Månadsarkiv: oktober 2010

Rebloggningen försvann….men jag lyckades göra om den på ett annat sätt, tror jag:http://blogg.aftonbladet.se/sarahmara/2010/10/lever-du-ni-eran-drom-vad-ar-din-drom-blev-livet-som-du-trodde-sarahmara

Jag rebloggar Sarahmara, som undrar om mitt liv blev som jag trodde? Bättre eller sämre? Är det något som jag är speciellt stolt över?

INGET blev som jag trodde!

LIVET var mycket svårare än jag trodde, och livet blev mycket mer komplicerat än jag trodde, kärleken var svårare, och valen tuffare. Näe, det blev inte alls om jag trodde.

Foto: Erviluca, ca 9 år, drömmer om Framtiden

Drömmen

Jag trodde och hoppades att jag skulle träffa Kärleken tidigt i livet, och skaffa barn rätt tidigt också – många! Och så skulle jag leva med den här Underbara mannen, och älska honom, och alla barn livet ut. Vi skulle bo i ett hus i utkanten av den stad vi hade flyttat till, och vi skulle ha lite djur där – speciellt hundar. Vi skulle utbilda oss till sånt som vi var intresserade av (jag skulle bli dansare eller barnpsykolog el dyl) och vad han skulle göra visste jag ju inte, men han skulle vara kärleksfull och snäll och varm och go och älska mej och barnen över allt annat, och jag honom, givetvis.

Hur blev det då?

Det blev mycket mer ensamhet än jag någonsin kunde föreställa mej. Mycket mer Kämpande Ensam. Istället för ett GÄNG barn, med Mitt Livs Kärlek…blev det först en ”påtvingad abort” med han som jag trodde var mitt livs kärlek….och sen när barn två låg i min mage…blev det bara en enda lång psykiskt utdragen terror från hans sida under graviditeten… En väldigt ensam och sorglig graviditet…

En Fantastisk Son föddes. Kärleken till Honom gjorde mej Stark som en Tigrinna och jag lämnade min plågoande och blev ensamstående mamma – inget jag någonsin ville eller längtat efter, men jag hade egentligen inget val, för att inte gå under, psykiskt.

 Jag är otroligt stolt över hur jag var (och är) som mamma, och jag är otroligt stolt över min äldsta son.

Kantstött av vad det blivit av första äktenskapet (ja, vi gifte oss när jag var 21 och han 23), dvs skilsmässa, levde jag som singel-mamma med min äldste son i 10 år.

Jovisst fanns det män i mitt liv under dessa 10 år: Det var Lennart och Arne och Hasse och Hrodmar och Mats, men det blev aldrig något långvarigt…3-4 månader höll jag ut. Sen gick jag.

 ”Rätt” blev fel – igen

(bilden är tagen från Google bilder och föreställer inte mina söner)

Så dök sönernas blivande pappa upp, och jag blev förälskad och blev gravid nästan direkt och ville verkligen ha dom där barnen jag drömt om (och den biologiska klockan tickade allt högre…). Han tyckte också det var dags att stadga sej och skaffa barn så….det kom en son, och en son, och en son….

Länge sörjde jag den där flickan jag aldrig fick. Det betyder inte att jag inte gladdes åt sönerna: Jag älskade (älskar) dom över allt annat osv. Men jag sörjde ändå den där dottern jag sett framför mej i mina drömmar…i mina fantasier…Hon kom aldrig.

 Hon är färdigsörjd nu. Och jag är nöjd.

Sönernas pappa var inte den där Kärleksfulla man jag trott. Hans humör var….lynnigt, surt….Explosioner! Saker som gick sönder, dörrar som sparkades sönder, sängar…. och en vacker dag orkade jag inte mer….för trots samtal i familjerådgivning och löften om att ”jag ska ändra mej”…så hände ingenting, och jag sa ”tack och adjö” (efter 10 år tillsammans) och blev singel-mamma igen – den här gången till TRE söner (den äldsta hade flyttat hemifrån).

Suck!

