Månadsarkiv: oktober 2010

Det kokar i hjärnan och jag blir G A L E N  när vi sitter framför TV:n tillsammans och ska se något, för Grabbarna Grus kan inte vara tysta! Så fort ”dom” pratar på Robinson, så pratar även någon av sönerna….eller pratar och pratar…snarare LÅTER….något irriterande LJUD….

ÄR det så med söner/killar att dom bara MÅSTE låta, eller är det bara mina? Eller är det för att jag blir TOKIG, så att det är ett sätt att reta/provocera mej?

Så här låter det:

Dom pratar på Robinson, och samtidigt:

-”Dadadadadadadaaaaaaaaaaaa!”

-”Var TYST! JAG HÖR JU INTE!!!”

-”SCHSCHSCHSCHSCH!!!”

-”SLUTA SÄGA VAR TYST!!!”

-”TYST DÅ!!”

-”MEN VAR TYSTA NU DÅ!!!!”

X 10!!!!

Vi har Missat det dom sa på Robinson….Det blir tyst…..Det är tyst på Robinson också och man ser lite vyer…hör musik…..

Dom pratar på Robinson, och samtidigt:

-”GULLE GULLE GULLE FIIIISLIIIISA!!!! DU E TÅÅÅ TÖÖÖÖÖT!!!!!”

-”SCHSCHSCHSCHSCHSCH!!!”

-”SLUTA HYSCHA SÅ!!!”

-”VAR TYSTA`RÅ!!!”

-”TYYYYYYYYYYYYYYYYSTAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!”

X 13 !!!!!

…over and over again….

Vem som säger vad spelar ingen roll, för så här snurrar det runt runt runt hela programmet….och till slut börjar jag skaka av frustration…hoppar jämfota i soffan….och till slut…går jag ut på balkongen och….

 EXPLODERAR i blixtrande kaskader över hela stan!!!

Jag hade drömt om att bli mamma/få barn, sedan jag själv var barn. Jag älskade barn, satt barnvakt ofta och ville vara med barn och hade en enormt starkt tickande biologisk klocka, som tickade från det att jag knappt var könsmogen…tror jag… Det var verkligen ett ”biologiskt och psykologiskt suuuug” – svårförklarat, för den som inte känt det.

Aborten jag ”tvingades” genomföra, tillsammans med Honom (”Du får välja mellan mej eller barnet”), var smärtsam psykiskt, och det tog flera år för mig att ”komma över” detta (och jag kan fortfarande både minnas frustrationen och sorgen, samt undra VEM det var som togs bort/inte fick leva).

Nåja, när jag väl blev gravid igen (vilket jag DÅ verkligen, för första gången i mitt liv, inte ville, eftersom jag gick på Socialhögskolan och ville gå färdigt den), kände jag först och främst att jag faktiskt ÄLSKADE detta pyre som grodde i kroppen, från första sekunden, och jag visste också att jag skulle inte kunna ta bort ett barn till. Det hade jag redan sagt till Honom, och trots detta avbröt han inte i tid (som han alltid gjort innan…)…

Flera år senare fick jag, genom min syster, reda på att han ”testat” mej: Han ville veta hur mycket jag älskade honom och jag hade ju fått välja mellan honom och ett barn tidigare, och han ville kolla om jag skulle göra samma val igen. Det gjorde jag inte.

När jag började på Socialhögskolan, blev han osäker. Jag ”växte”, blev gladare, modigare, var omtyckt där, fick nya vänner osv. Det skrämde honom, troligen. Han försökte ”prata ner” allt jag gjorde, och alla som jag lärde känna, men det gick inte längre. Jag umgicks mycket med en kille, Lasse, som blev störtkär i mej från första stund, men där jag förklarade att jag var gift, men att vi kunde ”bara vara vänner”, vilket vi var, och hade jättekul ihop! Men där vaknade också Hans svartsjuka, vilket han, givetvis inte kunde erkänna eller tillstå.

Nåja, mitt i detta blev jag alltså gravid. Kärleken till detta pyre var från början oändlig. Det var som om en ”pirrande förälskelse” bodde i magen…

Han ville att jag skulle göra abort. Jag vägrade. Magen växte. Han pratade om abort igen och igen och igen och igen…men magen bara växte och växte…

Jag hade haft en dröm om att få DELA en graviditet med Den Man jag älskade, att vi skulle tillsammans känna kärleken till det liv vi skapat, att vi skulle känna lyckan över dom första sparkarna, att han skulle stötta mej genom graviditets-oro och bekymmer osv.

