…för jag har ätit upp allt godis!

HerreGud! Om dom aldrig kommer, så får man väl smaka lite?!…..Och om det är gott, och man är godis-sugen och tar lite till…och lite till…och lite till….och plötsligt upptäcker att godiset är slut, så får man väl stå sitt kast och bli busad med?!

Antar jag.

”RAAAAP!”

Ett avgrundsvrål hörs från Mellans rum:

-”Ååååååååååååå! NÅGON har tagit min mus!!!”

Jag går in i hans rum, INNAN katastrofen har spritt sej i hela lägenheten.

-”Vad har hänt?” frågar jag.

-”Jag la musen i min väska igår kväll, och nu är den borta!!! NÅGON HAR TAGIT DEN!!!”

-”Lugna dej. Du kanske tänkte att du skulle lägga den i väskan, men glömde det? Eller så har den ramlat ur väskan. Har du letat överallt?”

Han är knappt tal-bar, eller snarare ”lyssnar-bar”, för han är halvt hysterisk och har direkt gått in i ett ANKLAGAR-stadie (vilket han alltid gör när något är borta).

Han kör racet: -”DU har tagit min mus!” – alternativt – ”DET ÄR DITT FEL!!” – alternativt – ”Minsting har snott min mus!!”.

Såja.

Jag undrar om han har haft väskan i skolan (med musen i) och om någon i skolan skulle kunna ha tagit den i så fall….

-”Ååååå! Jävla skola!!! Jag hatar den! Jag vill sluta!!! Jag ska byta skola!!!” utbrister han då.

Han sansar sej i 3 sekunder och tycks tänka….- * gör VÅGEN* – ….och säger att ingen kan ha tagit den i skolan….Det är som han tänker efter vilka som går där i korridorerna och INGEN kan göra så!

Att däremot bröderna skulle kunna ha snott den är tydligen helt Sannolikt….

Logiken är lysande.

Efter X antal olika anklagelser, skrik och utbrott…och då han fått mej att leta Överallt och t o m Storing har kommit ut ur sitt rum och hjälper till att leta, så sitter han ihopsjunken på sin stol, framför sin lap top, och ser så ledsen ut att jag bara måste gå in och pussa honom i pannan. Och jag får det! Hallelujah!

-”Stackars dej!” säger jag. ”Den musen som var din BÄSTA!”….

En tår bubblar nästan över kanten på ena ögat, och jag förstår att han är ledsen mitt under all ilska.

…………………………………………………………………………………………………………

Bakgrund

I julklapp fick Mellan en jättefin mus med en massa finesser av mej – den var röd och blinkade och var sååå tjuuuusig. Under ett utbrott ”råkade” dock musen gå sönder och Mellan var förtvivlad! Både över att han själv förstört musen, som han fått av mej, och över att han faktiskt fått den av mej. När sorgen lagt sej började han spara till en ny mus, och någon månad senare köpte han den här, bortsprungna musen för egna pengar. Dyr var den och fin var den – t o m finare och coolare än den jag köpt till honom.

…………………………………………………………………………………………………………………..

Jag föreslår att han ska ringa sin pappa, för den skulle ju faktiskt kunna vara där. Näe, det vill han inte, för han är SÄKER på att han la musen i väskan för att ta med den hem till mej…

-”Men snälla! Ring pappa ändå! Utifallatt….” säger jag.

Sonen suckar djupt över att jag är så envis, men ringer väl sin pappa till slut, efter några timmar, i smyg sådär…

……………………………………………………………………………………………………………………

-”Mamma…..” Mellan ser lite generad ut…

-”Ja?”

-”Jo….” *harkel*…..”….musen var hos pappa….den låg på handfatet på lilla toaletten….”

Och jag bara MÅSTE säga:

-”Där ser du då! Man tror att man gör saker som man inte gör, för att man TÄNKER att man gör dom!”

-”Meh! Jag LA ju musen i väskan!” bara MÅSTE han säga….

