Månadsarkiv: februari 2011

Mellan ligger med hög feber och är jättesjuk. Han har troligen influensa. Torrhostar. So far so good. Typ.

MEN sedan drygt 1 år har han ovanstående mönster på ryggen – fast på längden, utefter ryggraden och utan fiskhuvudet. Det ser ut som om huden dragits isär – som ”striae” (såna märken man kan få på magen när man är gravid). Det är supertydligt – nästan lika tydligt och starkt som teckningen ovan.

Jag beskrev detta för min läkare för en tid sedan och frågade om jag behövde ta honom till läkare för att få honom undersökt, men hon menade att det var ”normalt” och att han troligen växer så fort (det gör han!!) att huden inte hänger med, och då kan det bli så….

Storing hade striae som ränder på sidan av höfterna ett tag, och det kändes mer ”vettigt” på något sätt….

Men nu nojjar jag. Han har ont just där just nu när han är sjuk och jag ”går igång” med ”nojjiga tankar”, typ:

”Tänk om han har leukemi och märkena är symtom på det och nu har han insjuknat för att hans korkade mamma inte tagit honom till läkare innan….”

Så går mina tankar och nu vill jag bli lugnad, eller kanske oroad (?), av er!

Jag har aldrig sett såna här märken på någons rygg någonsin förut. Har du?

Jag, ca 6 år.

Oooookey då! Sluta tjata! Jag skaaaaa skriva 10 saker ni inte visste om mej!!!

1. Har en åldersnoja som startade vid 40 år (och som givetvis BARA gäller mej själv), som troligen aldrig går över…. *suckar*

2. Har nu varit singel längre än jag varit gift/sambo fast jag varit gift två gånger….

3. Har gjort en abort och fått ett missfall

4. Har 6 barnböcker liggande som inte blivit utgivna

5. Har 1 bok liggande som inte blivit utgiven (och 6 ”färdiga böcker”, som vill bli skrivna, i huvudet)

6. Har skrivit ca 50 låtar (som ligger i ett skåp….och som jag tar fram och sjunger ibland…med gitarrkomp)

7. Var med i ett ”cover/dansband” i min ungdom där jag var sångerska. Bandet hette Kaskad.

8. Har varit med vid 5 hundförlossningar och 1 kattförlossning.

9. Rökte marijuana i USA då jag var 18 år och ”loved it!!” tills jag fick en snedtändning och blev skräckslagen och slutade på stört!

10. Ramlade på en cykel när jag var 8 år och fick in framdelen på sadeln i snippan (”AJ!AJAJ!” Det blödde!!!)…så att jag ”förlorade oskulden”.. Den som tog min ”oskuld” var alltså en…sadel!

Morgondiskussion i hallen:

 -”Jag hatar skolan!” Minsting suckar djupt och sätter på sej jackan.

 -”Vad jobbigt! Det vore ju enklare om du älskade skolan, för då skulle du njuta varje dag!” svarar jag

 -”Om man älskar skolan är man bög!” säger Minsting med eftertryck

 -”Men då är det ju bättre att vara bög, för då älskar man skolan!”

 -”Men alla andra hatar ju bögar!” förklarar Minsting

 -”Vilket dilemma: Om man är bög älskar man skolan och mår bra där, men är hatad av alla…och är man hetero är man älskad av alla, men hatar skolan…” säger jag fundersamt.

 Minsting tittar på mej, ler och suckar:

 -”Du är ju helknäpp juh!”

Varannan helg är MIN! Eller är det vår? Vår tillsammans? 

Så känns det. Att det borde vara, alltså.

Det känns som om Stenis borde vika varannan helg till MEJ!

 Resten av dagarna i månaden är ägnade åt arbete, barn och Annat! För oss båda – var och en på sitt  håll.

Varannan helg borde vara Helig! Den är MIN!

För varannan helg kan han göra VAD-HAN-VILL! Då är jag med Grabbarna Grus.

Kvällens telefonsamtal började bra. Han sa ”Mitt hjärta!” till mej, och det kändes helt underbart!

Men sen frågade jag om kommande helg – VÅR helg…och då är han Upptagen.

****************************************************************************

I min värld får inte det förekomma. I min värld gäller:

§ 1 Varannan helg är vår/min/är vi tillsammans

§ 2 Resten av dagarna i månaden ägnar jag åt mitt arbete och mina barn, och han åt sitt arbete och åt vad han vill

§ 3 VARANNAN HELG ÄR HELIG

§ 4 Varannan helg får inte prioriteras bort

§ 5 Straff utdelas till den som bryter mot § 4

*************************************************************************

Han sa:

-”Min son fyller år/ det är handbollsmatch/ jag ska jobba”.

Men varför just DEN helgen? Varför inte NÄSTA eller NÄSTA, eller vilken ledig helg som helst?

Näe, man kan inte bestämma över matcher och barn som fyller år osv…men när ska jag bli självklar?