Men i den krassa verkligheten var jag Ensam – så oerhört ensam i vårt äktenskap. Det enda han sa om magen var: ”Gör abort!”. Han sa det i början, i mitten, i slutet…hela vägen.

Jag tänkte att kärleken till barnet skulle förändra honom….

Men jag minns en natt: Han var ute och ”festade”, som vanligt. Jag var ensam hemma. Jag låg och sov med Stora Magen (var väl i 8:e månaden, och var ENORM!) då jag hörde hur Han kom hem med en kompis. Dom kom båda in i sovrummet och Han drog av mej täcket. Jag drog åt mej täcket och frågade lugnt vad han gjorde.

-”Jag ville bara visa Thomas att du är gravid. Han trodde inte på mej!” sa Han och log glatt. Han lät faktiskt stolt, och det var det som var så svårt under hela tiden – att han blandade ilska och ”hat”, med förståelse och någon slags kärlek, i en salig blandning. Jag visste aldrig vilken sida som skulle visas.

EN gång under graviditeten bröt jag fullkomligt ihop och GALLSKREK åt Honom. Jag vet inte vad  han sagt denna gång, men antagligen var det bara ”droppen som fick….”.

Jag var i slutet av graviditeten, hade gått upp 25 kg och var enorm. Jag minns att vi varit och köpt en begagnad vagn, som stod i vardagsrummet. Troligen sa han något om att jag borde göra abort, och då brann det bara till i huvudet och det blev kortslutning: Jag SKREK ut min frustration och ilska. GALLSKREK!!! Jag tog vagnen och körde den hårt framåt – rätt in i stereon (så att jag sedan såg att en knapp på stereon gått av), och  därefter rev  jag ner alla saker från den hylla som var närmast mej. Sen föll jag ner på knä och bara gräääät.

Han bara skakade på huvudet och gick ut… och gick troligen hem till någon kompis…och kom inte hem på några dygn (som vanligt) och jag var kvar hemma – orolig över att kanske behöva föda ensam….(det var före mobil-tfn:s tid)….rädd och liten och ensam…

Det är sååå viktigt hur den låter som svarar i telefonen när man ringer till en myndighet eller en arbetsplats!

Det kom vi fram till – den lilla mamman och jag – när vi satt och pratade vid hennes köksbord.

För några år sedan mådde hon riktigt dåligt…Hon var till slut bara tvungen att ringa Psyket för att få en tid där. Hon beskriver att hon kände sej så skör, och rädd för allt och alla…Att ett par ovänliga ögon kunde få hennes tårar att rinna…

På Psykiatriska mottagningen svarade en barsk ryska.

–”Hon lät så ARG och jag förstod inte vad hon sa. Jag fick fråga om flera gånger, men jag förstod ändå inte…och hon verkade redan från början ha bestämt sej för att jag lurades och var ute efter henne, för det kändes så…och till slut bara slängde jag på luren, och det kändes som om det sista hoppet dog…för jag vågade inte ringa igen…och ändå mådde jag så dåligt, och behövde verkligen hjälp…jag började dricka istället…för att döva smärtan inuti…

….samtidigt tänkte jag att det nog bara jobbade idioter där ändå…för har man en så sur och barsk kvinna i receptionen är väl resten lika sura…”

Vi konstaterar att den som sitter i växeln eller receptionen representerar hela arbetsplatsen, och är hon/han otrevlig och sur, så tänker man att hela den arbetsplatsen är sådan…och tvärtom.

Så det är SKITVIKTIGT att ”hon i växeln/receptionen” är TREVLIG och service-minded!

Samtal i bilen mellan mej och Minsting (11 år)

-”Mamma, jag tycker du skulle ha ett jobb där du tjänade mer pengar! Säg ett jobb du skulle vilja ha!”

-”Eeeee, jag är ju rätt nöjd med det jag har…det är faktiskt mitt drömjobb…”

-”Meh! Säg Något Annat du skulle vilja jobba med!”

-”Eeeee….lärare…..hunduppfödare….”.

-”Men det är ju BARA jobb där man tjänar lite pengar ju….”