-”Jahaaaa….och sen smet den ur väskan när du var på toaletten…och kröp upp på tvättstället….???”

-”….typ….”.

Vår son hade kolik, och skrek och skrek och skrek.  Jag vandrade runt med honom hela nätterna, och i vagnen på dagarna. När sov jag? Har ingen aning. Jag gick ner till Ingenting i vikt och vandrade runt som en vålnad av trötthet och utmattning. Av och till var jag livrädd att förlora förståndet. Jag fick nästan ingen ”påfyllning” någonstans och inget stöd av Mannen.

Det enda han sa, när jag bad om hjälp eller klagade, var:

 -”Gör abort!”

Näe, be mej inte förklara den logiken, för den fanns inte.

 Men jag vet att han någonstans älskade sin son, för plötsligt kunde han sitta med Sonen i knät och titta stolt på honom, gulla med honom och se ut som om han älskade honom, men det var bara 20 minuter här och 10 minuter där, när sonen var lugn och glad.

Däremellan vandrade jag, som ett spöke, med sonen på axeln, i famnen eller i vagnen utomhus – timme ut och timme in – dag som natt – sjungandes olika barnsånger…för det verkade som om han blev lugnare av att jag sjöng.

Mannen levde sitt eget liv. Som om han var singel. Han sov halva dagarna, masade sej upp, tog en cigarett, satt i sitt arbetsrum (vad gjorde man förr, i arbetsrummet, när man inte hade dator? Minns inte…), och sen försvann han ut, för han skulle iväg på ”Något Viktigt”; träffa en kompis, eller jobba eller plugga, eller festa…..

Om jag någon gång sa: -”Kan du ta Pojken en stund?” tände han en cigarett och konstaterade:

-”Jag kan ju inte ha honom när jag röker?” och så flinade han…

Jag gick som i sirap och över mej hängde stora svarta tunga moln, av vanmakt och sorg, av frustration och ilska.

Jag väntade på ”Droppen”……På Dagen D. På Katastrofen. På Detet. På det som skulle Hända för att jag skulle fatta ett Beslut.

Och jag pratade inte med någon. Berättade inte något. Skämdes. Hur kan man skaffa barn med någon som inte älskar en? Hur kan man leva i ett så dåligt förhållande? Hur kan man….? Jag borde skämmas.

Och jag tänkte att ”OM jag pratade med någon om hur jag hade det, och hur Han var…..Hur skulle jag då någonsin kunna ta tillbaka allt då, eller lappa ihop förhållandet? Då skulle jag ju vara tvungen att berätta att det var bättre och jag skulle få försvara och förklara både varför jag var kvar i förhållandet och att han bättrats, eller vad som nu hänt….” Så jag var tyst.

 Och fruktansvärt ensam.

Jag sa till honom att vi måste prata, förändras, hjälpas åt…att jag höll på att gå under, att jag inte orkade…att jag behövde få sova, sitta på toaletten ifred någon gång….Jag sa att vi behövde hjälp, att vi kanske behövde gå i familjerådgivning, parterapi….men svaret var alltid detsamma:

-”Gör abort!”

Jag skrev små brev:

”Snälla du! Vi måste hjälpas åt. Du kan väl åtminstone kryssa i här att du VILL! ” och så gjorde jag två rutor. En med ”JA” och en med ”NEJ”, så han skulle slippa skriva något – bara sätta ett kryss.

Inget svar. Tystnad.

Dagen D kom inte. Så jag var tvungen att bestämma mej ändå. För jag höll på att kvävas av luften i vår lägenhet, gå under av frustration och förtvivlan, så jag var helt enkelt tvungen att göra något!

………………………………………………………………….

Tidigt en morgon bestämde jag mej. Efter uppstigning och amning packade jag tyst en resväska, och alla sonens grejer. Med bankande hjärta plockade jag fram allt som var Viktigt för mej, och honom. Mannen sov, som vanligt. Ändå var jag rädd att han skulle vakna. Jag visste inte vad jag skulle säga, och jag var rädd.

