Månadsarkiv: oktober 2010

Minnen som vill ut, som troll i solen

Han spelade på mina känslor. Jag förstod inte riktigt det, då. Jag trodde det var fel på mej: Att jag var överdrivet svartsjuk, att jag behövde ha kontroll, att jag var ”fånig”, att jag var mesig, töntig…..Allt!

Svartsjukan SLET i mej av och till. Det var som ett SVART ODJUR som ville slita ut mina inälvor! Jag hatade känslan, men den ”bara kom”….

Han sa:

-”Jag kan inte lova att jag kommer att vara trogen dej alltid. Bara så du vet. För mej är sex någonting utanför kärleken. Jag kan ha sex utan att älska…så….Jag kan inte lova dej att jag alltid kommer att ha sex med bara dej….”

Det KNÖT sej i mej.

Då la han till:

-”Men jag VET, gumman! Du måste älska någon om du ska ha sex, så om DU är otrogen så är det ju mycket värre, förstås, för jag vet ju att då älskar du den mannen! Men jag…för mej är hon bara ett hål….”

……………………………………………………………….. 

En dag kom han hem och förklarade att hans gamla klasskompis ”Mimmi” skulle gå på firmafest, men hon hade ingen man att gå med. Hon hade varit ihop med en kille på firman och nu var det slut… och nu ville hon ”minsann visa honom”. Hon ville ha en snygg dejt med sej för att visa upp som ”sin nya kille” och min man (ja, vi var gifta då!) hade lovat att ställa upp.

Osäker som jag var pendlade känslorna mellan förtvivlan och stolthet:

 ”Åååååååå! Grrrrrrrrrrr! MIN MAN ska inte vara ”låtsas-ihop” med  någon gammal klasskompis! MIN MAN ska inte ta av sej ringen för att vara låtsas-ihop med någon annan! MIN MAN ska inte gå på firmafest med någon annan!!!”

….och så nästa sekund:

”Åååå, vad han är snäll och omtänksam som vill hjälpa en gammal klasskompis som blivit sviken.  Hjälpa henne ge igen…Åååå, vad snäll han är….Go liksom….”

Om jag sa ”okey” eller inte, tror jag inte alls hade spelat något roll. Han hade redan lovat. Men jag sa att jag ville inte att han skulle kyssa henne, men det kunde han inte lova….För annars blir det ju inte trovärdigt…

Det slet i mitt bröst – ilska, förtvivlan, sorg och SVARTSJUKA!

Då sa jag att OM han nu skulle göra det här, så skulle jag vilja vara säker på att han skulle gå med mej på firma/arbetsfest nästa gång, när det nu blev…

Och då kom givetvis svaret:

-”Nej, det kan jag inte lova. Dina arbetskompisar är så töntiga och jag vill inte visas upp som någon jävla trofé!”

-”MEN HENNE KAN DU VISA UPP DEJ MED, SOM NÅGON JÄVLA TROFÈ?!?”

-”Lilla vän, ta det lugnt! Det är Annorlunda! För hon ska GE IGEN!”

Han kom inte hem på hela natten, utan dök upp först på förmiddagen nästa dag…

Min förtvivlan var helt ointressant, för honom. Jag var bara patetisk.

När jag ville veta om han legat med henne eller inte svarade  han:

-”Om jag knullade henne eller inte är ointressant. Jag kunde ha gjort det, eller inte. Det är irrelevant i sammanhanget. Vi lyckades få alla att tro att jag var hennes kille, och vi såg båda hur snopen hennes ex blev. Jag charmade alla, så det var verkligen lyckat. Jag följde henne hem sen, för det var närmast, och jag sov där, ja. Men resten är ointressant, för det spelar ingen roll”.

Jag gick nästan sönder inuti, och grät av förtvivlan och frustration…Men jag stannade…och stannade…för att jag ville bli älskad…

Jag ville ju bara bli älskad.

Jag hade tränat mycket inför uppvisningen. Vi skulle bl a ha nätstrumpor och se rätt sexiga ut i vårt dansnummer. Tjejerna i dansgruppen babblade om vilka ur deras familjer som skulle komma och titta på uppvisningen. Jag var tyst. Mina föräldrar bodde i Afrika, och mina systrar var inte intresserade…

Jag vågade knappt fråga Honom om han skulle komma och titta. Han visste att vi skulle ha uppvisning, men han sa inget själv…

Till slut tog jag mod till mej och frågade om han skulle komma.

