
Jag faller, gör magplask, springer in i väggar och går fel.

Livet är inte menat att vara helt enkelt för mej, och i många fall får jag ”skylla mej själv” faktiskt….

…..för jag fortsätter vara ”för naiv, för godtrogen, för kärleksfull, för rättskaffens, för tydlig, för rak, för oplanerande, för ”villig”, för hoppfull, för nyfiken, för optimistiskt och ibland för svag, blandat med ibland för stark.
That´s me!
Men det jag lärt mej är att jag alltid MÅSTE:
– resa mej efter fall
– torka av mej efter magplasken

– gnida lite på näsan (och sätta på ett plåster), och torka tårarna, efter spring in i väggar (och därefter hitta en stege och klättra över, eller hitta dörren och gå igenom väggen s a s… alternativt vända och gå tillbaka…).
Jag måste också lära mej att:
– låta tiden verka/agera, dvs VÄNTA ut vissa saker ibland…
– inte agera innan jag tänker…
DESSUTOM måste jag lära mej att tänka logiskt – utan känslor ibland, men att blanda in känslorna ibland…När jag ska göra vad…tränar jag på….just nu tex….och lite då och då…
Men jag måste alltid resa mej igen! Alltid! För min skull och mina barns skull…
Och när jag inte orkar för min egen skull, MÅSTE jag för mina barns skull…
For ever and ever!
Så är det.
….men JUST NU känner jag bara för att…
….leka struts!