Jag vet inte riktigt exakt vad jag var rädd för…kanske att övertalas att stanna? Kanske att han skulle slå mej, fast han aldrig lyft sin hand emot mej….Kanske var jag rädd för hans ilska eller sarkasmer eller ironi eller översittarsätt? Jag vet inte. Jag vet bara att jag var rädd.

Jag skrev ett kort brev där jag förklarade att jag nu lämnade honom och att jag ville skiljas, och att jag inte orkade mer. Vi levde ändå inte som ett par, och han ville ju inte ha sonen.

Jag packade vagnen full, tog  den 4 månader gamla sonen i bärsele och åkte. På Centralen köpte jag en enkel tågbiljett till mina föräldrar. Och jag åkte aldrig tillbaka till honom efter den dagen. Aldrig.

Väl hemma hos mina föräldrar sa jag kort att jag lämnat min man och att jag inte tänkte återvända. Det konstiga var att mamma inte frågade varför, inte tröstade, inte undrade…utan dom tog bara emot mej och lät mej och sonen bo där. Jag grät  tyst i kudden på nätterna.

Vi bodde där någon månad. Därefter åkte jag tillbaka till Stockholm och började leta bostad.

Mannen ringde då och då. Han sa att han var ledsen, att han låg ”i fosterställning på kvällarna och grät”, förklarade hur synd det var om honom…hur ont det gjorde i honom…Men han sa aldrig: ”Kom tillbaka!” och han sa inte ”förlåt” och han sa inte att han skulle ”förändra sej”. Han sa helt enkelt aldrig dom ord jag behövde höra för att våga åka tillbaka. Jag bad heller aldrig om dom orden, för jag tyckte att han skulle hitta dom själv: Hitta orden som tog bort allt det Onda, men det gjorde han inte. Han tyckte bara synd om sej själv.

Dom Svarta Molnen som vilat över mej försvann. Sonens kolik gick över. Solen tittade fram. Jag började gå hos en kurator, som uttalade orden: ”Du har varit utsatt för psykisk misshandel”, för första gången. Det tog flera år för mej att förstå det ändå, och jag vet fortfarande inte om jag förstår det….

Det svåraste har varit att förstå varför jag lät mej behandlas så. Varför jag stannade. Varför jag ville ha honom. Varför jag älskade honom, trots att han nästan bara gjorde mej illa. Visst finns det logiska och psykologiska förklaringar, men ändå! Jag blev varnad av både honom (!) och alla mina vänner, samt HANS vänner, för honom! Men envist klev jag rätt in i elden ändå. Med en tro att ”kärleken övervinner allt”….

Det tog 3 år för mej att våga känna igen. Mest rädd var jag för…mej själv! Att jag skulle välja så vansinnigt fel igen.

Dom finns ju där ute – både dom ”onda/dumma” och dom ”goda/snälla”…och båda sorterna kan ha skal av godhet. Det är skrämmande.

Men det mest skrämmande är min stora vilja till att förlåta och förstå (andra).

(bilden tagen från Google bilder på sökordet: angry)

Stress stress – allt ska klämmas in på dom futtiga timmar som en dag innehåller! Och på hösten/vintern är dagarna kortare dessutom. Förlorar vi inte en timme i natt också? Fifaan!

Att åka till Täby och tillbaka, för att köpa väska och sälja/köpa spel tar TID. Vad ska man då ta bort av det som man egentligen borde göra? Hm…*funderar* : ”Ska jag ta bort långpromenaden med hundarna eller byte av däck?”

Summa: Ta bort båda.

Hinner inte, för in i tids-schemat ska det också pressas matlagning x 2, fixa i ordning i köket x 2, gå ut med hundarna ”normala” promenader x 4, blogga (! viktigt!), handla mat och så ”göra-ingenting-och-allt-samtidigt”…= Dutta!

