Jag kan inte sova så att jag går opp
sätter mej vid datorn och skriver utan stopp
Svårstyrda tankar har byggt ett bo
snurrar runt i huvet och ger mej ingen ro
Jag tänker på feghet och mod och sånt där
som både är enkelt och svårt när man är kär
Att prata ur skägget och vara helt sann
kan vara svårt för både kvinna och man
Att falla, göra magplask, gå in i väggar och göra fel
att ramla men resa sej och ändå förbli hel
Att titta och blunda och lukta och frysa
att bli förkyld, få feber. att hosta och nysa
Att leva och dö och att se och att höra
att vilja och inte. att våga och ändå köra
att leva livet, men ändå inte, och ändå jag vet
att jag vågar att vara både kärleksfull och het
Att vara arg och så ilsken att människor flyr
att ha alla känslor, vara löjlig, att spela martyr
att vilja och vara, att inte vara rädd
för att vara ensam och inte bli sedd
Att stanna i kyla och mörker och natt
att våga att vara fast livet är svart
att inte ge upp fastän allt är förbi
att våga att leva och evigt förbli
Att vara människa och att vara jag
är att vara modig och att leva var dag
Först lite si och sen lite så…Sen lite upp och så lite ner…och så tvärtom, och om vartannat….
Men om man tänker efter är man både Universums Mitt och Viktigast av allt….
…samtidigt som man är,….
…. en yttepytteliten pyttesak en millisekund i Universums historia…..
Så…vem bryr sej….i det stora hela, vem jag är och vad jag gör?
Och ”vem bryr sej om 100 år”……?
Typ.
Jag vill vara mest älskad av alla i hela världen!
Jag vill ha kärlek och lycka och hela konkarongen – just nu!
Jag vill leva i Starlet och Mitt Livs Novell och alla andra förljugna noveller och böcker!
Jag vill vara, och känna mej, SUPERDUPERÄLSKAD!
NU!
Jag faller, gör magplask, springer in i väggar och går fel.
Livet är inte menat att vara helt enkelt för mej, och i många fall får jag ”skylla mej själv” faktiskt….
…..för jag fortsätter vara ”för naiv, för godtrogen, för kärleksfull, för rättskaffens, för tydlig, för rak, för oplanerande, för ”villig”, för hoppfull, för nyfiken, för optimistiskt och ibland för svag, blandat med ibland för stark.
That´s me!
Men det jag lärt mej är att jag alltid MÅSTE:
– resa mej efter fall
– torka av mej efter magplasken
– gnida lite på näsan (och sätta på ett plåster), och torka tårarna, efter spring in i väggar (och därefter hitta en stege och klättra över, eller hitta dörren och gå igenom väggen s a s… alternativt vända och gå tillbaka…).
Jag måste också lära mej att:
– låta tiden verka/agera, dvs VÄNTA ut vissa saker ibland…
– inte agera innan jag tänker…
DESSUTOM måste jag lära mej att tänka logiskt – utan känslor ibland, men att blanda in känslorna ibland…När jag ska göra vad…tränar jag på….just nu tex….och lite då och då…
Men jag måste alltid resa mej igen! Alltid! För min skull och mina barns skull…
Och när jag inte orkar för min egen skull, MÅSTE jag för mina barns skull…
For ever and ever!
Så är det.
….men JUST NU känner jag bara för att…
….leka struts!
Oj, TRE händer! Varifrån kom den tredje???………….
Snart ska jag åka till ”Stenis-Penis” (ha ha ha! kom på det rimmet idag när jag skrev en kommentar till Sarahmara…)…..
….men först ska jag bara….
– gå ut med hundarna
– duscha, och smörja in min torra kropp
– packa lite
– pussa på Grabbarna Grus (iallafall två utav dom)
– fixa iordning lite i köket…..kanske…
….så jag får INTE sitta här och blogga!
Inte!
Not!
Ajjabajja!
*slår mej på fingrarna*
– ”AJ!!”
*fortsätter blogga frenetiskt*
-”Din obstinata jävel!!!”
*stirrar ilsket på mej själv*
-”Åååå………..!”
*suckar och stänger av dato……
Konsten är att INTE skriva för många blogginlägg på en gång……
Där är jag Fullkomligt Misslyckad…..
-26 grader på termometern är det när jag går ut med hundarna på morgonen….
Hur andas man i denna kyla?
Så här blir det om man andas genom näsan i -26 grader
Om man andas genom näsan fryser den ihop helt – *snörp!* – och ramlar av!
Så här blir det om man skrattar i -26 grader!!
Och om man andas genom munnen, fryser tänderna till iiiiis – ”zzzitt!” – och krossas!
Så….jag håller helt enkelt andan!
”Dong!”
*dog*
Milton sitter vid buren och stirrar stint på Uno (inte Bella!) och följer honom med blicken när han skuttar runt på sittpinnarna och kvittrar och ”pratar”….Miltons svans vispar och han gnäller…
Flisa ”går igång” på Milton och börjar skälla på honom, och på undulaterna. Hon skäller och hoppar mot buren och Milton. Skäller och skäller.
Undulaterna får ”frispel” och flaxar runt och ”skriker”. Fjädrar och frön flyger ur buren!
Jag försöker få tyst på Flisa: -”TYST! FY!”….. men hon skiter fullkomligt i mina försök att få henne att sluta.
Då kommer jag på det: Jag ska hota Flisa…och jag vet vad hon inte gillar… He he he….
-”Flisa! Ska vi klippa klorna!?” säger jag.
Flisa tystnar mitt i ett ”VO…..” och kryper ihop, med svansen mellan benen, och smyyyyger ut ur köket, in i Storings rum och kryper upp i hans säng och ligger där darrande…
He he he…. Hot funkar alltid…nästan.
En äkta knasboll!
Nui står Milton klistrad vid undulatburen, med en svans som viftar och viftar, och så gnäller han och tycker att undulaterna – speciellt Uno – är jättespännande!
Han är helt begeistrad!
Grejen är ju att vi haft undulaterna – iallafall Uno – hela hans liv! Och han har aldrig brytt sej!
Knasboll!!!
erviluca #mammatillfyrakillar 