Näe, han skulle inte komma, för han var rädd att jag skulle göra bort mej och då skulle han kanske tycka att jag såg töntig och ful ut…och eftersom jag skulle ha nätstrumpor så tänkte han att det var säkert var fånigt och tänk om jag skulle fråga hur han tyckte att det varit, och han då skulle tycka att det varit dåligt och att jag dansade fult….Då skulle ju han säga Sanningen, och då skulle jag bli ledsen…eftersom han inte kunde ljuga…

INGEN kom och tittade på MEJ på Dansuppvisningen. INGEN. Det var givetvis fullt av publik, men INGEN var där för min skull….

Jag försökte ändå att leeee…och låtsas som om det inte betydde något…

Tårarna hängde bakom ögonlocken efteråt…och jag GICK hem, istället för att ta tunnelbanan, för att jag behövde låta det ta tid…att låta tårarna rinna färdigt…och komma hem igen…leende…som om det inte spelat någon roll…att han inte var där.

…men det spelade roll…och gjorde ont…inuti…

Jobbiga minnen att bearbeta….

Jag var fel. Helt fel.

 Men i backspegeln ser jag hur Rätt jag var, hur fin jag var, men hur jag lurades tro något annat.

Jag lagade ”äcklig mat”, som ”inte gick att äta” och ändå envisades han med att låta mej laga maten var och varannan dag:

– ”Jag hinner inte, men du kommer ju hem före mej så du kan väl fixa maten…men laga något GOTT den här gången, som GÅR att äta!”

Jag köpte hem ”fel vin” som inte gick att dricka:

 -”Men! Varför köpte du DET HÄR?!? Det är ju skitäckligt!”

Jag hade bröst som ”ser ut som vändstekta ägg” och ett huvud som ”ser ut som ett ägg”.

Om jag kände mej osäker i sexuella sammanhang, var jag ”pryd”. Mina kompisar var ”töntiga” och gick inte att umgås med och jag hade föräldrar som aldrig ”fick tummen ur arslet”.

(Bilden är tagen från Google bilder, med sökord: Good looking guy)

Jag tyckte att han var otroligt snygg, hade fantastisk utstrålning och ”tog över” ett rum när han kom in i det. Han pratade högt och mycket, och var otroligt charmig och blev alltid medelpunkten i olika sällskap.

 Förutom då han blev osäker; då blev han sur och otrevlig och talade om för mej att dom andra var så ”jävla tråkiga och töntiga” att det var bara att gå hem.

Han hade Tjuuuusiga föräldrar, och en högt uppsatt chef till pappa, som han visserligen hatade, men ändå! Han hade prövat droger och han hade bott i både USA och Vietnam och Norge och alla möjliga ställen. Han var så ”erfaren” och ”klok”, tyckte jag. Vid sidan om honom var jag bara en ”lantis” – en ”nolla” – men jag speglade mej i hans glans.

Jag var snygg/gullig/söt, men jag förstod inte det då. Jag tyckte att jag var ”lite för tjock”, trots att jag dansade 4 timmar om dagen, eftersom jag gick en dansutbildning. Jag såg nog det där ”äggformade huvudet” och funderade på om brösten faktiskt var lika vändstekta ägg…

 Han sa aldrig att jag var snygg eller fin….men en gång, när han var full, sa att han han var rädd att jag skulle bli mallig, om han sa det…för du vet ju hur snygg du är, eller hur?

EN gång ”sa”  han att han älskade mej: Han skrev ett långt brev, där han förklarade sin kärlek till mej. Han var fantastisk på att uttrycka sej i ord, och brevet bubblade över av kärlek och hur den kändes, för mej. Det var fantastiskt att få det brevet. Men han skrev också att det var den ENDA gången han skulle uttrycka detta. Efter detta brev skulle han Aldrig Mer säga eller uttrycka detta, utan det var upp till mej att ta fram brevet när jag behövde få kärleken bekräftad….

Jag förstooood, och förstoooood och förstoooood…… Han hade en ”Ledsen liten kille” inuti sej, han var ”Övergiven av sina föräldrar”…Han hade inte fått den kärlek han behövt under uppväxten…Men MIN KÄRLEK skulle Rädda honom…hade jag tänkt….