Åkej! Jag tar en promenad med hundarna till ICA och handlar och rastar hundar samtidigt, men då kan jag inte handla så mycket, för jag orkar inte bära flera kassar OCH gå långt samtidigt. Nåja. Hej och hå. Handla handla.

”Visstja! Lovade Minsting att hyra en film ikväll. Jag hyr…..eeeeee….Kick Ass! Den verkar bra! Åh, vad glad han kommer att bli!”

Hem igen. Hej och hå!

-”Meh! DEN har vi redan sett!”  *ledsen mun*

-”Snääääääääääällla Storing! KAAAAAN du inte ta moppen och åka och byta film?!?”

-”VARFÖR SKA JAAAAAAAAG?????!!!” *sur och irriterad*

-”Snäääääääääääällla Mellan!! KAAAAAAN du inte gå med Minsting till ICA och byta film???”

-”NÄE, varför ska jaaaaag???? Jag vill ändå inte se någon film med ER (*ryser*)!”

-”Maaaammmmaaaaa! Kaaaan du inte  åka och byta film? Snäääällllaaaa!!!” Minsting vädjar.

-”Nej! Jag ska laga mat och fixa och dona och greja och göra allt!!” *stressad*

*känner hur det börjar morra i hela mej*

Lagar mat så det smäller om det: ”PANG! KRASCH! TJONG!”

I ilskan dundrar jag in i Storings rum igen:

-”KAN du inte åka med moppen och byta film???”

-”VARFÖR SKA JAAAG?!?” *skitargt*

-”GRRRRR!!! MORRRR!!!()=%&/¤%/%(&/)()=)=?(=?)(?)=)(!!!!!!!!”

*lagar mat ännu argare*: ”TJONG! SMÄLL! BONG!!! DONG!!!”

KASTAR bestick som ligger fel! ”Tappar” ett ägg i golvet! Svär högljutt! Pratar högt för mej själv:

-”Jävla ungar som alltid ska ha ha ha och aldrig hjälpa till!!! Dom kan fanimej dra åt helvete allihop och så….bla bla bla bla bla!!!”

-”Vem pratar du med?” ropar Minsting.

-”Mej själv! Och jag vill INTE ha några svar!!!” fräser jag.

……………………………………………………………………………

-”Mamma, jag kan väl åka och byta film då!” säger Storing och klär på sej.

Men nu är jag så arg att jag inte kan säga ”TACK!” och ”VAD SNÄLLT!” utan jag fortsätter morra irriterat….men jag lugnar mej rätt fort och hjälper Minsting på med hjälm och letar handskar, för han ska få åka med, till sin stora Lycka!

……….. 5 minuter senare…………..

-”Mamma! Jag fick soppatorsk!”

-”Mamma, det göööör  inget att vi ser samma film igen…Den är ju faktiskt bra…..” säger Minsting lyckligt….(han har ju fått åka moppe!)

(DEN köpte vi!)

 Vi åkte alla fyra: Grabbarna Grus och jag.

Mellan har faktiskt varit i Täby Centrum med sin bästa kompis vid några tillfällen, efter skolan…Han HAR faktiskt sagt att han ”titta på grejer” och ”kollat på saker” med Bästis….så jag trodde att han Kunde det nu…Kunde strosa runt och titta lite lojt och småintresserat sådär…

Ha ha ha ha ha!

Mellan ville följa med för att han skulle köpa en väska….Jag bah:

 ”VÅGEN!! Mellan vill följa med!! Jihaaaaa!”

Storing och Minsting gick till Game Store och skulle sälja spel och köpa spel.

 Jag och Mellan gick till Affär 1 och Affär 2 och tittade på väskor.

Näe, nu ljög jag! JAG tittade på väskor. HAN tittade i…taket…eller på väggarna möjligen…Men INTE på väskorna…Utan att titta på dom visste han:

-”Värsta lodisväskor!”     

*funderar*: Kanske han är lite synsk….

