Månadsarkiv: oktober 2010

SMS skickas:

”Varför har du inte köpt en vinterjacka till Mellan? Det är ju kallt!”

”JAG HAR INTE RÅD!”

-”Du får ju barnbidragen!!”

-”Ja, men dom räcker inte till ALLT!”

-”Då kan du ju ge mej barnbidragen!”

-”Varför då? Hur tänker du nu. Jag säger att jag inte har råd, och jag har köpt ALLT till barnen i alla år, och inte bara för barnbidraget….Och nu när jag inte har råd med EN jacka så ska DU ha barnbidraget! Kan inte du köpa jackan då? Barnbidraget räcker inte till ALLT!”

-”Det är väl inte mitt fel??!”

-”Näe, sa jag det? Men jag har inte råd med vinterjacka till Mellan just nu!”

-”Det är ditt eget fel!”

-”Ja, det är möjligt, men jag har inte råd iallafall!”

-”DU ska köpa kläder till barnen för DU har barnbidraget!”

-”Det räcker inte till ALLT!”

-”Stackars dej, men så är det! Det är ditt eget fel när pengarna inte räcker!”

-”Men barnen blir lidande…Just nu Mellan. Kan inte du köpa jacka till Mellan?”

-”Suck! Kanske!”

…………………………………………………………

SMS:

-”Mamma! PAPPA kan väl inte köpa jacka!!!”

-”Varför inte?”

-”Han KAN INTE!!”

-”Hurdå kan inte!”

-”Han säger: ”DEN jackan! Och om jag inte tycker om den, blir han sur!”

-”Nejdå! Försök i morgon. Om det inte funkar så får du ringa mej, okey?”

-”Okeyrå!”

-”Jo, du vet när du blev sådär….ARG! När du trodde att jag höll på med en massa andra….?!”

-”Jaaa?…..” *skäms lite*

-”Jo, då…förstod jag HUR MYCKET du älskar mej….och då förstod jag…ATT du älskar mej…PÅ RIKTIGT!”

-”???????”

-”Jo, för då, när du blev så ARG…förstod jag hur starka känslorna var…liksom…”  

-”Fast det var inge mysigt att vara svartsjuk….”

-”Näe, men ändå! Jag förstod först DÅ att du faktiskt älskar mej…på riktigt!”

Vi sitter på balkongen, och han skriver en inköpslista. Solen strålar, och jag sitter och smeker hans rygg…(kan inte låta bli att ta på honom, hela tiden)

-”Vad tänker du liksom…om oss?!?” Han vänder sej mot mej och ser frågande ut.

-”Jag tänker att jag vill bara vara med dej. Jag trivs med dej. Jag vill vara med dej så mycket som möjligt. Så tänker jag nu. Inget annat. Inga andra planer. Det är bra som det är nu…”

-”Näe, jag satte ju liksom ribban där förut, när du var så snabb, och tänkte flytta ihop och allt nästan direkt……”

-”Ja…ha ha ha…Jag är lite snabb ibland…men det var bra att du stoppade mej…”

-” Snabb ibland??”. Han ler.

-”Ja, ibland….eller rätt ofta…men….” ler

-”Men vill du bli gammal tillsammans med mej?” Han tittar på mej.

-”Ja”.

Han är här och han är lika knäpp som jag, så tillsammans är vi…Oslagbara!

Grillad kyckling, färdig potatisgratäng (att bara värma) och viiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin!

-”Vet du varför jag älskar dej??”

-”??????”

-”För att du är lika knäpp som jag, knäppis!”

Vi mår bra!

Ikväll/natt är Stenis på en kryssning med sina arbetskompisar. I morgon kväll ska jag hämta honom och köra honom  hem till mej…Förmodligen en väldigt trött och sliten Stenis…troligen lite rund under fötterna….

-”Du kan väl laga maten i morgon?” sa han idag i telefonen…

-”Åååå, neeeeej!” sa jag så generöst….

Jag har verkligen ingen lust att laga mat EN ENDA KVÄLL till den här veckan! Jag har ju gjort det varje kväll den här veckan juh!

Så det blir väl grillad kyckling med strips och/eller sallad till, för då behöver ingen ”laga” maten…om den inte går sönder förstås…

Ha ha ha ha ha!

