Månadsarkiv: februari 2011

http://svtplay.se/t/149535/en_idiot_pa_resa

Häromdagen satt jag och slötittade lite på TV, samtidigt som jag läste Aftonbladet…och så kom det ett program som hette ”En idiot på resa” på Kanal 1.

Se det programmet, säger jag bara!

Jag skrattade så jag grät!

Det handlar om en ”helt vanlig” och kanske ”något småtrist” kille, som skickas ut i världen av sina två kompisar, för att ”se Världens sju underverk”…När han kommer till varje plats, får han uppdrag via mobilen av sina kompisar, vad han ska göra.

Hans kommentarer, och hans sätt att ta till sej dom nya miljöerna, och det han ska göra, är obetalbara! Jag ska se resten av avsnitten! Så är det bara!

Att skratta så man gråter är helt underbart befriande!

Jag blir så frustrerad på mej själv!

Jag blir liksom lite kräkfärdig när jag hör Robyns senaste låtar som spelas på radio om och om igen…om och om igen…Jag vill stänga av, kräkas och mår fysiskt illa när jag hör dom, och jag förstår inte varför!!!

Jag tycker hon är snygg och söt och modig, klok och självständig och en bra förebild för unga tjejer, att hon gör bra musik och att hon sjunger bra – så vad är det då som gör att jag vill stänga av radion när hennes låtar kommer?

Jag förstår det inte. Gör du?

Jag kan inte låta bli att tycka om Alla Hjärtans Dag, trots att jag tycker det är sorgligt att många inte får en enda  hälsning, trots att många bara tycker det är ett kommersiellt påfund och trots att det finns barn eller vuxna som gråter av sorg att just dom inte får en hälsning, eller att dom får en hälsning av ”fel person” , och allt annat  sorgligt som kan hända.

Är jag lite knäpp, eller?

Svar: Ja.

Men JAG tycker om att dela ut ”kärlekshälsningar” till höger och vänster! JAG mår bra av att göra andra glada!

Idag har hela min arbetsgrupp fått varsitt litet ”brev” av mej, med en personlig rad och en ”Alla Hjärtansdagskram”. Jag tror alla blev glada av det!

Så det ÄR härligt att göra andra glada! Och det får jag nöja mej med.

För den dagen JAG får Något på Alla hjärtans dag….ska jag äta upp….. mina gamla gympaskor…för jag tror inte den dagen kommer förrän skorna har förmultnat helt….och då är dom väl rätt lättsmälta….

….faktiskt….. och det är bara så det är.

Och det är bara att Gilla Läget.

Ha en UNDERBAR kväll, allihopa!!!

Mina ord kan skrämma dig

bara om du redan är rädd

Mina ord kan göra dig ledsen

bara om du redan har sorg

Mina ord kan reta dig

bara om du redan är förbannad

Mina ord kan såra dig

bara om du redan är sårad

Mina ord kan väcka din glädje

bara om den redan är din

Min kärlek kan nå dig

bara om du redan älskar dig själv

I annat fall kanske du inte

anser dig värd den, tvivlar på mitt omdöme,

ifrågasätter mina motiv

och avvisar kärleken utan att ha prövat den

Den kärlek du avvisar

kan vara välkommen på annat håll

Men älskar du dig själv så lite

att kärleken inte når dig

är det du som bäst behöver den

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Kunde vi tro att varje möte mellan människor

är ett tillfälle att växa och mogna,

skulle vi inte bara älska medmänniskorna,

utan också Livet självt.

Ju mer jag funderar på det, desto mer inser jag hur viktigt det är med Humor!

Humorn visar hur intelligent man är. Humorn visar om man har självdistans och har självkänsla. Humorn visar att man har värme och omtanke. Humorn är liksom A och O!

Utan humor är man….tråkig….och ingenting…..och stel….och…..ointelligent.

…..i min värld….

Och då menar jag inte att man ska kunna en massa vitsar, utan att man ska kunna se humorn i livet, i alltet! Kunna skämta om sej själv, och kunna ”ta” skämt om sej själv, kunna skratta åt det mesta och förstå när andra skämtar….

Inte slapsticks och ”slag under bältet” eller sånt….utan bara sån där underbar fantastisk humor….

….så som Stenis har, ni vet!?

Att ha sån humor är att vara Intelligent. Det har jag bestämt.

Basta!

Det är skitjobbigt att skämta med någon och sedan behöva FÖRKLARA i en kvart att det var ett skämt och varför och bla bla bla…..och det är skitroligt när man skämtar och så fattar personen skämtet direkt och kommer med något tokigt tillbaka….

