Dag 29. Att drömma och nå mål /erviluca

Jag har alltid drömt, alltid haft drömmar…..

”Sikta mot himlen och nå trätopparna”, typ.

ETT viktigt mål i mitt liv har varit att ”fånga dagen” – att inte låta livet ”rulla på”, utan att ”hoppa på tåget när det går”.

”Jag vill inte sitta i min gungstol när jag är 70 år och ångra det jag INTE gjorde”...har jag tänkt.

Detta har gjort att jag ibland kanske hoppat på för många tåg, kanske inte väntat på stationen och kollat vart tåget gått innan, liksom….Det  har ju gjort livet rätt spännande, men också lite väl kämpigt ibland….

Det var rätt skönt att stanna upp ett tag till slut…även om jag aldrig riktigt gjort det till 100%.

Med att ”stanna” menar jag att stanna i samma stad med samma boende/hus med samma man och samma arbete mer än 3 år. Det har jag inte gjort, än.

Jag kan säga att jag kommit en bit på vägen med att ”stanna” iallafall, eftersom jag stannat på samma arbetsplats i mer än 3 år nu.

Men jag har inte bott i samma lägenhet/hus mer än 3 år någonsin! Mannen klarade jag av att ha i hela 10 år!

Nåja.

Jag jobbar med mitt DRÖMJOBB! Det är fantastisk. Jag är i mål. Jag är framme. Jag behöver inte ”vandra vidare” vad gäller arbetet. Jag är nöjd.

Liten bild på äldsta sonen…

Jag har dom barn jag ville ha. Drömbarnen. Jag vill inte ha fler. Jag är supernöjd. Jag har fyra helt underbara söner! Dom är både vackra och kloka och kärleksfulla och fina! Helt otroligt!

Jag och min älskling….

Min ouppfyllda dröm är att ”slippa vara ensam/singel”, dvs att leva/vara med den man jag älskar. Att bli två. Att jag blir vi. ”Vi-som-hör-ihop”, så självklart! Att älska och bli älskad tillbaka. Att leva i kärlek.

 ATT VARA VI.

Var jag bor med min älskling, spelar inte så stor roll. Visst känns det där med landet och röda stugan och alla djuren som en härlig tanke och dröm, men någonstans spelar inte ”ytan” någon roll – utan det är kärleken och ”Vi-enheten” som känns viktig.

 Att slippa vara ensam och att vara ett VI.

En annan dröm jag har, som känns viktigare och viktigare ju längre tiden går,  är att få skriva på heltid, helst. Att få ge ut böcker. Att få skriva så fingrarna glöder! Att få ur mej alla dessa ”böcker” som ligger färdiga i hjärnan! Att få skriva! När jag skriver hamnar jag i Nirvana (om jag får skriva oavbrutet en längre stund) och det är ett tillstånd jag älskar att vara i då och då!

Två drömmar  är alltså kvar….

….så jag fortsätter att drömma…..