Jag, som skulle leva med EN man hela livet. En man att ”älska i nöd och lust”…Det kändes som om det mest blev nöd…Vart tog lusten vägen, liksom?

Jag, som ”aldrig någonsin” skulle bli ensamstående mamma igen blev just DET. Och då insåg jag att jag inte är någe vidare på att ”välja man” och därför bestämde jag mej att leva ensam. Resten av livet. Bättre ensam i ensamheten än ensam i tvåsamheten. Typ.

Jag t o m ”förlovade mej med mej själv”: Jag hade en liten cermoni med mej själv  hemma och satte på mej en ring och bestämde mej för att ”älska mej själv i nöd och lust”…..

Men det är rätt ensamt att vara ensam…Man har liksom inget ”råg i ryggen”…Man har ingen att ”luta sej emot” och/eller komma hem till… Det blir ensammare än ensammast…

Medicin mot ensamhet: En hund

En hund införskaffades: Fislisa. Hon blev min nya kärlek. Med en hund är man aldrig ensam, och hon fick mej att gå långa härliga skogspromenader, där jag träffade andra hundägare och fick flera nya vänner. En hund till införskaffades, och sen ett par valpkullar…och en hund till….

När det började ”rycka i bagetten” gick jag med i några dejtingsiter…Huvva! Man efter man. Dejt efter dejt. Ska man skratta eller gråta, liksom? Näe, det bidde inget där.

Fem år gick. Jag gick med i Facebook. Där dök Stenis upp en dag, och vi började chatta.

Åååå, vad härligt det var att ”dejta/träffa” någon som jag redan kände! Någon som var varm och go och självklar. Och som jag redan visste vem han var – i grunden, liksom. Resten är historia…näe, resten är Nutid…och ingen vet något om Framtiden…

Men: Ovanstående handlar bara om kärlek och barn ju! Livet är ju liksom lite till….

Resten

Sen har vi ju det där med utbildningar, jobb, flyttningar, bostäder som faktiskt är ett kapitel för sej…Oj oj oj! Jag har flyttat under dessa år…*räknar* (sala, sigtuna, stockholm; tre olika ställen, sala, östersund; 3 ställen, stockholm; 3 olika ställen, åkersberga; 3 olika ställen) = 15 ggr…och gått flera utbildningar och arbetat på många olika arbetsplatser med flera olika saker….

……………………………………………………………………………………………………………………………….

Det jag är mest stolt över är att jag klarat av att vara en BRA mamma genom alltihop,  och att jag har FYRA fantastiska söner, med helt olika personligheter, men gemensamt för dom är att dom är varma och stabila, kärleksfulla och omtänksamma, och alla har en härlig HUMOR!

………………………………………………………………………………………………………………………………

Positiva Putte har arbetat inom kommunen i säkert 10 år. Han började ”längst ner”, som kamratstödjare i skolan, och gick sedan vidare, genom att utbilda sej, och arbetar nu med ungdomar på olika sätt.

Man blir glad när man ser Positiva Putte. Och han blir glad när man ser honom. Han skrattar och skojar jämt, men inte på det där överdrivna sättet, utan på det där Positiva sättet. Det tycks som om han verkligen Tycker Om Människor, och att leva!

Han strålar positivism och glädje. Och han smittar.

Det finns dom som tror att han ”spelar” och att han ”egentligen inte är så trevlig”, utan att han ”luras”….men när jag hör sådana uttalanden tänker jag att det handlar mer om den som uttalar det än om Putte, för Putte är något så ovanligt som en Genuint Människorintresserad Social och Supertrevlig kille med massor av humor. Han är dessutom väldigt rak och enkel att samarbeta med. Och han har något gott och glatt och trevligt att säga om/till Alla han träffar.

Tilläggas bör att han dessutom ser bra ut, har en söt fru och två söta barn (givetvis en pojke och en flicka), bor i radhus och har också en gullig hund.

Risken är ju att när man är så ”lyckad”, vaknar svartsjukan/avundsjukan hos folk och vissa bara MÅSTE hitta ”felen”. ”Finn fem fel”, liksom….