Jag blir trotsig, och lite ”Tom Tvärtom”, till Måsten:

Man MÅSTE torka upp efter sej.

Man MÅSTE tacka efter maten.

Man MÅSTE vara ”si” eller ”så”

Man MÅSTE göra ”si” eller ”så”

Man MÅSTE springa/jogga mer än 20 minuter för annars hjälper det inte alls…

Man MÅSTE torka av diskbänken när man har diskat färdigt

Man MÅSTE plocka ur diskmaskinen direkt

Man MÅSTE hålla rent och snygg i köket – och helst i hela lägenheten/huset

Man MÅSTE ta bort muggen på vardagsrumsbordet direkt efter att man druckit ur den

Man MÅSTE ställa skorna åt sidan i hallen

Man MÅSTE hålla gräset kortklippt på sin gräsmatta om man bor i hus

Man MÅSTE skotta uppfarten till dörren utanför huset om man bor i hus

Man MÅSTE vara intresserad av matlagning om man är kvinna

…och då vill jag bara sparka av mej skorna mitt i hallen och kliva in i mitt stökiga hus, gå in i köket och konstatera att diskmaskinen är full och diskhon full av disken från middagen igår kväll, ta en glas vin ur bag-in-boxen och spilla lite, utan att torka upp, bestämma mej för att ta en joggingrunda, men bara springa i 10 minuter….och sen trampa upp en gång i snön fram till huset och veta att under denna gång ligger det ett gräs som inte blev klippt (=långt), gå in och slänga mej i soffan utan att duscha efter joggingturen och ta ett glas vin till och låta vinglaset stå kvar på vardagsrumsbordet…..

….bara för att jag inte vill ”MÅSTA!”

Det är jobbigt att vara obstinat, ibland…..

Storing gör ett arbete i skolan där han ska ha bilder på sej själv som liten. Vi letar i lådorna….

Jag bläddrar bland gamla foton –  *blädder blädder*

-”Meh! Varför har du sparat så många suddiga kort, och dåliga kort, och fula kort?!” frågar Storing. ”Varför tog du inte bort dom direkt?”

-”????????”

-”Jamen, varför sparade du dom dåliga?” frågar han, och låter som om jag är dum i huvet…

Och DÅ kommer jag på: Han är uppvuxen i en tid då man tar ett kort – med sin TELEFON (mobil) – och blir det inte bra, så trycker man bara bort det och gör om! OM man gör pappersbilder av sina bilder, så är det bara av dom SUPERFINA bilderna! Inte ”skiten”.

JAG är uppvuxen under en tid då man stoppade en film i en KAMERA, och tog kort och så fanns dom där, på en gång, ”forever”, och gick inte att ta bort. Och man skulle inte ”slösa” på film (för den var dyr). OCH man visste INTE hur kortet blev! Men man kunde Fantisera om hur fiiint det blev….

Sedan skickade man in filmen till något framkallningsföretag, och så fick man bilderna på posten en vecka senare. Hälften av bilderna var ofta ”bara skit”, men det var ofta Minnet som var viktigt, så man sparade dom iallafall.

Och OJ vad ofta jag blev besviiiiken! Bilden, som jag sett framför mej i Fantasin, som var så fiiiiin, blev såååå misslyckad!

Så i våra lådor av sparade bilder, ligger det 80% dåliga bilder, 10% SKITDÅLIGA bilder och 10% riktigt bra bilder.

Storing bara skakar på huvudet och ser ut att tänka: ”Åh, herregud vad hon är GAMMAL! Född på 1800-talet, typ!”

 Alla bilder är tagna från Google bilder.

(Googlad bild: Brigitte Bardot….men det kunde varit jag! 😛  )

När jag var ung, var jag smal! Hela uppväxten var jag supersmal! Jag minns inte hur det var att kunna äta ALLT, men säkert njöt jag inte som jag borde ha gjort.

 Grejen var ju också att jag då inte gillade fett speciellt, och inte var tokig i chips och sånt, utan att det räckte med ”bara lite” för att jag skulle vara nöjd.

Nåja.

(Googlad bild: Vet ej vem det är, men kunde varit jag! 😛 )

Det tokiga var DÅ att min kropp var såååå snygg, men att jag inte hade vett att njuta av det själv, utan klämde lite irriterat hääääär och petade missnöjt lite dääääär, och hittade fel och skavanker på den nästintill perfekta kroppen!

