Puh!
Lycka är att ha en familj, som känner en väl och som vet hur man är och ändå älskar en -iallafall för det mesta…
Storasyster och jag har inte alltid varit på samma våglängd, och visst har vi ”fightat” av och till, och hon har ”hatat” mej, sagt upp kontakten med mej, och sen har vi ”börjat om” igen….
Nu är vi ju så gamla att vi lugnat ner oss några grader, båda två.
Hon skrev till mej i ett mail häromdagen att hon har ADHD! Och jag bah: ”VA?!? DU!?!? NÄE?!?” Jag har såååå svårt att tro det….men, men….Hon hade ett temperament, när vi växte upp, som fick resten att familjen att ducka och gå och gömma sej….så kanske iallafall….
Nåja.
Jag klev ut på Facebook idag….”Kliver man ut” på Facebook, eller ”går man in”, kanske?
Nåja.
Ni fattar!
Då kom ”chatt-rutan” upp, och det var Stora-Sis som skrev ”Hallå!”, och vi började chatta….
….och guuuuud vad härligt det var! Hon KÄNNER mej!
Hon förstår mina knäppiga ”krumbukter” i ”känslornas land”…och hon förstååååår när jag ”faller platt” och blir en ”svart snorloska”….Så det tog bara några rader i chatten, så var jag ERVILUCA i egen hög person igen!
Den Erviluca jag gillar.
JIIIIHAAAA!
I´m back as ME!
The ME that I like!
The ME that I love!
And I love it!
erviluca #mammatillfyrakillar 