Dagsarkiv: 27 februari, 2011

Nu bara måste jag ta tag i det där med att skriva ”ut” dom böcker som ligger i min hjärna och ”kokar”….för annars är kanske risken att jag ”kokar över”….

Så då vill jag veta – vad tycker du låter mest intressant att läsa om just nu?

Detta är vad som finns i hjärnlagret:

En bok som handlar om….

– en kvinna i sina bästa år (ca 30 årsåldern) och alla dom män hon träffat, deras för- och nackdelar

– ett barn/kille som man får följa genom livet (ur hans synvinkel) och hur han familjehemsplaceras, måste flytta hem igen till sin biologiska mamma och vad det för med sej för honom och hans utveckling framåt (”elände elände”…)

– otrohet, ur alla inblandades synvinklar (mannen som är otrogen, hans fru, ”älskarinnan” och barnet som föds)

– en tjej i nedre tonåren vars pappa visar sej vara pedofil (men som inte har förgripit sej på sin dotter) och hur det blir för henne, som ”dotter till en pedofil”….

Vad tycker du?

Puh!

Lycka är att ha en familj, som känner en väl och som vet hur man är och ändå älskar en -iallafall för det mesta…

Storasyster och jag har inte alltid varit på samma våglängd, och visst har vi ”fightat” av och till, och hon har ”hatat” mej, sagt upp kontakten med mej, och sen har vi ”börjat om” igen….

Nu är vi ju så gamla att vi lugnat ner oss några grader, båda två.

Hon skrev till mej i ett mail häromdagen att hon har ADHD! Och jag bah: ”VA?!? DU!?!? NÄE?!?” Jag har såååå svårt att tro det….men, men….Hon hade ett temperament, när vi växte upp, som fick resten att familjen att ducka  och gå och gömma sej….så kanske iallafall….

Nåja.

Jag klev ut på Facebook idag….”Kliver man ut” på Facebook, eller ”går man in”, kanske?

 Nåja.

 Ni fattar!

Då kom ”chatt-rutan” upp, och det var Stora-Sis som skrev ”Hallå!”, och vi började chatta….

….och guuuuud vad härligt det var! Hon KÄNNER mej!

 Hon förstår mina knäppiga  ”krumbukter” i ”känslornas land”…och hon förstååååår när jag ”faller platt” och blir en ”svart snorloska”….Så det tog bara  några rader i chatten, så var jag ERVILUCA i egen hög person igen!

Den Erviluca jag gillar.

JIIIIHAAAA!

I´m back as ME!

 The ME that I like!

The ME  that I love!

And I love it!

När Härligt Vacker musik spelas fylls hela jag med Glädje, Lust, Liv, Kärlek och en massa andra Underbara Känslor!

 Och jag vill bara snurra, hoppa, dansa och lägga mej ner och döööööööö av lycka!

Så mycket KÄNNER jag!

Nu ska jag dansa!

Jag verkligen hatar vissa sidor av mej själv. Föraktar och hatar – ser ner på.

Jag kliver ur mej själv, tittar på mej, skakar på huvudet och suckar:

-”Here we go again! Jävla fegis! När ska du lära dej våga? När ska din feghet och mesighet vika undan?”

Jag tycker det är så Självklart att våga, att vara uppriktig, att säga rakt ut vad man känner och tycker.

-” Att kommunicera och vara RAK är A och O i ett förhållande.” säger jag så klokt.

Dessutom lägger jag troligen till att det är enkelt också:

-”Det är ju bara att säga det – rakt ut, bah!”

Sen står jag där själv som en jävla mesig fegis med skägget i brevlådan (eller fingret i flaskan…)…..

….Sitter fast…Vågar inte.

Sidor jag verkligen hatar hos mej själv: Feghet och mesighet. Uäck!

Fegheten och mesigheten är styrd av Rädslor. Rädslor som sitter längst inne i Lilla Erviluca, barnet Erviluca. Barnet som är livrädd för att inte vara älskad, att bli övergiven, att bli ”ifrågasatt”, att inte hitta ord, att göra fel, att inte duga – att inte vara älskad.

Grundbulten i livet; Att vara älskad, som den man är.

 Att älska.

När jag inte vågar hamnar jag i Mesens land. I Feghetens klor. I Föraktets grotta….Ligger där och slickar Överhetens Fötter….och ber om ursäkt för min existens….Blir Mesens Offer.

Äts upp av mej själv i en snurrande rörelse som börjar med självskadebeteendet Inre Skitsnack om mej själv:

”Du är så ful, tjock, hemsk, äcklig, dum, korkad, mesig, mjäkig, ämlig, feg….så INGEN kan älska dej….Gå och dränk dej i närmsta vattendrag…eller försvinn bara bort….långt bort dit där pepparn växer….typ! Och kom inte tillbaka” 

Och om det ändå  bara var så, men icke!

Istället ligger jag kvar där, som en slemmig svart snorlobba och slickar på Överhetens fötter i en äcklig underkuvad bakvänd önskan om att bara bli…….

………… ”liiiite älskad….jag gör vad du vill bara du älskar mej liiiite liiiite….på typ torsdagar….mellan klockan tre och fyra…..Nähä?! Inte det….På onsdagar då?…..Okey?….Mellan ett och kvart över ett?….Helt okey!….En kvart i veckan räcker för lilla mej….äckliga lilla jag….Meshetens offer….”

UÄCK!

Jag kan inte sova så att jag går  opp

sätter mej vid datorn och skriver utan stopp

Svårstyrda tankar har byggt ett bo

snurrar runt i huvet och ger mej ingen ro

Jag tänker på feghet och mod och sånt där

som både är enkelt och svårt när man är kär

Att prata ur skägget och vara helt sann

kan vara svårt för både kvinna och man

Att falla, göra magplask, gå in i väggar och göra fel

att ramla men resa sej och ändå förbli hel

Att titta och blunda och lukta och frysa

att bli förkyld, få feber. att  hosta och nysa

Att  leva och dö och att se och att höra

att vilja och inte. att våga och ändå köra

att leva livet, men ändå inte, och ändå jag vet

att jag vågar att vara både kärleksfull och het

Att vara arg och så ilsken att människor flyr

att ha alla känslor, vara löjlig, att spela martyr

att vilja och vara, att inte vara rädd

för att vara ensam och inte bli sedd

Att stanna i kyla och mörker och natt

att våga att vara fast livet är svart

att inte ge upp fastän allt är förbi

att våga att leva och evigt förbli

Att vara människa och att vara jag

är att vara modig och att leva var dag

Först lite si och sen lite så…Sen lite upp och så lite ner…och så tvärtom, och om vartannat….

Men om man tänker efter är man både Universums Mitt och Viktigast av allt….

…samtidigt som man är,….

….  en yttepytteliten pyttesak en millisekund i Universums historia…..

Så…vem bryr sej….i det stora hela, vem jag är och vad jag gör?

Och ”vem bryr sej om 100 år”……?

Typ.