Jobbiga minnen att bearbeta….
Jag var fel. Helt fel.
Men i backspegeln ser jag hur Rätt jag var, hur fin jag var, men hur jag lurades tro något annat.
Jag lagade ”äcklig mat”, som ”inte gick att äta” och ändå envisades han med att låta mej laga maten var och varannan dag:
– ”Jag hinner inte, men du kommer ju hem före mej så du kan väl fixa maten…men laga något GOTT den här gången, som GÅR att äta!”
Jag köpte hem ”fel vin” som inte gick att dricka:
-”Men! Varför köpte du DET HÄR?!? Det är ju skitäckligt!”
Jag hade bröst som ”ser ut som vändstekta ägg” och ett huvud som ”ser ut som ett ägg”.
Om jag kände mej osäker i sexuella sammanhang, var jag ”pryd”. Mina kompisar var ”töntiga” och gick inte att umgås med och jag hade föräldrar som aldrig ”fick tummen ur arslet”.
(Bilden är tagen från Google bilder, med sökord: Good looking guy)
Jag tyckte att han var otroligt snygg, hade fantastisk utstrålning och ”tog över” ett rum när han kom in i det. Han pratade högt och mycket, och var otroligt charmig och blev alltid medelpunkten i olika sällskap.
Förutom då han blev osäker; då blev han sur och otrevlig och talade om för mej att dom andra var så ”jävla tråkiga och töntiga” att det var bara att gå hem.
Han hade Tjuuuusiga föräldrar, och en högt uppsatt chef till pappa, som han visserligen hatade, men ändå! Han hade prövat droger och han hade bott i både USA och Vietnam och Norge och alla möjliga ställen. Han var så ”erfaren” och ”klok”, tyckte jag. Vid sidan om honom var jag bara en ”lantis” – en ”nolla” – men jag speglade mej i hans glans.
Jag var snygg/gullig/söt, men jag förstod inte det då. Jag tyckte att jag var ”lite för tjock”, trots att jag dansade 4 timmar om dagen, eftersom jag gick en dansutbildning. Jag såg nog det där ”äggformade huvudet” och funderade på om brösten faktiskt var lika vändstekta ägg…
Han sa aldrig att jag var snygg eller fin….men en gång, när han var full, sa att han han var rädd att jag skulle bli mallig, om han sa det…för du vet ju hur snygg du är, eller hur?
EN gång ”sa” han att han älskade mej: Han skrev ett långt brev, där han förklarade sin kärlek till mej. Han var fantastisk på att uttrycka sej i ord, och brevet bubblade över av kärlek och hur den kändes, för mej. Det var fantastiskt att få det brevet. Men han skrev också att det var den ENDA gången han skulle uttrycka detta. Efter detta brev skulle han Aldrig Mer säga eller uttrycka detta, utan det var upp till mej att ta fram brevet när jag behövde få kärleken bekräftad….
Jag förstooood, och förstoooood och förstoooood…… Han hade en ”Ledsen liten kille” inuti sej, han var ”Övergiven av sina föräldrar”…Han hade inte fått den kärlek han behövt under uppväxten…Men MIN KÄRLEK skulle Rädda honom…hade jag tänkt….
Den gjorde inte det. Däremot dränerade förhållandet mej. Gjorde mej till ett Litet Knytt – vilse i skogen….Jag älskade, men var rädd och liten och var alltid ”fel”…..
………………………………………………………………………………….
Trots att han inte ville ha barnet, som blev till, och trots att han sa att jag återigen skulle välja: Honom eller barnet? Så valde jag Barnet den här gången, och hoppades att Kärleken till barnet skulle väckas även i Honom. En abort till klarade jag bara inte av, ”för hans skull”.
Jag tror att jag älskade Sonen fr o m befruktningsögonblicket! För Känslan gjorde mej stark och gjorde att jag Vågade Säga Emot och ta ett beslut som gick tvärtemot Hans önskan.
Sonen räddade mej, för när han föddes, föddes samtidigt en kraft så stark att jag vågade och ville.
Vågade och ville lämna Honom: ”Han-som-gjorde-mej-till-ett-Knytt”…..
….men ”biverkningarna” satt i länge efteråt….
Det tog flera år innan jag vågade köpa en flaska vin till någon, och tro att den ”dög”….och jag tror fortfarande inte att maten jag lagar smakar gott…när jag bjuder andra….
Så Psykisk Misshandel går verkligen på djupet…Ner i själen och förstör….
erviluca #mammatillfyrakillar 