Jag hittade några ”kloka ord” som jag vill avsluta det här inlägget med:

”Godtrogen tror på det goda som fattas.

Misstänksam missar det goda som finns”.

Jag vill nu tacka mitt Kvinnopaket för allt det gjort för mej, men nu räcker det. Tack för att du givit mej fina underbara söner! Nu är jag nöjd. Nu kan du stänga av dej, packa ihop och lägga ner.

Nähä!

Men var sitter avstängningsknappen då? Var? Var? Var?

För nu har jag lossat ungefär 350 ägg och genomlevt ca 345 mensperioder, 1 abort, 1 missfall och 4 graviditeter och gjort av med tiotusentals tamponger och bindor.

Tackar och niger, men det räcker nu.

Om det inte finns någon avstängningsknapp, så funderar jag på att skicka hela paketet till Korpilombolo…för det är väl där uppsamlingsplatsen är – för gamla avlagda livmödrar och sånt?

Jag är nöjd.

……..och urbota less på att blöda med ojämna mellanrum. Numera helt i onödan.

 Så tack och adjö, Kvinnopaketet!

…..ett kärleksfullt meddelande på mobilen…

Då skulle jag bli jätteglad och det skulle bubbla och spritta i hela mej…och jag skulle få kolsyra i hela kroppen…och en energikick som hette duga.

Jag skulle få en glädjekick och ett lyckosvall som skulle svalla som en svallvåg hög som hela Sears Tower….

Jag skulle skutta och hoppa några lyckoskutt/hopp och jag skulle le hela resten av dagen och kvällen, och somna med ett hjärta som lyckligt tickade alldeles för fort…

DET skulle hända om jag fick ett kärleksfullt meddelande på mobilen…

Jag måste ta mitt förnuft till fånga. En dag. Men Vilken dag, undrar jag bara? Och hur? Med håv eller med stora släggan? Med värsta grävskopan eller med en vindpust?

Om man väntar på att Tiden ska tala om När, så gör den oftast inte det…Utan man får bestämma att ”NU är det dags. Nu är det dags att Fånga Förnuftet!”.

Eller ska jag bara låta känslorna flöda…och styra…och gömma förnuftet i en liten burk med ett hårt påskruvat lock?

Minsting vill följa med på hundpromenaderna. Han ska röra sej mer för han behöver gå ner lite i vikt.

-”Säg till när du ska gå ut med hundarna!” ropar han

-”Ska vi gå NU?!”

-”Näe, jag måste stoppa in tjockpannkakan i ugnen först….”

-”Ska vi gå NU?!?”

-”Näe, jag ska bara skriva färdigt en grej här….”

-”Ska vi gå NU?!?”

-”Snart….Jag säger till!”

-”Okey…..”

-”NU ska vi gå!”

-”Mamma! Om jag gör ett sånt HÄR trick på skateboarden och så blir det så HÄR – visst är det snyggt då?”

*SWISCH!*

-”Ja, skitsnyggt!”

-”Mamma! Cyklar är dom snabbaste fordonen, för att om man tar en cykel och drar efter en bil så kör cykeln till slut fortare och likadant är det med en raket, om man tar en cykel alltså!”

*SWISCH!*

-”Okey…Vem har sagt det?”

-”Jag har räknat ut det själv…och Mamma! Om jag snurrar med den här så HÄR och sen gör sååå, då blir det så HÄÄÄR! Och mamma: AKTA DEJ!”

*SWISCH!* – *tvärnit* ”

Jag får hjärtsnörp!

-”HerreGuuud!”

-”Jag bah skoja!!” *skrattar*

-”Men det var inte kul!”

-”Mamma! Kolla här!” *snurr*  ”Var det coolt?!”

-”Ja, jättecoolt!”

-”Mamma! Kolla! Jag prejar hundarna!”

-”Gör inte det!”

-”Okey! Kolla, man kan bromsa SÅ HÄÄÄR också!!” *Uiiiiiiiiiiiiiiiii* ”Fast då kan man förstöra skorna för det börjar nästan brinna i dom när man gör så. Acke gör så”.

