Han har Planerat vad han ska ha på sej. Han ha bett mej kolla vem ”Jason” är, på nätet. Det har jag gjort. Det är Kvällen Innan Discot, och han funderar:
-”Jackan SKA vara grön!” säger han,…”och liksom lite mjuk, som en tröja men ändå en jacka…och inte sådär tjock som en tjock jacka…”. Hjälp, tänker jag…så perfekt blir det ju aldrig…
Pappa har redan fixat masken som han ska ha för ansiktet.
Minsting ska gå på Halloween-disco för mellanstadiet. Den här gången ska det funka!
Men, så faller Världen plötsligt samman:
-”Elias och dom går bara undan och planerar…När jag frågar om grejer så svarar dom inte, och så går dom undan…Nu har alla fixat förköpsbiljetter, och ingen sa det till mej. Nu är förköpsbiljetterna slut och jag måste stå i en annan kö ensam…och det vill jag inte….” tårarna rinner…
-”Men, kan inte du inte lite si och lite så…eller kanske hej och hå….osv”…. = Jag försöker hitta Lösningar.
Det går inte.
När jag hör honom berätta mer, blir jag argare och argare.
Jag får lust att i morgon dag traska iväg till skolan, gå rätt in i klassrummet och gå rakt fram till Elias och comp och ge dom en jävla smäll på deras jävla käftar! Rakt av bara. Utan förklaring. DET vill Tigermamman i mej göra.
MEN det hjälper ju inte.
Minsting kommer att behöva tampas med såna här människor flera gånger i sitt liv, och det jag vill att han ska göra är att ”klara av dom”, och INTE låta dom trycka ner honom, och få honom att känna sej som ”andra-klassens-medborgare”. För det är så man känner…När man tror att man får vara med, men när dom man tror man är kompis med, smyger undan och gör saker bakom ryggen, och sen spelar förvånade när man ställer frågor…
Fy faan! Dom fanns då, och dom finns nu! Och dom ska INTE få trycka ner mina barn!
-”TATATAAAAAAAAAA!”
Upp med svärdet och tuta i hornet! HÄR ska stöttas och här ska peppas!
Jag lyssnar på hans frustration. Jag lyssnar på hur dom trixat och fixat och ”dissat” honom. Och jag peppar honom att ”strunta i dom”, och att tala om vad han tycker om deras ”bakom-ryggen-beteende”, tydligt och rakryggat, och att sedan stolt välja bort dom. Välja Några Andra!
-”Jag vet! Jag kan gå med Kalle och Sebbe istället!” säger han glatt.
Dom är inga ”trixiga typer”…dom är raka och tydliga – som han.
-”Ja! Gå med dom, eller strunta i det helt, tycker jag. Det kommer fler discon och då kan du planera med andra, som planerar med dej! Och ni kan samlas här innan, om du vill, och klä er tillsammans och sånt….och du slipper känna att du inte riktigt får vara med. Kompisar som sviker är inga riktiga kompisar. Så är det bara.” säger jag.
Sen somnar han nöjd.
Jag tittar på honom och känner hur mycket jag älskar honom, och känner att jag skulle vilja skydda honom (och mina andra söner) mot ALLT ONT i världen, och jag skulle vilja att ALLA var snälla och goda mot honom ALLTID, men så kommer det inte att vara och så kommer det inte att bli.
Men jag hoppas han är, och kommer att vara, tillräckligt stark för att orka med alla motgångar, och dumma människor, han kommer att möta i livet!
erviluca #mammatillfyrakillar 