt! Det börjar ju bli en fobi!! Sluta NU och GÅ TILL SKOLAN!!”

Jag är väldigt upprörd, för jag VET ju att han ”fastnar” när han ställer sej framför spegeln: Han fixar och drar i sitt hår hit och dit så att man blir toooookig (och han med, för han blir ALDRIG nöjd!)!!!

-”GÅ TILL SKOLAN NU!!”

Mellan står kvar framför spegeln och fixar och donar med håret.

Klockan tickar: TICK TACK TICK TACK….

Magsåret växer. Irritationen kokar inuti. Jag får bita mej både i tungan och tummen och andas djupt och hålla i mej för att inte kasta mej över honom och ”slå på honom” – alternativt DRAAAA honom till skolan!

Då kommer hoten:

-”OM DU INTE går till skolan måste jag……..*löjliga hot i mängder*….!!!!”

Han fortsätter fixa med håret….

Något utav hoten går nog in i honom lite grann, för han får tårar i ögonen och går in i sitt rum och slänger sej på sängen……

Jag går in i köket för att inte EXPLODERA eller säga dummare saker och/eller kasta mej över honom i ren och skär frustration.

Jag andas djupt, försöker sortera tankarna och tar nya tag, går in i hans rum och börjar ”föreläsa”:

-”Om det beror på att…..OM du känner dej…..OM du…..bla bla bla bla bla bla bla……” etc….

Han tycks lyssna. Jag hör själv hur min röst maaaler ”klokheter”, men jag har ingen aaaning om, om det hjälper. Mellan bara ligger i sängen och är tyst.

-”Du MÅSTE prata! Du MÅSTE berätta vad det ÄR! Det är lag på att barn MÅSTE gå i skolan oavsett hur tråkigt man tycker det är! Det är bara att härda ut! Gilla läget! Eller ogilla läget, men man MÅSTE gå i skolan!!!”

-”Men jag LÄR MEJ JU INGET!!” gråter Mellan.

-”Du kanske måste gilla läget även där. Skolan är, och har alltid varit, lite av ”korvstoppning”: Man stoppar in en massa kunskaper och sen kräks man ur sej dom på ett prov, och nästan inget fastnar. Så var det när jag var barn, så var det när Äldsta sonen var barn och så är det nu. Det är kanske så att du måste gilla läget även där.

 Man lär sej kanske att plugga – att söka kunskap – men det är bara en promille som fastnar. Och du måste också lära dej att stå ut fast det är tråkigt och segt. DET är kanske den kunskap du lär dej?!”

-”Men, ååååååååååååå!”

Jag tänker att jag kanske ”undervisar”/pratar för mycket just nu….Och inte lyssnar. Men å andra sidan säger han inget. Är för det mesta tyst. Och när jag ställer frågor svarar han:

 -”Vet inte”.

Ibland betyder ”vet inte” ja, och ibland är det ett sätt att slippa svara…Ibland säger han så för att han är så osäker på om det är okey att tycka och tänka som han….och ibland har han inte lyssnat på frågan, så han svarar ”vet inte” för att han faktiskt inte bryr sej…(tror jag).

Jag fortsätter med min ”föreläsning” ett tag….och pratar kring hans klass, hans skola osv….

-”Det kanske inte vore så smart att byta skola/klass inför 9:an?” säger jag….men han svarar att han inte vet (!) om det skulle vara bra eller inte.

Hans klass består nämligen av ca 22 otroligt starka och dominerande tjejer, samt ett litet (6 st) skrämt gäng med killar med olika bokstavsdiagnoser. Två killar har inga diagnoser, och det är Mellan och hans kompis Richard.

Detta kommer nu att bekymra mej ett tag framöver.

 Är det bara en ”svacka” i Mellans (känslo-) liv, eller måste jag agera mer?

 ……………………………………………………………………………………………………………………

PS.

Tilläggas bör att Mellan är en otroligt SNYGG kille, och har alltid varit.

 Då tittar jag inte bara med ”mamma-ögon” utan han är verkligen slående vacker/snygg. Grejen är dock att han begriper det inte själv. ÄR man så snygg, och är så social (som han var när han var yngre) och trevlig, så borde man åka på en ”räkmacka” genom livet, och inte vara så osäker som han är (nu).

 Dessutom har han väldigt lätt för att lära sej. Så vad är problemet, liksom? DS

…………………………………………………………………………………………………………………….

…..sa familjeterapeuten…. *harkel*

….fast även solen har fläckar….

….och ingen blir profet i sitt eget land….

Ideer??

Jag mådde lite ”kymigt” i morse…lite lätt illamående, sådär….men gick till jobbet ändå…

Jag mår ju lite ”si-och-så” då och då…och ofta är det någon slags molande huvudvärk eller någon slags ”migrän-varning”, och jag är van…så jag försöker att inte tänka på det…

…ibland går det och ibland går det inte…

Ofta glömmer jag bort värken under samtal med familjer och barn…för det är så kul, och härligt, att träffa människor och prata med dem!

Ofta får jag en ”energi-boost” eller en ”kick” av samtalen – även om dom kan vara jobbiga och svåra.

Men så kom jag hem, vid lunchtid, till två ”sjuka” (??) söner hemma, gjorde lite lunch,  gick ut med hundarna och kände mej…”konstig”…nästan som ”sjuk”….

Stark migrän-varning var det, så jag tog en ”puff” av migrän-medicinen….

…så la jag mej i sängen/soffan en stund och kände mej illamående och lite frusen – nästan sjuk! – och somnade!

Jag vaknade när Storing kom hem! Vid 16.30!

-”Har du inte varit på jobbet idag?!” frågade han….

Förvirrad som jag blir när jag sover på dagen, visste jag knappt var jag var eller om jag varit på jobbet,           eller om det var morgon eller kväll eller VAD?!

Det känns fortfarande lite konstigt…och jag undrar:

När mina arbetskamrater frågar i morgon: Vart tog du vägen igår – vad ska jag svara?

A. Jag fick ett migrän-anfall, tog medicin och somnade.

B. Jag skolkade.

C. Jag råkade somna i soffan/sängen när jag var hemma på lunch.