Jag längtar………….

EN STOR GULD-MEDALJ vill jag ge till ALLA ensamstående mammor, som kämpar och sliter med sina barn, med eller utan, avlösning.

Om man är mamma och ”blir ensam” får man nämligen ”skylla sej själv”. Är man pappa, och ”blir ensam” pappa, är man ”duktig” och tjejer alla åldrar erbjuder sej att ställa upp och hjälpa till närhelst det behövs. Och som ensamstående pappa Hyllas man, och Beundras.

Jag har träffat sååå många kvinnor som varit ensamma, och där papporna ”lyst med sin frånvaro”, släkten har bott långt bort och dom har inte haft någon som helst hjälp eller avlösning. Mammor i den situationen föräväntas klara av det. Inget snack om saken. Oavsett antal barn. ”Sätter man barn till världen får man också ta hand om dom”, tycker ”folk”. 

Men Ni är Hjältar!

Alla ni mammor, som sliter och släpar, stressar och gör ALLT själva, som tar hand om barnen och försöker, så gott ni kan, ge dom den kärlek och den omtanke och stimulans dom behöver, som knappt sover på nätterna, eftersom barnen ropar på dom, eller ligger bredvid och sparkar på dom, men ändå orkar upp och göra frukost på mornarna och sen stressa iväg till dagis och lämna barn, och vidare till sina jobb.

Ni är Hjältar!

Jag träffade en gång en mamma med FEM barn! F E M! Den yngsta var 8 månader och därefter var barnen i tur och ordning 2 år, 3 år, 5 år och 7 år. Två av barnen hade allergier och en hade astma. Pappan till barnen hade försvunnit mer och mer in i alkoholens värld, och med sitt dessutom ”dåliga ölsinne” blev han ARG när han drack, och till slut orkade inte mamman med detta längre och lämnade honom. Han blev deprimerad och tyckte synd om sej själv och gjorde så mycket han orkade för att ”sabba” för mamman till hans barn. Hon hade ju ”svikit” honom….

Men hon orkade ändå. Dag ut och dag in. Hon gav kärlek, mat och gjorde ALLT! När hon ansökte om hjälp på Socialkontoret (hon önskade en s k Kontaktfamilj, som avlösning) menade man att hon försatt sej själv i denna situation och också fick klara upp den själv. Det skulle hon ”växa” av, sa socialsekreteraren.

Jag undrar hur man hade bedömt en pappa i samma situation….?

Nåja.

EN STOR GULDIG MEDALJ TILL ALLA ENSAMSTÅENDE MAMMOR I HELA VÄRLDEN!!!!

Ni är beundransvärda!

Mellan har alltid haft stor utsöndring av vax i öronen. Tydligen har man olika mycket vax i sina öron. Det förstod jag inte innan jag fick fyra söner.

 Det var mycket jag inte förstod innan jag fick fyra söner….

Detta har gjort att han har haft X antal öronproppar genom åren. Vi måste hälla öron-vax-medel i öronen med jämna mellanrum, och spola rent. Om det går för länge emellan bildas det rejäla proppar.

Nu var det dags igen!

Jag hade sagt i några veckor, att jag tyckte det var dags, men han sa varje gång: ”Inte nu!” så jag avvaktade.

Igår kom ett ”NU!” och jag förstod att han kände att det började proppa igen där inne.

Sagt och gjort. Öronmedel (inhandlat i USA – det som finns i Sverige på ”Apoteket” är lite…”fjompigt”)  hälldes i örat, och sen väntade vi.

Sköljning 1. Inget resultat. Pust och stön och ”jävla-fitt-neger-bög!!!” + ”Det är DITT fel!!!!” (=mitt).

Nytt medel i örat. Ny väntan.

Sköljning 2. Inget resultat. Pust och stön och ”jävla-neger-bög-jävla-skit-fitt-kuk!!!” (fortfarande mitt fel…).

Nytt medel i örat. Ny väntan.

Sköljning 3:

-”Åh, Herre Guuuud! Titta Mellan! TITTA! VILKEN PROPP! KOLLA!! KÄNN PÅ DEN!! Den är alldeles hård! Och hjälp vad stor den är!!! KOLLA!!” tjöt jag överlycklig.