-”Ja, jag vet!”

-”Du kan väl be om löneförhöjning!”

-”Äsch, det är ingen idé. Jag jobbar ju för kommunen och då kommer lönen från skatten så då kan dom inte höja hur som helst.”

-”Röstade du på dom som skulle göra din lön högre?”

-”Njaeeee….typ…kanske…Äh, jag vet inte!”

-”Men om du betalar skatt…och så får du lönen av skatten…Då skulle du ju egentligen slippa betala skatt, för pengarna åker ju liksom bara runt…”

-”Ja, så är det ju…”

-”Jag tror jag ska bli president när jag blir stor…och då ska jag inte bo i Vita Huset, eftersom det är Sverige, utan jag ska bo i Regnbågshuset…..*tänker*…Nej! Det är ju bögfärger….Eeeeeee….Jag ska bo i GRÖNA huset, för det är liksom FÖR naturen….och så ska jag bestämma kloka och bra saker för människorna, som att tex såna som du ska ha hög lön…som hjälper människor!”

-”Ja! Jag tror att du kommer att bli en jättebra president, för du är så himla klok!”

-”Ja, jag vet.” *nöjt*

Han har i princip aldrig läxor…men mej gör det inget, för jag tycker inte att läxor ska finnas.

Grejen är ju bara att dom faktiskt finns – i Verkligheten – och då blir det liiiite konstigt att just Han inte har några….

Han sitter i soffan efter maten…Nej, han sitter inte – han halvligger på ryggen…sådär ”tonårigt”…och så tränar han sin röst lite lätt: ”Uuuuäääääööööööööö!” . Inte så högt idag….Vi står ut….

Och så PLÖTSLIGT:

-”FAAN! JAG HATAR SPANSKA!!! Vi har PROV i morgon!!! Jag HATAR spanska!!”

Resten av familjen hoppar högt av det plötsligt utbrottet.

-”Jaha…Då får du väl plugga då!” konstaterar jag.

-”Men jag har inte PAPPRET! Jag fick inget…typ!”

Det är såååå konstigt, för han får ALDRIG dom papper som ALLA ANDRA fått…Det måste vara någon slags sammansvärjning emot honom, från ALLA lärare i skolan! Jag måste komma ihåg att klaga på det.

-”Men ring  någon då och fråga om frågorna på pappret, så kan han läsa upp dom och så skriver jag på datorn….”, säger jag.

-”INGEN ANNAN har spanska!” suckar han.

-”Är du ENSAM i klassen på spanskan?” säger jag förvånat.

-”Ååååååååååååå!” suckar han.

-”Har Robban (bästa kompisen) spanska?” frågar jag

-”Aaaaa…”, säger han.

Då är ni iallafall två i klassen, tänker jag, men säger:

-”Men ring honom då!!”

-”Näe, han orkar inte läsa upp ALLA frågor för mej!” suckar Mellan.

-”Jag tänker inte sitta här och hitta på en massa lösningar om du ska säga nej till allt!” säger jag.

-”Meh! Googla!” säger han uppfodrande

-”Googla vaddå??” frågar jag

-”Eeeee, googla bara!” säger han igen ointresserat…för nu är det något på TV.

-”VADDÅÅÅ! Jag kan väl inte bara googla ingenting!!” säger jag irriterat

-”Googla spanska verb, typ…” säger han

Jag gör det och får upp en massa spanska verb som jag sen läser högt (fast jag verkligen INTE kan spanska).

-”Jaaaa, DOM är det!” säger han och ligger kvar i soffan.

-”Res dej upp och aktivera dej!” säger jag

-”Eeeee, va?!?” Han ser nästan nyvaken ut nu…

-”Gör något! Googla själv och plugga in det du ska plugga in, så förhör jag dej sen!”

Han kommer med ett papper….

-”Hade du pappret??”

-”Typ….fast jag har inte fyllt i allt”, säger han och ger mej pappret.

-”Vad ska JAG med det till?” frågar jag förvirrat

-”Fyll i det!”

-”JAG? Jag har inget spanskaprov!”

-”Meh! Du kan väl fylla i det ändå! På den där översättsidan…”

-”Näe! Aldrig! Du lär dej medan du fyller i, och sen förhör jag dej…”

Försöka duger….

Pust!