Pust!

Att gå en promenad med Minsting är träning för alla sinnen….

…och ryggen och axlarna…och jag mår illa, jag mår illa….Uäck!

Blodet rinner…forsar….

Hur kan man förlora så mycket blod…utan att döööööööö, typ?

Hur kan man ha så ONT, och överleva?

Men….

….I am a surviver!

A hero, typ!

(Jag, badandes i Barnbidraget!!!)

På Meddelande på Facebook i morse kunde jag läsa följande:

”Läs dina mail neger!!”

…och jag förstod direkt att det var från min älskade 14-åring som var irriterad på mej som tydligen inte svarat på ett Mycket Viktigt Mail.

Jag gick in på min hotmailsida och kollade. Mycket riktigt. Mail från sonen:

”Pappa kan väl inte köpa jacka åt mej, fattaruväl?!? Först blir han sur och sen köper han ju bara en FUL!”

Det blir spännande att se vad det blev. Om stackarn går omkring i en FUL jacka nu, för jag fick ju ett SMS från pappan igår att jacka var inhandlad, med tillägg om att jag inte borde spendera barnbidraget på att ”sanera min ekonomi”….

Har man en massa skulder, och Kronofogden hänger på låset, så tar man ju först barnbidraget och försöker ”sanera” med, eller HUUUR?!? Att det finns två barn till att handla vinterjackor, vantar, mössor och skor till mm finns inte. Nope. Klarade inte min ekonomi EN jacka denna gång, så måste det väl vara så att  jag ”sanerar mina skulder” med miljonerna jag får i barnbidrag…..

Ibland skulle jag vilja ha ett jobb där allt har en Tydlig Början och ett Tydligt Slut, och där det SYNS vad man gjort och att det är färdigt. Ett jobb som inte innehöll känslor, utan mer ”bank bank bank! – färdigt!” liksom. Och om man inte hann med att spika på en bräda, eller lägga färdigt en sten på onsdagen, så väntade arbetet på torsdagen, och ingen bröt ihop för det….

Ett jobb där man kunde peka och säga: ”Det där har jag gjort!” och se att det man gjort gör nytta och är viktigt. Ett jobb där man slapp GISSA om man gör rätt eller fel, och där folk inte ljög för en till höger och vänster, för att ”komma undan” och ”slippa”.

Visserligen har jag tummen mitt i handen och tycker det är jobbigt att vara FÖR noga och petig, och gillar inte att läsa bruksanvisningar och planera för mycket, men det skulle jag kanske fixa om jag gått den utbildningen, och jobbat med det jobbet. Tror jag.

Jag skulle vilja säga ”KLAR” när jag går hem och känna att jag gjort något BRA och veta att det är till nytta!

…och det är rätt skönt…

…för att inte säga….härligt!

Eller Mysigt. Eller Tryggt. Eller Bra, helt enkelt.

När JAG styrt har jag kört i 180…på motorcykel, och legat i kurvorna (fast jag aldrig åkt mc och aldrig legat i några kurvor…)….och snuddat med knäna i marken…aj aj aj!

Jag har haft Bråttom till Målet…eller till Något…En slags oro har styrt mej…en oro att det ska gå fel…eller inte funka…och då är det lika bra att det går FORT. Hellre fort och fel, än sakta och fel…typ.

Så det är sååå skönt att inte styra – att bara åka med, och att känna sej Trygg med Chauffören…

…för det är väl därför jag stått vid rodret förut….och styrt…för att jag inte känt mej riktigt trygg.

Men nu gör jag det.

Typ.

Och det är skönt, att inte vara Kaptenen på Skeppet. För jag har varit det alldeles för många gånger…och kört båtarna i sank…eller inte rundat bojen där jag skulle…. utan någon helt annanstans…och kanske har jag struntat i fyrarna och i alla varningsflaggor och sånt.. eller hur det nu är på Riktiga Havet…

Det känns tryggt att Stenis står vid Ratten.