(Goooglad bild: Inte jag, men kunde ha varit…)

 Jag tränade ju dans 4 timmar OM DAGEN, så jag KAN ju inte ha varit annat än Supervältränad! Men jag njöt inte, och kände mej inte vacker!

Slöseri med en snygg kropp, kan jag tycka nu!

Men NU! Jag är ”överviktig”, enligt BMI (”Jävla BMI!”), och bör alltså gå ner några kilo i vikt. Och det är såååå jobbigt och tråkigt, men nu har jag tagit tag i det iallafall…och har väl förlorat ett par kilo…typ.

(Googlad bild. Inte jag. Inte ens speciellt likt, men men….Sexig är hon iallafall…)

Och plötsligt känner jag mej SMAL och SNYGG! Jag vill liksom gå omkring och ”outa” mej själv! Visa upp mej och vicka på rumpan och gå omkring naken! För jag KÄNNER mej så SNYGG och smal!

Sen att den JÄVLA spegeln säger något annat…..Den säger: ”Haaaa haaaaa! Du har inte förlorat ett hekto!!! Na na na na naaaaa naaaaaa!”

(Googlad bild. No comments)

Fuck spegeln! Jag känner mej SNYGG och SEXIG!

Fast jag väger säkert mer än 20 kg mer än jag gjorde när jag var SMAAAAAL och UNG och de facto VACKER!

Så DET är det braiga med att vara tjock: Att man kan njuta när man gått ner i vikt, för man känner den Härliga Skillnaden! Och man känner sej SNYGG!

Typ.

Jag förstår verkligen INTE att lärarna ”inte ser” eller ”har inte märkt något”! Man behöver ju bara stå på skolgården i en kvart för att lista ut vilka som är utanför och mobbade, och vilka som mobbar!

Jag såg en liten kille som ”aldrig riktigt var med” när jag hämtade och lämnade mina barn på deras skola, för några år sedan. Killen ”skuttade runt ” lite här och där, men verkade inte höra hemma någonstans! Detta upprepades alltid, då jag var på skolan. Ofta kom han fram till mej och ville klappa hundarna, om dom var med, eller bara prata lite….

Jag tog upp det med lärarna:

-”Det tycks som om Pelle är mycket ensam mitt bland alla barn här, och att han skuttar runt för sej själv och leker inte med någon. Jag har också hört hur barnen säger ”Neeeej!”  när han kommer för nära och vill vara med….Ni kanske ska kolla upp det lite?”

-”Åh, neeeej då! Han tycker om att skuttar runt för sej själv, och han är inte alls utanför!” sa lärarna…

Jag kan säga att jag inte trodde dom. Hela han utstrålade ”ensam och övergiven” – trots sitt skuttande.

Några år senare hörde jag att han bytt skola. Jag stötte på hans föräldrar och frågade varför han bytt skola. Dom sa att han inte på alla dom år han gått i den gamla skolan haft någon kompis alls, att han känt sej utanför och mobbad – att ingen ville leka med honom. Att han ofta kommit hem och varit ledsen…..

Och jag kände: ”VAD VAR DET JAG SAAAA?!?”

Jag – en ”vanlig Förälder” – såg det här dom korta stunder jag fanns i skolan…men lärarna såg ingenting….Inte ens när jag påtalade detta!

Det ÄR konstigt. Och det är konstigt att mobbning pågår i nästan alla skolor år ut och år in, att barn blir utanför, mobbade, slagna, retade, inte får vara med…år ut och år in….på skolorna där en massa vuxna jobbar, som ”kan barn”….

Det ÄR konstigt!

-”Eeeeeeh….va? Sa du något? Hungrig? Näe….NU? VA?! Har vi inte ätit middag?? Oj! Vad är klockan?? OJ! Eeeeeh….vänta! Jag ska bara…..*skriver*…..Eeeeh!…Äsch! Ta en macka eller nåt!”

……………………………………………

-”Gå och lägg dej!”

-”VA? Vill du att JAG ska krama dej godnatt? Näe, det har jag inte tid med! Jag måste blogga!”

……………………………………………

-”Sa du något?”

-”Lyssnar jag inte?? Eeeeh….jo…..va?”

…………………………………………….

-”Vänta….jag ska bara….hitta en bild….till…..eeeh….Ho ho! Vart tog du vägen??!”

-”Vaddå? Blogg-beroende?!? Nähä!!”

……………………………………………

PS. Hur ”avgiftar” man sej? DS