Den gjorde inte det. Däremot dränerade förhållandet mej. Gjorde mej till ett Litet Knytt – vilse i skogen….Jag älskade, men var rädd och liten och var alltid ”fel”…..

 ………………………………………………………………………………….

Trots att han inte ville ha barnet, som blev till, och trots att han sa att jag återigen skulle välja: Honom eller barnet? Så valde jag Barnet den här gången, och hoppades att Kärleken till barnet skulle väckas även i Honom. En abort till klarade jag bara inte av, ”för hans skull”.

 Jag tror att jag älskade Sonen fr o m befruktningsögonblicket! För Känslan gjorde mej stark och gjorde att jag Vågade Säga Emot och ta ett beslut som gick tvärtemot Hans önskan.

Sonen räddade mej, för när han föddes, föddes samtidigt en kraft så stark att jag vågade och ville.

Vågade och ville lämna Honom: ”Han-som-gjorde-mej-till-ett-Knytt”…..

….men ”biverkningarna” satt i länge efteråt….

Det tog flera år innan jag vågade köpa en flaska vin till någon, och tro att den ”dög”….och jag tror fortfarande inte att maten jag lagar smakar gott…när jag bjuder andra….

Så Psykisk Misshandel går verkligen på djupet…Ner i själen och förstör….

När känslor liksom drrrrrraaaaaaaaaaar en i armarna, och i benen, uuuuuut…..bort…..drrrraaaaarrrrr……och jag måste säga ”NEJ!” och slå bort dom! ”Neje!”

”Jamen jag viiiiiiiiillll kramas och vara nära och ligga nära och myyyyyysa och gooooosa och känna lukten och prata och skratta och finnas och vara och allt! NU!!!” säger känslorna och börjar drrrrrrrrrrrrraaaaaaaaaaaaa igen….

Pust!

Det är en jävla kamp som pågår ska jag säga. Det är inte så jävla lätt att vara en go och gla och bullbakande mamma samtidigt….

Varning: Ostbågar är beroendeframkallande! Om man tar en, kan man sen inte sluta! Lär av En Som Vet!

Ursäkta, men nu måste jag gå och kräkas lite….*uäck!*.

Fast GOTT var det!

PS. Det var Stenis som köpte dom, så det är HANS fel! 😀  DS.

Äsch! Skulle göra pannkakor…men upptäckte att jag varken hade olja eller smör eller något fett alls! Shit! Och så stod jag där med en färdig pannkaksdeg….Vad göra?

1. Prövade att steka utan fett. Gick inte. Det klumpade ihop sej och blev ”hundmat” (och då blev hundarna glada, så inget ont som inte har något gott med sej…)

2. Hällde pannkakssmeten i våffeljärnet, för DÄR brukar man inte behöva hälla i extra fett. Jorå, helt okey, kan jag säga…Visserligen har vi inte ätit dom än, men dom ser ut som om jag parat en pannkaka med en våffla.

Nu pausar jag för vi ska äta VÅFFKAKA eller PANNFLA.

MED pantflaskorna hade jag 145 kr. Jag räknade på minsta lilla mjölkpaket för att få ihop det så maten iallafall räckte över fredag kväll OCH att det skulle vara lite ”mys” också.

 Jag stod där med penna och papper på Lidl och skrev: 3 x 6 = 18 kr + 35 kr +………………….och jag tyckte jag fick ihop det, men när jag sedan stod där i kassan och såg att kassapparaten fortsatte ÖVER 145 kr…blev jag nervös och började rota i fickorna..”…visst har jag  väl slängt ner växel i fickorna någon gång?”

-”158 kr!” sa kassakille irriterat, när han märkte att jag blev svettig och kön växte….

Plötsligt kom det en stor Strålkastare och fokuserade på mej! I badande ljus stod jag när  högtalarna ropade ut: ”Kvinnan i kassan har inte pengar så det räcker!”

Not!

Men det kändes så.

Jag letade frenetiskt i fickorna och i handväskan…Inte en cent!

….. Men hade jag hittat 1 cent hade det ju inte hjälpt, förstås…

-”Okey, jag får lämna tillbaka läsken”, konstaterade jag och puttade den bakåt….mot kassakillen…Han tog emot den då kvinnan bakom mej i kön sa:

-”Men! Hur mycket saknas?”

-”13 kr”, sa jag medan jag började stoppa ner dom andra varorna i påsarna jag hade med.

Kvinnan tog upp sin plånbok, öppnade den och plockade fram 13 kr och gav till kassören (manlig kassörska?).