Mellan log som en ”lättad sol”, men sa:

-”Du är ju helt jävla Pervers!” och så vägrade han titta på Den Stora Hårda Proppen.

 ”Det är ju ÄCKLIGT!” la han till.

Synd att jag inte fotade den. Den var Fantastisk! 🙂

MINA söner ”leker” med sina röster (som förändrats från ljusa till mörka). Dom ”låter” av och till och hela tiden….

Igår satt jag och funderade på hur det skulle KÄNNAS att få en ”ny röst” och hur jag skulle reagera/agera på det…och så kom jag fram till att jag troligen också skulle ”leka med rösten” jättemycket, för att testa den, och för att det bara vore KUL!

Det LÅTER verkligen om dom:

-”Uiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!” skriker plötsligt Mellan…..

-”OÄ! OÄ! OÄ! OÄ! OÄ! OÄ! OÄ!” kommer det ett svar från Storing….

-”Nnnnngggggggooooooouuuuuuuuiiiiiiiiiiäääääääääää!!!” tjuter Mellan….

-”VRRRRROOOOOOOOiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!” kommer det från Storing….

-”YEYEYEYEYEYEYEYEYEYEYEYEEEEEEEEEEEEEEEEE!!!” skriker Minsting med sin ljusa röst, för han vill väl inte höras minst…antar jag….

Då skriker jag:

-”SLUTA SKRIKA! Jag blir TOKIG på alla ljud!!!”

-”Oiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!” skriker Mellan, för han bara MÅSTE ha ”sista ordet”….

Puh!

Kan du bli liksom Anfallen av en Enorm Känsla av Lycka plötsligt – bara sådär?

Det kan jag. Och I love it!

Idag, när jag kom hem från jobbet, och välkomnades hem av Super-duperglada hundar (som nästan alltid skriker av glädje när jag kommer) och fann att Storing gick omkring och försökte få sina småbröder att ”Ta Ansvar” (tex gå ut med hundarna), kände jag att jag blev så GLAD! Glad över att han Försöker!

Jag såg Mellan sitta vid datorn och ”inte höra”, och Minsting ligga utslagen i soffan, efter en Friluftsdag med Frisk Höstluft…och ha ”ont i fötterna”, och där stod Storing och såg uppgiven ut och suckade: ”Jaaag gick ju ut med dom sist!”

Jag kramade om, och tackade Storing, för att han ”iallafall Försöker”, och sen sa jag att ”Jag går ut med dom!”.

Jag gick ut, bakom huset, där det är skog, och lät hundarna springa lösa. Dom skuttade och rusade runt, runt av ren och skär lycka, och där och då överfölls jag av en Stark Lyckokänsla och plötsligt kände jag mej så TACKSAM över ALLT och över Livet!

Jag lutade mej mot ett träd och blundade och bara FANNS i LYCKOKÄNSLAN en stund…och sa ”TACK! TACK! TACK!” inom mej själv….

Känner du någonsin så?

(Bilden tagen från Google bilder…Föreställer min bild av en schizofren pedofil – iallafall idag!)

Han fixar håret. Med vax. Varje hårstrå ska ligga EXAKT på RÄTT PLATS. Jag förundras över att han inte får kramp i armarna med tanke på hur länge han står och petar på varje hårstrå…

Han står i hallen, framför spegeln. Fixar fixar…

Jag går förbi:

-”Jag undrar om jag hade något möte på morgonen idag?….Bäst jag tittar efter i almanackan…Hm hm hm…tralalalalaaa….” *tar upp almanackan och kollar*…”näe, det hade jag inte! Vad skönt! Det är så stressigt att ha möten tidigt på morgonen…Då kan jag ta det lugnt….”, säger jag.

-”Vem pratar du med?” frågar Mellan (tonåringen).

-”Mej själv!” säger jag.

-”Du e ju helt jävla schizofren!” säger Mellan och fortsätter lägga hårstråna rätt.

När jag går förbi honom, ställer jag mej snabbt på tå och ger honom en snabb puss på kinden, innan han hinner reagera och putta undan mej…

-”Hi hiii!” säger jag retfullt.

-”Jävla peddo!” säger han och ler i mjugg…

Jag är alltså en schizofren pedofil.