Dagsarkiv: 1 februari, 2011

Jag har alltid drömt, alltid haft drömmar…..

”Sikta mot himlen och nå trätopparna”, typ.

ETT viktigt mål i mitt liv har varit att ”fånga dagen” – att inte låta livet ”rulla på”, utan att ”hoppa på tåget när det går”.

”Jag vill inte sitta i min gungstol när jag är 70 år och ångra det jag INTE gjorde”...har jag tänkt.

Detta har gjort att jag ibland kanske hoppat på för många tåg, kanske inte väntat på stationen och kollat vart tåget gått innan, liksom….Det  har ju gjort livet rätt spännande, men också lite väl kämpigt ibland….

Det var rätt skönt att stanna upp ett tag till slut…även om jag aldrig riktigt gjort det till 100%.

Med att ”stanna” menar jag att stanna i samma stad med samma boende/hus med samma man och samma arbete mer än 3 år. Det har jag inte gjort, än.

Jag kan säga att jag kommit en bit på vägen med att ”stanna” iallafall, eftersom jag stannat på samma arbetsplats i mer än 3 år nu.

Men jag har inte bott i samma lägenhet/hus mer än 3 år någonsin! Mannen klarade jag av att ha i hela 10 år!

Nåja.

Jag jobbar med mitt DRÖMJOBB! Det är fantastisk. Jag är i mål. Jag är framme. Jag behöver inte ”vandra vidare” vad gäller arbetet. Jag är nöjd.

Liten bild på äldsta sonen…

Jag har dom barn jag ville ha. Drömbarnen. Jag vill inte ha fler. Jag är supernöjd. Jag har fyra helt underbara söner! Dom är både vackra och kloka och kärleksfulla och fina! Helt otroligt!

Jag och min älskling….

Min ouppfyllda dröm är att ”slippa vara ensam/singel”, dvs att leva/vara med den man jag älskar. Att bli två. Att jag blir vi. ”Vi-som-hör-ihop”, så självklart! Att älska och bli älskad tillbaka. Att leva i kärlek.

 ATT VARA VI.

Var jag bor med min älskling, spelar inte så stor roll. Visst känns det där med landet och röda stugan och alla djuren som en härlig tanke och dröm, men någonstans spelar inte ”ytan” någon roll – utan det är kärleken och ”Vi-enheten” som känns viktig.

 Att slippa vara ensam och att vara ett VI.

En annan dröm jag har, som känns viktigare och viktigare ju längre tiden går,  är att få skriva på heltid, helst. Att få ge ut böcker. Att få skriva så fingrarna glöder! Att få ur mej alla dessa ”böcker” som ligger färdiga i hjärnan! Att få skriva! När jag skriver hamnar jag i Nirvana (om jag får skriva oavbrutet en längre stund) och det är ett tillstånd jag älskar att vara i då och då!

Två drömmar  är alltså kvar….

….så jag fortsätter att drömma…..

”….varför gifter du dej, med en kvinna för hennes skönhets skuuuuull?”

Närå! Det var Orup det. Men det var inte det jag skulle skriva om.

Istället ska jag skriva lite kort om mitt Dåliga Samvete för att se om jag kan skriva av mej det…..”kräkas lite”, liksom…

Mamma ringde. Vi har inte pratat på ”över en vecka” (sa hon).

Jag är en dålig dotter (ett konstaterande bara). Ringer för sällan och hälsar på för sällan.

Nåja.

Häromsistens, när jag höll på att drunkna i Kronofogdens krav, ringde mamma. Hon frågade hur det var och jag pratade på om ”allt och inget”, men sa inget om att jag höll på att drunkna. Ville inte oroa henne. Tänkte att jag ”fixar det själv”….som vanligt. Men så pratade vi om mitt huvud och hur mycket det värker och om alla migrän-anfallen osv, och då sa hon:

-”Men är det något som TYNGER dej, eller vad?!?”

Och då sa jag som det var: ”Jag har en Kronisk oro för ekonomin.”

Två dygn senare ringde hon och sa att hon skulle ge mej ett ”förskottsarv” på den summa jag sagt att räkningarna var på.

Jag pustade ut.

Men då hade jag inte berättat att jag också har en skatteskuld, och att det var fler räkningar som var på väg till Kronofogden….mycket för att jag inte själv orkade och/eller hade koll på allt.

Så ringde hon idag. Hon frågade hur jag mådde och hur helgen varit. Jag sa som det var: Att huvudet värker heeela tiden, att helgen varit ”för jävlig” med huvudvärk och migrän varvat….och att jag vaknat på nätterna pga värk.

Hon frågade igen om ”Varför?” och jag tänkte en stund, och sen sa jag som det var:

-”Pengabekymmer”.

Mamma blev ”Besviken/Ledsen/Orolig”…..

….och jag ångrade direkt att jag sagt något. Hon blir liksom MER orolig än jag, sover sämre än jag, går i cirklar mer än jag…nästan….

Suck!

Jag brukar inte berätta om mina bekymmer för henne. Jag brukar vara tyst…..men hon liksom antydde att Stenis var inblandad i min huvudvärk och då kände jag att det var bättre att berätta hur det verkligen är…..

Nu har jag Dåligt Samvete, för att jag ”drog igång henne”….

Ska jag ha det? Borde jag inte sagt något?

………………………………………………………….

Vet du hur skämmigt det är att inte klara av sin ekonomi, på en skala?

Om 0 är ”inte skämmigt alls” och 10 är ”Värsta skämmigt ever!” så ligger det på en 10:a!

Jag såg ett program på TV för något år sedan, som handlade om olika länder och vilka olika krav/önskemål vi har på att ha städat hemma i olika länder. Jag förstod då att jag borde flytta till Holland, för där är det okey att ha ”lite småstökigt” hemma, utan att man anses vara ”socialt udda”.

Men här! Oj oj oj! Sverige och Japan var värst (har jag för mej…iallafall Sverige). Här ska man kunna utföra en operation i vardagsrummet hos gemene man!

Varför är det så viktigt att det är kliniskt rent och att alla saker ligger undanplockade och att det är Rent och ”Snyggt”?!

Jag gillar när det är lite rörigt, för då känns det att människor Lever och Mår bra! Tycker jag. Att människor får röra sej och slänga upp benen i soffan och ”softa” lite….Jag trivs i stökiga hem!

I Solsidan-hem känner jag att jag inte passar in – att jag borde sätta på mej lilla snäva kjolen och mina fiiiina pumps/ inneskor, och skriva ”mig” istället för ”mej”, sitta med benen snyggt vinklade åt sidan, och fötterna på golvet (givetvis) i soffan och prata behärskat och fiiiiiiiiiiint.

*ryser*