-”TUSEN TACK! Vad otroligt snällt! Jag hoppas verkligen att du själv får uppleva den här vänligheten från någon någon gång!” sa jag och log.

-”Äsch, det var inget!” sa hon och log tillbaka.

Änglar finns!

Med svansen mellan benen smög jag ut ur butiken….eller:

Med svansen mellan benen gick jag rak i ryggen ut ur butiken…Inuti mej smög jag…utanpå låtsades jag som ingenting…..

Ja, jo, jag vet! Men jag gillar det. Att vara knäpp, alltså.

Jag har hört det. En gång. Två gånger. Många gånger.

Fick höra det idag igen.

Jag hittade inte en mapp med journalblad i idag (en Verklig Mapp i Plast med Äkta Papper i….). Jag letade igenom alla mappar i lådan där mapparna hängde på rad (i Verkligheten – inte i datorn). Så upptäckte jag att ”Journalmappen Kalle” hade hamnat INUTI ”Journalmappen Anna”.

-”Nämen va TOKIGT! Kalle ligger INUTI Anna!” utbrast jag.

-”Nämen, hur kunde det bli så?” sa Bettan, som satt precis vid mappskåpet.

-”Äh, dom knullade väl!” sa jag och tog ur mappen Kalle ur mappen Anna och gick iväg.

-”Du e verkligen KNÄPP, erviluca!” utbrast Bettan skrattande.

(Mapparnas varningsskylt….)

Ridå!

Om känslor finns på en skala där 0 är att vara Kylig och kall, eller Känna Inget, och 10 är att KÄNNA MASSOR, och MINUS 10 är att  hata….

…så upplever jag att många människor lever vid 5:an. Liiite upp och liiiite ner….Lugnt och sansat….

-10_________________0_______________5____________+10

KYLA                       Nollställd                                           ÄLSKA 

Men så finns det såna som jag, som pendlar mellan MINUS 10 och PLUS 10! Hej och hå, liksom!

PLUS 10 kan ÖVERFALLA MEJ: ”SMOCK!” och då fylls hjärtat till bredden, rinner över och sprudlar runt i hela kroppen som Sockerdricka på Marknaden i Lönneberga! Och jag vill ställa mej på ett TAK och skrika det jag känner: ”TJOHOOOOOO! LYSSNA!!!………………”

….eller dansa till härlig hög musik! Och/eller sjunga HÖGT, så det ekar över Stad i Ljus i ett Land utan Namn.

Typ.

Men så kan jag också bli överfallen av sorg och ledsnad, och känslorna nästan sliter sönder mej inuti…. men då vet jag ändå med Förnuftet att ”det är bara mina starka känslor som håller på och spökar”….Men ändå! Jag vill springa en mil i frustration, krypa under en sten och gömma mej, skriva skriva skriva om sorg och elände, eller gråååååta till ”mina gråtlåtar” på Spotify.

MEN!

Jag är en ”Klok och Förståndig” mamma, som måste ”spela på mittenplan”, iallafall nu och iallafall i en vecka till….

Men fyfaan för känslor!

Och vad Underbart att kunna känna så mycket!

Jag älskar Bamse och alla hans släktingar och vänner!

Jag har alltid älskat Bamse! Jag har läst Bamse sedan min äldsta son var liten, och sen läst om alla tidningar tillsammans med resterande tre söner. Den yngste kan ibland fortfarande säga:

-”Kan du inte läsa Bamse för mej?” fast han är 11 år, men jag gör det gärna.

Bamse är snäll och klok, och man kan omvandla det som händer i serien till Verkliga Livet – eller inte, om man vill!

Uggel-guggel häcklar Parkeringsvakter, och vi vuxna vet att det handlar i grunden om Magnus Uggla och p-liselåten, men så vaddå? Barnen vet inte det, och dom lär sej och får funderingar om livet osv på ett enkelt och gulligt sätt, och ”sen levde dom lyckliga i alla sina dagar”, och det är väl så vi vill att våra barn ska uppfostras? Dom ska lära sej, på ett ”gulligt” och bra sätt, och helst genom att tänka själva, för då sätter det sej bättre fast.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article7959640.ab

Me love Bamse!

Favvo-figur i Bamse? För mej är det nog Vargen. Mini-hopp är också härlig. Men jag tar Vargen.

Vem gillar du bäst?