Axlarna har nu suttit vid öronen i flera dagar…veckor…av oro för att jag inte har pengar….Men inte får jag mer pengar för det! Så det är otroligt korkat att ha axlarna där!

-”Ner med er!” fräser jag ibland…och då sjunker dom sakta ner till sin normala plats…men så åker dom upp igen alldeles utan att jag märker det…och sen gör det ONT! Och det är då jag fräser ifrån igen….

I morgon kommer Barnbidraget! Då kan axlarna åka ner ett par dagar och jag kan leka ”Joakom von Anka” en stund…

Sen kommer lönen och då blir jag panikslagen, eftersom den inte kommer att räcka till alla räkningar den här gången heller….

Jag tror jag går i ide.

Ibland funkar verkligen inte hjärnan. Jag hittar bara inte Ordet!

Minstings älsklingshuvtröja ska tvättas och jag går igenom fickorna: 2 ekollon och 7…..”va-hettere….va-hettere….va-hettere….”???

-”Såna här samlade jag också på när jag var liten…Vad är det dom heter?” säger jag till Minsting.

-”Mandlar?” frågar han

-”Näe…..dom heter…..ÄSCH! Jag kommer inte på det….Men DET DÄR är iallafall ekollon….”

-”Kärnor?”

-”Näe?”

-”Nötter??”

-”Nej, dom har liksom först ett taggigt skal och sen när det spricker kommer det här ut….Dom heter….Något på M….Jag ska fråga Storing”.

Till Storing:

-”Vad heter såna här?”

-”Eeeeee….Nötter?”

-”Nej, såna här ligger under träd och har ett taggigt skal innan….Dom heter något på M…..”

-”Näe jag vet inte….”

Jag frågar Mellan. Han vet inte heller.

Störtirriterande! Jag VET ju vad dom heter! Jag älskar såna. Jag har MINNEN till såna. Jag samlade såna. Dom är sköna att hålla i och härliga att samla, minns jag…Dom heter……Äsch!

……………………………………………………………………………

Nästa dag vaknar jag och ser dom bruna runda sakerna igen….och tänker ”dom heter mmmmmmm………”

Näe! Guuuud, så irriterande!

Jag ser dom av och till liggande här och där…..och dom heter ”mmmmmmm…….”????

……………………………………………………………………………

Dagen därpå: ”Jävla bruna saker som ligger där och heter något som jag inte minns!!!”

”Mmmmmandlar! Nej!”

”Mmmmmm………”

Shit!

…………………………………………………………………….

I morse, när jag stod och borstade tänderna kom det, som en FÖRLÖSNING:

”KASTANJ! Det heter kastanj! Och det är inte ett enda jävla M i hela ordet  K A S T A N J ! ! !”

Åååååå, vilket Lättnad!

Puh!

TROTS ATT jag bestämmer varje kväll att ”ikväll SKA vi lägga oss i tid”…..så rullar tiden iväg i en räcka av ingenting och någonting och allt….och så plötsligt är klockan ”vi-borde-ha-lagt-oss-för-länge-sen” och jag får dåligt samvete och skjutsar irriterat Minsting i säng ”Alldeles-för-sent” och han säger ”..fast-det-är-inte-mitt-fel” och jag säger ”nej-det-är-mitt-fel”….

….och så säger Storing ”Jag-måste-duscha!” och jag säger ”NU????!” och han säger ”JAAA! Jag måste!” och så säger Mellan ”men-jag-måste-tvätta-mej-först!” och jag säger ”Skynda-dej-då!” och så vääääntar jag på att allt ska ske och det tar låååååång tid, och så inser jag att ”jag-kommer-i-säng-alldeles-för-sent-i-kväll/natt-också-SUCK!” och fast jag kommer i säng så jävla sent….så ”måste-jag-bara-läsa-ett-kapitel-i-boken” som blir ”två-kapitel-som-blir- zzzzzzz”.

SAMMA VISA VARJE KVÄLL!

Varför LÄR jag mej ingenting av det som skedde igår?

Typ.

Jag blir så besviken på MÄNNISKOR….faktiskt!

Varför? Jo…..

När människor ska SÄGA IFRÅN så är det som om vissa tar sats ifrån fotsulorna och LADDAR, för att sedan ”skjuta iväg världens salva” av ovett till den som dom irriterat sej på, eller som dom plötsligt måste säga ifrån till.

