Dagsarkiv: 20 februari, 2011

När Stenis och jag blev ihop, ville jag skrika ut det över alla tak i hela Sverige! Facebook var ju ett utmärkt ”tak” att skrika ut det på! Bättre kan det ju inte bli: ALLA får VETA lyckan!

Stenis blev nog lite ”tagen på sängen” när jag uppdaterade min status med att klicka på ”..har ett förhållande med Stenis”, men han klickade ”lydigt” på samma ruta och så var vi IHOP på Facebook!

Genast kom det en massa gratulationer och jag njöt: Han är min! Jag är inte ensam längre. Jag är kär!

 ALLT man vill ”skrika ut” när man är kär!

Så gick det några veckor, och så plötsligt var Stenis ”singel” på Facebook igen….Jag förstod ingenting. Jag trodde han gjort slut på natten, i smyg, utan att berätta för mej….och jag blev förtvivlad, ledsen, arg….allt! Jag ringde och ringde…SMS:ade och mailade: ”VAD HAR HÄNT?!?”

Så visade det sej att han bara inte ville ”skylta med” att han var i ett förhållande, att han tyckte Facebook-uppdateringar var onödiga och löjliga….och så sa han att han aldrig någonsin skulle ändra sin Facebook-status igen. ALDRIG: ”Inte ens om vi gifter oss!”.

Jag tänkte att jag väl inte kunde vara så fånig att jag ”brydde mej”…att Facebook bara är ett ”modernt påfund” som inte ”spelar roll” alls, utan det är VI och VÅR RELATION som är viktigt – inga statusuppdateringar eller annat som händer på Facebook.

Ändå sitter det som en liten tagg där inne i mej – en fånig liten tagg.

Jag vill ju vara ”i ett förhållande”, när jag faktiskt ÄR det. Jag vill att HAN ska vara ”i ett förhållande”, för att han faktiskt är det!

Jag vill bli officiell.

I verkligheten är jag det, men inte på Facebook, och han är fortfarande ”singel” på Facebook. Själv är jag ”ingenting”. Har tagit bort det helt.

Men varför?

Jag tycker att jag är löjlig som bryr mej…men det hjälps inte….

JAG BRYR MEJ ändå!

Hur tänker/tycker du?

Äldsta sonen.

Den här veckan ska Mellan bo hos Äldsta sonen i Farsta. Mellan ska PRAO:a på Äldsta Sonens arbete:

http://press2play.tv/

Mellan har, sedan han var Väldigt Liten, sagt att han ska ”bli som Storebror” (och då menat Äldsta sonen, och INTE Storing!)…och nu får han pröva:

  Att få bo i storebrors lägenhet, och att få jobba på hans jobb, och vara med honom dygnet runt i 5 dagar…..

Spännande!

Milton stirrar….

Vi har haft undulaten Uno i….4 år…typ…och Milton i ca 3 år…..men IDAG upptäckte Milton honom! IDAG! Här går det undan!!

Jag ställde ner buren på golvet när jag dammsög, och Milton gick fram till buren och blev helt fascinerad!

Förstummad.

Uno stirrar tillbaka

När jag sedan ställde tillbaka buren på det lilla bordet vid kökssoffan, hoppade Milton upp och satte nosen intill buren.

 Uno skuttade fram till gallret och satte sin näbb intill Miltons nos….och nu sitter dom där….och stirrar varandra i ögonen….

  Begeistrade av varandra.

 Fascinerade.

 Förstummade.

Det ser sååå roligt ut!

Jag läste Trollans inlägg och kom att tänka på något sorgligt.

Precis som ”Jag” skriver i kommentarerna till Trollan, borde det finnas en LAG som säger att människor ska drabbas av olycka och elände Lagom mycket – inte FÖR mycket!

§ 1 Max EN olycka i varje familj med dödlig utgång.

§ 2 Max EN svår sjukdom i varje familj.

§ 3 Mellan olyckor och elände ska det vara MINST 2 år, i samma släkt.

Typ så.

Jag ska berätta om familjen Hagström, som bodde granne med oss på landet. Familjen bestod av mamma Karin, pappa Stefan och sönerna Anders, Joakim och Per. Dessa tre söner var lika gamla som vi tre tjejer i min familj. Vi var ofta hemma hos dom och lekte, på somrarna…spelade spel, spelade badminton, gick på ”skattjakt” i skogen, spelade kort, tittade på TV osv osv….

Så växte vi upp, ”landet” såldes och vi tappade kontakten med dessa killar.

Sen fick jag höra att äldsta sonen, Anders, omkommit i en segelolycka, 20 år gammal. Jag skrev ett kort till familjen och ”beklagade sorgen” och tyckte givetvis att det var hemskt: Härliga Anders – död!? Otroligt.

Några år senare fick jag veta att mellansonen, Joakim, fått MS.

 Ytterligare en tid senare berättade min mamma att mamman i familjen drabbats av bröstcancer och att hon nu kämpade för sitt liv.  I samma veva krockade yngste sonen och skadade huvudet så svårt att han förlorade närminnet helt.

 Mamman förlorade kampen om cancern strax därefter, och dog.

Kvar i livet var alltså pappan och en svårt hjärnskadad yngste son, samt mellansonen som hade MS.

När man tyckte att ”nu räcker det” så fick jag höra att pappan fått en psykos och låg inlagd på psyket. Strax därefter tog han sitt liv. Han orkade inte mer.

Tycker man inte då att DET RÄCKER NU?!?!

DET RÄCKER NU!!!

Varför drabbas VISSA så otroligt mycket mer än andra?

Hur tröstar man en familj som hela tiden drabbas av nya olyckor och elände?

 Går det ens?

Alla namn är fingerade.