(NÄSTAN en sån köpte jag. Fast inte med ”krullet” och ”tjejbokstäverna”)
Mellan har velat ha en ny skolväska sedan skolan började i augusti. Men han har vägrat följa med och köpa en. När jag visat honom väskor på nätet har han sagt: ”Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful”.
En dag beskrev han en väska som han sett på någon, som var snygg, och jag letade som en galning på nätet efter en väska med den beskrivningen, hittade till slut en som passade Perfekt till den beskrivningen, åkte till den affären som hade såna, och köpte den!
Lycklig som en ”Mamma-som-ska-glädja-sin-kräsne-son!” åkte jag till hans pappa, där han var på sin pappa-vecka, och ringde på dörren och presenterade Den Nya Snygga Väskan med ett stort glittrande leende som sa:
”Kolla! Jag hittade Väskan!!! The Bag!” . Liksom.
Och han bah:
-”Vaede? Värsta lodisväskan, juh!” och stängde dörren.
Nej, han stängde inte dörren, men han stängde dörren till ”Möjligheten-att-jag-Någonsin-skulle-vilja-anstränga-mej-och-köpa-en-ny-väska-Någonsin-Ever-After!”
Typ.
Sedan dess har han fått ha sin gamla ryggsäck som är lite trasig och som han haft ”for ever and ever” och som är ”värsta trasig” och ”värsta:jag-har-ingen-väska-alls-juh!”.
Det är straffet för att man säger ”Nej!” när mamman kommer med ett Colgate-leende och Värsta Dyra Väskan (ja, dyr var den också. Iallafall i min plånbok mätt).
erviluca #mammatillfyrakillar 