…och så satte han den stämpeln på ALLT just DÄR. Punkt liksom.

Vi gick till Värsta Supercoola Märkesaffären där Värsta Gayiga killen var affärsbiträde:

-”Heiiiiiiiiii! Kan jag hjälpa tiiiiiiilll?” sa han sådär ”gayigt” (så man undrar om dom tränat in att prata så…gayigt) men han var otroligt trevlig.

Mellan tittade i taket:  Tjusig stuckatur….sa han…NOT!

-”Ja, han ska ha en väska.” sa jag och pekade på Mellan (som stod blickstilla och höll andan, typ).

-”Till vaddå?”

-”Skolväska.”

Bögen visade oss flera väskor, men Mellan stirrade på mej eller på stuckaturen och skakade på huvudet och sa ”nej”.

Då föreslog bögen att vi skulle gå till ”Lundbergs väskaffär” och beskrev vägen dit. Gullig bög, det där!

Nåja.

Vi gick dit. Där fanns MASSOR av väskor!

Mellan slängde en snabb blick runt affären:

-”Näe, här finns inget!” konstaterade han. Och tänkte gå.

-”Kom nu!” sa jag och tog tag i ärmen på honom och drog in honom i affären, tills vi hamnade framför den lilla lilla avdelningen som hade Kill-skol-väskor.

Så började vi:

-”Vad tycker du om DEN?”

-”Ful.”

-”Den?”

-”Ful.”

-”Den?”

-”Ful.”

-”Den?”

-”Ful.”

-”Den?”

-”Vet inte.”

-”JIIIIHAAAAAAA! EN Vet-inte-väska!!! Jippi! VÅGEN!!”

Så fortsatte vi så, medan jag höll hårt i ”vet-inte-väskan”.

Mellan tyckte att jag pratade för högt, att jag var PINSAM, att jag såg konstig ut, att jag betedde mej konstigt…Han tittade sej runtomkring utan att röra huvudet, och kunde, precis som jag, konstatera att det bara var EN kund till i affären, men ändå var jag så piiiiiiiiiiiinsam!

TVÅ väskor fick betyget: ”Vet-inte”. Jag bad honom kolla hur väskorna såg ut PÅ honom, med väskan över axeln, i spegeln…och han bah:

-”VA?!? Eruinteklok?!?!?”

Jag kunde lika gärna ha sagt: -”Begå harikiri här och nu!” SÅ dumt var mitt förslag. Enligt hans reaktion.

När jag var supersvettig, och höll på att bli toooookig på att ingen väska blev ”JA”, utan bara två fortsatte vara ”vet-inte”, så sa jag till slut att vi ju kunde rådfråga Storing eller Minsting.

-”Öh!!” *host host host* och *sätta i halsen* : -”Minsting!?!? Eruinteklok?!?! HONOM kan man väl inte fråga!!!”

Detta tolkade jag som att man KAN fråga Storing.

Vi gick till Game Store och jag sa till Storing att vi behövde hans råd. Han såg ut som ett stort frågetecken, men följde med.

Mellan tyckte det var sååååååååååååååååååååååååå pinsamt att vi lämnade väsk-affären för att sedan GÅ TILLBAKA TILL DEN.

-”Sååååå kan man väl inte göra?!?!?” suckade han irriterat och såg ut som om han ville gå upp i rök.

-”Då går jag tillbaka SJÄLV med Storing, för jag tycker inte det är ett dugg pinsamt!” sa jag och traskade iväg utan att bry mej om Mellans himlande med ögonen och djupa suckar över den Omöjliga mamman han har.

Storing tyckte den ena väskan var ”Cool och snygg!” så då tog jag den under armen och gick till kassan och betalade den.

