Rebloggningen försvann….men jag lyckades göra om den på ett annat sätt, tror jag:http://blogg.aftonbladet.se/sarahmara/2010/10/lever-du-ni-eran-drom-vad-ar-din-drom-blev-livet-som-du-trodde-sarahmara
Jag rebloggar Sarahmara, som undrar om mitt liv blev som jag trodde? Bättre eller sämre? Är det något som jag är speciellt stolt över?
INGET blev som jag trodde!
LIVET var mycket svårare än jag trodde, och livet blev mycket mer komplicerat än jag trodde, kärleken var svårare, och valen tuffare. Näe, det blev inte alls om jag trodde.
Foto: Erviluca, ca 9 år, drömmer om Framtiden
Drömmen
Jag trodde och hoppades att jag skulle träffa Kärleken tidigt i livet, och skaffa barn rätt tidigt också – många! Och så skulle jag leva med den här Underbara mannen, och älska honom, och alla barn livet ut. Vi skulle bo i ett hus i utkanten av den stad vi hade flyttat till, och vi skulle ha lite djur där – speciellt hundar. Vi skulle utbilda oss till sånt som vi var intresserade av (jag skulle bli dansare eller barnpsykolog el dyl) och vad han skulle göra visste jag ju inte, men han skulle vara kärleksfull och snäll och varm och go och älska mej och barnen över allt annat, och jag honom, givetvis.
Hur blev det då?
Det blev mycket mer ensamhet än jag någonsin kunde föreställa mej. Mycket mer Kämpande Ensam. Istället för ett GÄNG barn, med Mitt Livs Kärlek…blev det först en ”påtvingad abort” med han som jag trodde var mitt livs kärlek….och sen när barn två låg i min mage…blev det bara en enda lång psykiskt utdragen terror från hans sida under graviditeten… En väldigt ensam och sorglig graviditet…
En Fantastisk Son föddes. Kärleken till Honom gjorde mej Stark som en Tigrinna och jag lämnade min plågoande och blev ensamstående mamma – inget jag någonsin ville eller längtat efter, men jag hade egentligen inget val, för att inte gå under, psykiskt.
Jag är otroligt stolt över hur jag var (och är) som mamma, och jag är otroligt stolt över min äldsta son.
Kantstött av vad det blivit av första äktenskapet (ja, vi gifte oss när jag var 21 och han 23), dvs skilsmässa, levde jag som singel-mamma med min äldste son i 10 år.
Jovisst fanns det män i mitt liv under dessa 10 år: Det var Lennart och Arne och Hasse och Hrodmar och Mats, men det blev aldrig något långvarigt…3-4 månader höll jag ut. Sen gick jag.
”Rätt” blev fel – igen
(bilden är tagen från Google bilder och föreställer inte mina söner)
Så dök sönernas blivande pappa upp, och jag blev förälskad och blev gravid nästan direkt och ville verkligen ha dom där barnen jag drömt om (och den biologiska klockan tickade allt högre…). Han tyckte också det var dags att stadga sej och skaffa barn så….det kom en son, och en son, och en son….
Länge sörjde jag den där flickan jag aldrig fick. Det betyder inte att jag inte gladdes åt sönerna: Jag älskade (älskar) dom över allt annat osv. Men jag sörjde ändå den där dottern jag sett framför mej i mina drömmar…i mina fantasier…Hon kom aldrig.
Hon är färdigsörjd nu. Och jag är nöjd.
Sönernas pappa var inte den där Kärleksfulla man jag trott. Hans humör var….lynnigt, surt….Explosioner! Saker som gick sönder, dörrar som sparkades sönder, sängar…. och en vacker dag orkade jag inte mer….för trots samtal i familjerådgivning och löften om att ”jag ska ändra mej”…så hände ingenting, och jag sa ”tack och adjö” (efter 10 år tillsammans) och blev singel-mamma igen – den här gången till TRE söner (den äldsta hade flyttat hemifrån).
Suck!
Jag, som skulle leva med EN man hela livet. En man att ”älska i nöd och lust”…Det kändes som om det mest blev nöd…Vart tog lusten vägen, liksom?
Jag, som ”aldrig någonsin” skulle bli ensamstående mamma igen blev just DET. Och då insåg jag att jag inte är någe vidare på att ”välja man” och därför bestämde jag mej att leva ensam. Resten av livet. Bättre ensam i ensamheten än ensam i tvåsamheten. Typ.
Jag t o m ”förlovade mej med mej själv”: Jag hade en liten cermoni med mej själv hemma och satte på mej en ring och bestämde mej för att ”älska mej själv i nöd och lust”…..
Men det är rätt ensamt att vara ensam…Man har liksom inget ”råg i ryggen”…Man har ingen att ”luta sej emot” och/eller komma hem till… Det blir ensammare än ensammast…
Medicin mot ensamhet: En hund
En hund införskaffades: Fislisa. Hon blev min nya kärlek. Med en hund är man aldrig ensam, och hon fick mej att gå långa härliga skogspromenader, där jag träffade andra hundägare och fick flera nya vänner. En hund till införskaffades, och sen ett par valpkullar…och en hund till….
När det började ”rycka i bagetten” gick jag med i några dejtingsiter…Huvva! Man efter man. Dejt efter dejt. Ska man skratta eller gråta, liksom? Näe, det bidde inget där.
Fem år gick. Jag gick med i Facebook. Där dök Stenis upp en dag, och vi började chatta.
Åååå, vad härligt det var att ”dejta/träffa” någon som jag redan kände! Någon som var varm och go och självklar. Och som jag redan visste vem han var – i grunden, liksom. Resten är historia…näe, resten är Nutid…och ingen vet något om Framtiden…
Men: Ovanstående handlar bara om kärlek och barn ju! Livet är ju liksom lite till….
Resten
Sen har vi ju det där med utbildningar, jobb, flyttningar, bostäder som faktiskt är ett kapitel för sej…Oj oj oj! Jag har flyttat under dessa år…*räknar* (sala, sigtuna, stockholm; tre olika ställen, sala, östersund; 3 ställen, stockholm; 3 olika ställen, åkersberga; 3 olika ställen) = 15 ggr…och gått flera utbildningar och arbetat på många olika arbetsplatser med flera olika saker….
……………………………………………………………………………………………………………………………….
Det jag är mest stolt över är att jag klarat av att vara en BRA mamma genom alltihop, och att jag har FYRA fantastiska söner, med helt olika personligheter, men gemensamt för dom är att dom är varma och stabila, kärleksfulla och omtänksamma, och alla har en härlig HUMOR!
………………………………………………………………………………………………………………………………
erviluca #mammatillfyrakillar 