Varför kan man inte säga ifrån på ett vänligt sätt?

Exempel:

Jag är på väg hem från en skogspromenad med hundarna. Jag har just kopplat Milton, eftersom han jagar katter, om han får syn på någon, men Flisa får gå lös för hon traskar hemåt, utan att bry sej om varken andra hundar, katter eller människor. Hon tar lite turer hit och dit, men jag litar på henne, för hon springer ALDRIG bort och gör inte en fluga förnär.

Plötsligt har jag ett skrik, som låter helt GALET:

-””&/(/&/)/)=((?)=(=?åiojhioug/ )&)(j)=åä9!!!!”

Jag reagerar inte, utan fortsätter gå, för jag tror inte det är riktat till mej (jag tror faktiskt det är en utvecklingsstörd människa som har fått någon slags anfall som låter så…).

-”#()¤)#/?)”(¤)=”#?()=¤#?/)#(¤!!!!” låter det igen och jag känner på mej att den som låter kanske riktar sej  mot mej…så jag vänder om och går tillbaka, tills jag ser en kvinna som står på andra sidan gatan med två stora svarta hundar.

Hon skriker något till mej. Något i stil med att min hund sprungit bort – till vändplanen (långt bort) – och att jag borde ha koll på min hund och att hon alltid går lös och så en harang av något obegripligt.

Det ÄR så galet och LÅTER så galet, att jag bara gapar. Jag kommer liksom helt av mej! Flisa har ALDRIG sprungit bort och hon skulle ALDRIG springa ”till vändplanen” själv, och jag litar på henne till 100% att hon kommer tillbaka till mej inom kort, var hon än är…

Jag forsätter GAPA, medan kvinnan med hundarna går förbi mej. Den ena hunden morrar mot mej/Milton och kvinnan säger:

-”Bra! Morra åt dom du!!”

Jag fortsätter GAPA och det tar en stund innan jag hämtar mej….Jag förstår inte varför hon blev så ARG!

Sen kommer Flisa traskande glatt, och jag kopplar henne ”utifall att”…..

…och så tänker jag: Jag måste flytta! Jag kan inte bo bland alla dom här idioterna som skäller på mej och mina  hundar av och till och hela tiden….T o m hundägare skäller på mej!

Men VARFÖR måste folk SKÄLLA när dom säger ifrån?

Hon hade kunnat säga:

-”Ho ho! Du med svarta hunden!! Din ljusa hund sprang åt andra hållet! Såg du det??”

I somras, när mina hundar sprang över en liten gräsplätt, som jag trodde var ALLMÄN och inte ”tillhörde någon”, kom en gubbe utfarande som ett pistolskott och skrek ilsket: ”HÅLL REDA PÅ DINA JÄVLA HUNDAR! DOM SKA FAAN INTE GÅ PÅ MIN GRÄSMATTA OCH SKITA NER!!!”

Den gången blev jag också STUM, för vad svarar man på såna påhopp?

Han hade kunnat säga:

-”Du, jag gillar inte när hundar, eller katter kissar, eller går på min gräsfläck här….”

………………………………………………………………………..

Eller mannen som skrek:

-”SKA JAG GÅ PÅ DIN TOMT?!?! VA? VA? VA???!” när min ena hund sneddade över hans tomt….Den gången gick jag faktiskt fram till mannen och sa lugnt:

-”Ja, du får gärna gå på min tomt om det känns bättre så. Jag bor på Gräsgatan 5! Kom och gå på min tomt hur mycket du vill!” och så looooog jag.

Lite kul måste man också ha, mellan dom jobbiga inläggen….:

Minsting sitter bredvid mej i bilen. Vi ska åka och handla tillsammans. Han säger att han inte minns att hans pappa varit tjock. Jag säger att jag minns det, och att jag vet att hans pappa var ”tjock” när han var i tonåren…

Då säger Minsting:

-”Men när man har kläder på sej, som du har nu – då syns det inte om man är tjock! Och det är ju tur! Annars skulle ingen bli kär i dej! Men sen, om du skulle klä av dej, så skulle dom bah: ”Uuuuuuu!”, och sen om du skulle knulla med dom, så skulle dom verkligen se hur tjock du är!!….Men du kan ju bli kär i någon som är lika tjock som du….*tänker*…men det har du ju redan!” *lättad och glad*

Ridå!