När vi sedan traskade mot bilen, och jag höll i påsen med väskan – för det är ju såååååå pinsamt att bära en påse ifrån Lundbergs Väskor ”fattaruväl?!?” –  (det är ju ”böööögigt!” juh! Men jag är gärna lite bögig) så tittade Mellan på mej, sådär lite under lugg och log och sa:

-”TACK för väskan, mamma!” och såg så nöjd ut så att varje sekund jag svettats bredvid honom i väskaffären var värd det. 

(NÄSTAN en sån köpte jag. Fast inte med ”krullet” och ”tjejbokstäverna”)

Mellan har velat ha en ny skolväska sedan skolan började i augusti. Men han har vägrat följa med  och köpa en. När jag visat honom väskor på nätet har han sagt: ”Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful”.

En dag beskrev han en väska som han sett på någon, som var snygg, och jag letade som en galning på nätet efter en väska med den beskrivningen, hittade till slut en som passade Perfekt till den beskrivningen, åkte till den affären som hade såna, och köpte den!

Lycklig som en ”Mamma-som-ska-glädja-sin-kräsne-son!” åkte jag till hans pappa, där han var på sin pappa-vecka, och ringde på dörren och presenterade Den Nya Snygga Väskan med ett stort glittrande leende som sa:

”Kolla! Jag hittade Väskan!!! The Bag!” .  Liksom.

Och han bah:

-”Vaede? Värsta lodisväskan, juh!” och stängde dörren.

Nej, han stängde inte dörren, men han stängde dörren till ”Möjligheten-att-jag-Någonsin-skulle-vilja-anstränga-mej-och-köpa-en-ny-väska-Någonsin-Ever-After!”

Typ.

Sedan dess har han fått ha sin gamla ryggsäck som är lite trasig och som han haft ”for ever and ever” och som är ”värsta trasig” och ”värsta:jag-har-ingen-väska-alls-juh!”.

Det är straffet för att man säger ”Nej!” när mamman kommer med ett Colgate-leende och Värsta Dyra Väskan (ja, dyr var den också. Iallafall i min plånbok mätt).

Fullkomlig Harmoni råder här.

Jag njuuuuuter.

Går omkring i köket och ”pular” och njuuuuuter….Håller nästan andan, av ren och skär lycka!

Varför?

Jo, mina tonåringar sitter i vardagsrummet och lyssnar på musik och pratar. Pratar om allt möjligt. Om musik och saker som hänt. Om Livet. Dom skrattar och är supersams och trivs!

Och jag njuuuuuter.

Och tänker på det som föräldrarna alltid sa när vi var barn när vi frågade ”Vad önskar du dej i julklapp?”.

-”Snälla barn!”

…och vi bah: ”Åååååååååååååå! Men PÅ RIKTIGT!”

Jag ska bara tala om för mej själv, från mej själv som vuxen till mej själv som barn:

-”Kära barnet E: Lycka är när ens barn är SAMS och mår bra. Lycka är när dom TRIVS och pratar fint med varandra. Jag önskar mej Just Detta i Julklapp OCH Nyårspresent (om jag fick någon!): Snälla barn som tycker om varandra!”

Det blir ju liksom lite jobbigt i längden att gå omkring med kolsyra inuti kroppen hela tiden…Pirrigt och bubbligt och rörigt….

Jag önskar jag hade en OFF-knapp, som jag kunde trycka på när det passar mej. Men istället känns det som om jag behöver droga mej, eller möjligen Något Annat Olagligt….för att det ska gå över…eller bli tillfredsställt…

Det är helt underbart härligt läskigt jobbigt hemskt!

Och lite lite lite…..skönt.

Vad det kallas?

Typ……

Kärlek.

Han har Planerat vad han ska ha på sej. Han ha bett mej kolla vem ”Jason” är, på nätet. Det har jag gjort. Det är Kvällen Innan Discot, och han funderar:

-”Jackan SKA vara grön!” säger han,…”och liksom lite mjuk, som en tröja men ändå en jacka…och inte sådär tjock som en tjock jacka…”. Hjälp, tänker jag…så perfekt blir det ju aldrig…

Pappa har redan fixat masken som han ska ha för ansiktet.