 När ska han säga: ”Nej, det går inte för det är ju VÅR (ervilucas) helg!” och sen prioritera bort och flytta på ANDRA aktiviteter, för MIN skull (eller helst; för VÅR skull)?

…….ELLER ta med mej på aktiviteterna…..

Efter 1 år tillsammans kan man väl nästan säga att man har ett förhållande….*harkel*

Varför prioriterar jag aldrig bort honom? Varför är det självklart för mej och inte för honom?

Är han viktigare för mej, än jag för honom?

Först blir jag ledsen, och vill gråta. Fast det gör jag inte. För det är Löjligt!

Sen blir jag ARG och tänker: ”FAAN HELLER! Jag vill räknas med! Jag vill prioriteras! Jag vill FINNAS och vara VIKTIG!”

Sen blir jag sur och hämndlysten och tänker:  ”Nu går jag ut i Världen och letar efter någon som sätter mej i Första Rummet – någon som jag är VIKTIG för!”

Och så känner jag FUCK YOU!

Sen vill jag bara GÅ! BORT! LÅNGT! Och bli Oanträffbar! Länge!

Barnsligt? Jepp!

 ………………………………………………………………………………………………………

Stackars Mellan!

Han insjuknade i natt, hos Äldsta Brodern.

 Mellan SMS:ade mej hela halva natten:

”Jag mår dåligt”

”Det känns som om jag ska spy”

”Jag känner mej sjuk”

”Jag kan inte sova”

Stackarn! ÄNTLIGEN skulle han få bo, och prao:a hos Sin Storebror, och då blev han sjuk.

Själv vaknade jag med migrän och illamående. Hade ingen migränmedicin hemma, så jag fick – med kisande ögon och dunkande huvud och kräkfärdig mage – ge mej iväg till Apoteket och inhandla medicin. Direkt utanför Apoteket sprutade jag in migränsprayen i näsan: ”Aaaaaaaaaaaa!” Sen var det bara att vänta och se…

Sen passade jag på att tycka JÄVLIGT SYND OM mej själv, som måste åka till Apoteket SJÄLV, med migrän, och som kämpat och slitit ett helt halvt liv ENSAM med barn och hundar och migrän och sjukdomar och elände och ”OJ, VAD DET ÄR SYND OM MEJ!!!”

Offerkoftan passade riktigt bra idag!

Jag vilade i soffan en liten stund, för att se om migränmedicinen hjälpte. Det gjorde den: ”Puh!” och så åkte jag iväg till Farsta och hämtade en febersjuk och illamående Mellan-pojke, som inte sovit en blund på natten och som blivit biten i foten av Storebrors katt. Blodspår på golvet vittnade om detta….

Nu ligger Mellan i soffan och ser febrig ut. Jag sitter tillfälligt vid datorn, men mår för jävligt illa egentligen….

Minsting sitter och spelar WoW och låter pigg och glad, trots att han varit hemma från skolan idag, pga igen-svullen hals…..

Storing har flytt hem till sin pappa….

Nu ska jag lägga mej i soffan och må illa färdigt….Hoppas det går över snart…Det är sååå jobbigt att vara illamående…kräkfärdig…Blä!

Offerkoftan behåller jag på. Den värmer bra.

När Stenis och jag blev ihop, ville jag skrika ut det över alla tak i hela Sverige! Facebook var ju ett utmärkt ”tak” att skrika ut det på! Bättre kan det ju inte bli: ALLA får VETA lyckan!

Stenis blev nog lite ”tagen på sängen” när jag uppdaterade min status med att klicka på ”..har ett förhållande med Stenis”, men han klickade ”lydigt” på samma ruta och så var vi IHOP på Facebook!

Genast kom det en massa gratulationer och jag njöt: Han är min! Jag är inte ensam längre. Jag är kär!

 ALLT man vill ”skrika ut” när man är kär!

Så gick det några veckor, och så plötsligt var Stenis ”singel” på Facebook igen….Jag förstod ingenting. Jag trodde han gjort slut på natten, i smyg, utan att berätta för mej….och jag blev förtvivlad, ledsen, arg….allt! Jag ringde och ringde…SMS:ade och mailade: ”VAD HAR HÄNT?!?”

Så visade det sej att han bara inte ville ”skylta med” att han var i ett förhållande, att han tyckte Facebook-uppdateringar var onödiga och löjliga….och så sa han att han aldrig någonsin skulle ändra sin Facebook-status igen. ALDRIG: ”Inte ens om vi gifter oss!”.

Jag tänkte att jag väl inte kunde vara så fånig att jag ”brydde mej”…att Facebook bara är ett ”modernt påfund” som inte ”spelar roll” alls, utan det är VI och VÅR RELATION som är viktigt – inga statusuppdateringar eller annat som händer på Facebook.

Ändå sitter det som en liten tagg där inne i mej – en fånig liten tagg.

Jag vill ju vara ”i ett förhållande”, när jag faktiskt ÄR det. Jag vill att HAN ska vara ”i ett förhållande”, för att han faktiskt är det!