Minsting ska gå på Halloween-disco för mellanstadiet. Den här gången ska det funka!

Men, så faller Världen plötsligt samman:

-”Elias och dom går bara undan och planerar…När jag frågar om grejer så svarar dom inte, och så går dom undan…Nu har alla fixat förköpsbiljetter, och ingen sa det till mej. Nu är förköpsbiljetterna slut och jag måste stå i en annan kö ensam…och det vill jag inte….” tårarna rinner…

-”Men, kan inte du inte lite si och lite så…eller kanske hej och hå….osv”…. = Jag försöker hitta Lösningar.

Det går inte.

När jag hör honom berätta  mer, blir jag argare och argare.

Jag får lust att i morgon dag traska iväg till skolan, gå rätt in i klassrummet och gå rakt fram till Elias och comp och ge dom en jävla smäll på deras jävla käftar! Rakt av bara. Utan förklaring. DET vill Tigermamman i mej göra.

MEN det hjälper  ju inte.

Minsting kommer att behöva tampas med såna här människor flera gånger i sitt liv, och det jag vill att han ska göra är att ”klara av dom”, och INTE låta dom trycka ner honom, och få honom att känna sej som ”andra-klassens-medborgare”. För det är så man känner…När man tror att man får vara med, men när dom man tror man är kompis med, smyger undan och gör saker bakom ryggen, och sen spelar förvånade när man ställer frågor…

Fy faan! Dom fanns då, och dom finns nu! Och dom ska INTE få trycka ner mina barn!

-”TATATAAAAAAAAAA!”

Upp med svärdet och tuta i hornet! HÄR ska stöttas och här ska peppas!

Jag lyssnar på hans frustration. Jag lyssnar på hur dom trixat och fixat och ”dissat” honom. Och jag peppar honom att ”strunta i dom”, och att tala om vad han tycker om deras ”bakom-ryggen-beteende”, tydligt och rakryggat, och att sedan stolt välja bort dom. Välja Några Andra!

-”Jag vet! Jag kan gå med Kalle och Sebbe istället!” säger han glatt.

Dom är inga ”trixiga typer”…dom är raka och tydliga – som han.

-”Ja! Gå med dom, eller strunta i det helt, tycker jag. Det kommer fler discon och då kan du planera med andra, som planerar med dej! Och ni kan samlas här innan, om du vill, och klä er tillsammans och sånt….och du slipper känna att du inte riktigt får vara med. Kompisar som sviker är inga riktiga kompisar. Så är det bara.” säger jag.

Sen somnar han nöjd.

Jag tittar på honom och känner hur mycket jag älskar honom, och känner att jag skulle vilja skydda honom (och mina andra söner) mot ALLT ONT i världen, och jag skulle vilja att ALLA var snälla och goda mot honom ALLTID, men så kommer det inte att vara och så kommer det inte att bli.

Men jag hoppas han är, och kommer att vara, tillräckligt stark för att orka med alla motgångar, och dumma människor, han kommer att möta i livet!

                 ?

Jag har ett sånt huvud som ständigt TÄNKER. På allt! På småsaker och stora saker, på varför varför varför det ena och det andra…eller hur det var DÅ eller hur det blir sen….?

….hur världen ser ut för en myra, om elefanten kan bli kär, hur det känns att bo på samma plats hela livet, hur det känns att bo med samma person ett helt liv, om alla kan älska lika mycket, hur det känns att vara gammal och hur det känns att dö…..?

…varför jag är som jag är, varför andra är som dom är, varför det är krig i världen, varför människor inte kan hålla sams, varför inte alla älskar alla, varför blommor är vackra, vad har vi onyttiga saker till, varför är det viktigt att mat smakar gott, varför äter vi inte samma mat varje dag….?

….varför är vissa människor så arga, hur var deras barndom…..?

…och tänker alla lika mycket jag??

…är liksom både nyfiken och intresserad…och funderande….