Jag vill bli officiell.

I verkligheten är jag det, men inte på Facebook, och han är fortfarande ”singel” på Facebook. Själv är jag ”ingenting”. Har tagit bort det helt.

Men varför?

Jag tycker att jag är löjlig som bryr mej…men det hjälps inte….

JAG BRYR MEJ ändå!

Hur tänker/tycker du?

Äldsta sonen.

Den här veckan ska Mellan bo hos Äldsta sonen i Farsta. Mellan ska PRAO:a på Äldsta Sonens arbete:

http://press2play.tv/

Mellan har, sedan han var Väldigt Liten, sagt att han ska ”bli som Storebror” (och då menat Äldsta sonen, och INTE Storing!)…och nu får han pröva:

  Att få bo i storebrors lägenhet, och att få jobba på hans jobb, och vara med honom dygnet runt i 5 dagar…..

Spännande!

Milton stirrar….

Vi har haft undulaten Uno i….4 år…typ…och Milton i ca 3 år…..men IDAG upptäckte Milton honom! IDAG! Här går det undan!!

Jag ställde ner buren på golvet när jag dammsög, och Milton gick fram till buren och blev helt fascinerad!

Förstummad.

Uno stirrar tillbaka

När jag sedan ställde tillbaka buren på det lilla bordet vid kökssoffan, hoppade Milton upp och satte nosen intill buren.

 Uno skuttade fram till gallret och satte sin näbb intill Miltons nos….och nu sitter dom där….och stirrar varandra i ögonen….

  Begeistrade av varandra.

 Fascinerade.

 Förstummade.

Det ser sååå roligt ut!

Jag läste Trollans inlägg och kom att tänka på något sorgligt.

Precis som ”Jag” skriver i kommentarerna till Trollan, borde det finnas en LAG som säger att människor ska drabbas av olycka och elände Lagom mycket – inte FÖR mycket!

§ 1 Max EN olycka i varje familj med dödlig utgång.

§ 2 Max EN svår sjukdom i varje familj.

§ 3 Mellan olyckor och elände ska det vara MINST 2 år, i samma släkt.

Typ så.

Jag ska berätta om familjen Hagström, som bodde granne med oss på landet. Familjen bestod av mamma Karin, pappa Stefan och sönerna Anders, Joakim och Per. Dessa tre söner var lika gamla som vi tre tjejer i min familj. Vi var ofta hemma hos dom och lekte, på somrarna…spelade spel, spelade badminton, gick på ”skattjakt” i skogen, spelade kort, tittade på TV osv osv….

Så växte vi upp, ”landet” såldes och vi tappade kontakten med dessa killar.

Sen fick jag höra att äldsta sonen, Anders, omkommit i en segelolycka, 20 år gammal. Jag skrev ett kort till familjen och ”beklagade sorgen” och tyckte givetvis att det var hemskt: Härliga Anders – död!? Otroligt.

Några år senare fick jag veta att mellansonen, Joakim, fått MS.

 Ytterligare en tid senare berättade min mamma att mamman i familjen drabbats av bröstcancer och att hon nu kämpade för sitt liv.  I samma veva krockade yngste sonen och skadade huvudet så svårt att han förlorade närminnet helt.

 Mamman förlorade kampen om cancern strax därefter, och dog.

Kvar i livet var alltså pappan och en svårt hjärnskadad yngste son, samt mellansonen som hade MS.

När man tyckte att ”nu räcker det” så fick jag höra att pappan fått en psykos och låg inlagd på psyket. Strax därefter tog han sitt liv. Han orkade inte mer.

Tycker man inte då att DET RÄCKER NU?!?!

DET RÄCKER NU!!!

Varför drabbas VISSA så otroligt mycket mer än andra?

Hur tröstar man en familj som hela tiden drabbas av nya olyckor och elände?

 Går det ens?

Alla namn är fingerade.

Jag tittade inte på termometern innan jag skulle ut med hundarna idag…och eftersom jag inte orkade byta om, gick jag ut i pyjamas…men med vinterjackan ovanpå, förstås!

Det var så kallt att när jag log, frös tänderna till iiiiis, så jag fick stänga munnen och hålla den stängd hela promenaden.

Hundarna var lösa, och gick inte att koppla, för ”låsgrejen” på kopplet hade också frusit….

Men fyyyy faaaan vad låren blev kalla! ISKALLA! Dom, typ, frös till iiiiiis! Jag lovar!

Så när jag sedan slog försiktigt på låren, sa det ”klirr klirr!” och när jag tog i lite mer, sa det ”KRASCH!” och låren ramlade av!

Fotobevis: Jag! ….typ…..

Så nu går jag liksom i luften! Först är det huvud och överkropp och rumpa och det….Sen är det TOMT och sen kommer knäna och fötterna.

Det ser HELKNÄPPT ut!!

Lovar!!

*korsar fingrarna*