Månadsarkiv: september 2010

Hur många dagar har jag haft ”hotande migrän” (huvudvärk med lätt illamående, törstig och godissugen…och en hotande migränkänsla), tro? Hm….*tänker*. Ungefär 3 veckor, oavbrutet.

Gissa om jag är trött på det? Den som gissar rätt vinner………..Nada!

Hur länge har jag nu levt under en otroooligt pressad ekonomisk situation, där Kronofogden nästan trampar på dörrmattan? Hm…..*tänker*. Ungefär 10 månader, oavbrutet.

Gissa om jag är trött på det? Den som gissar rätt vinner………..Nada!

Just nu känner jag bara för att krypa ner i sängen, under täcket (MED fläkten! – annars blir det så varmt!) och gömma mej. Somna in djupt – typ in i medvetslöshet – och vakna SEDAN: När allt är färdigt och löst.

För jag orkar inte med värken och jag orkar inte med pressen och oron….det gnager och skaver och gör ont…Och jag vet inte hur jag ska lösa varken det ena eller det andra…Antagligen får jag huvudvärk/migrän av att jag oroar mej för ekonomin, så DEN vore ju ide att lösa först.

Men HUUUUUR????

HUR, för i helvete?!?

Jag är ju en Ekonomisk Idiot. Jag lider av Economia Catastrofia Multum. Typ.

Hjälp!

Jag blir TOKIG på ”folk” som pratar precis när dom pratar på TV, när man tittar på ett intressant program! Tokig!

Det är liksom tyst…tyst…tyst…på TV:n och man får se folk gå hit och dit, och kanske är det lite musik osv….(så DÅ kan man prata om man behöver), och sen börjar speakern, eller dom som det handlar om på TV:n, prata, och DÅ bara MÅSTE vissa personer prata, så man missar hela tiden Poängerna och Händelserna och Allt!

Jag blir TOKIG på det!

Min ex gjorde ALLTID så. Tyst tyst tyst….och så PRAAAAAAAAAAAAAAAAT när allt det ”Viktiga pratet” kom på TV:n. Och till slut var jag stressad så fort vi satt framför TV:n tillsammans för jag VISSTE att ”snart, snart, snart kommer han att prata – PRECIS när dom säger det VIKTIGASTE på hela programmet”….. Och ”voila!” så blev det så. Alltid.

Nu har jag några söner som har ärvt denna sagolika ”time:ing” vad gäller TV-program och prat.

Och jag blir TOOOOOOOOOOKIG!!!

-”Prata inte NU!” säger jag.

-”TYST!” säger jag

-”SCH!” hyschar jag….

…och under tiden har jag missat vilka som gick vidare i Idol – var det dom som stod bakom strecket eller framför? För preciiiiis då ska Storing berätta något, eller säga att han såg något, eller säga vad dom sa på TV (som vi alla hörde)….

GRRRRRRRRRRRRRRRR! Jag blir Mordisk!

…fast jag har ju redan…Hundar alltså!

Men ibland tänker jag vilken enorm STRESS dom skapar i mej, och samtidigt Värsta avslappningen och kärleken. Och så det Evigt Dåliga Samvetet.

Det är så mycket som är GOTT med mina hundar och jag älskar dom så mycket, men oj, vad jag måste avstå från mycket, samt att jag hela tiden måste STRESSA hem till dom, efter jobbet, eller efter ALLT!

När jag tänker hur det skulle vara UTAN hundarna – verkligen försöker Känna In det – så blir jag Lättad och kan Slappna Av först, men sen får jag Ont i Hjärtat av Saknad….och OJ vad ENSAM jag skulle känna mej! Kanske jag skulle gå runt i cirklar hemma, när jag var ensam ensam….(= utan barn)…

…eller så skulle jag ÄNTLIGEN få tid att skriva böckerna som ”ligger och väntar i hjärnan”….

HJÄLP!

Vad ska jag göra?

Jag ÄLSKAR mina hundar! Ä L S K A R ! ! !

Och jag älskar över huvud taget hundar. Alla hundar (men speciellt mina egna)! Men jag stressar ihjäl mej samtidigt….

_________________________________________________________________________

Jag har flyttat mycket i mitt liv (och snart är det kanske dags igen…Jag har ju faktiskt bott på samma adress i 1,5 år nu! Pust! 😉  ), men/och jag har alltid (tills nu) haft ett stort behov av att Höra Ihop. Jag har alltid tyckt att det känts viktigt att känna (till) mina grannar.

Tycker du det är viktigt att känna dina grannar? Umgås?

Sagt och gjort! Jag är inte den som väntar på att Andra ska Agera, utan jag är den som Agerar:

När jag bodde i en 3:a i Stockholm, la jag lappar i alla brevlådor och föreslog att vi skulle ha en husfest…Några ”nappade” och efter att ha träffats bestämde vi att ha drink i en lägenhet, gå vidare till nästa lägenhet och äta en förrätt, vidare till nästa för huvudrätt och sen efterrätt i nästa lägenhet. Det blev mycket lyckat och därefter kände, iallafall jag, mej tryggare i huset, när jag visste vilka alla var och kunde heja på alla och säga ”tack för senast” osv. Det blev ingen mer sån fest i det huset så länge jag bodde där (ca 3 år), men det pratades om denna fest länge efteråt.

När vi flyttade till ett kedjehus, bjöd jag in alla grannar för att dricka glögg och äta pepparkakor (vi flyttade in i december). Jag skrev på inbjudan, att jag utgick ifrån att grannarna var lika nyfikna på oss, som vi var på dom… Nästan alla på gatan kom, och vi lärde känna alla lite grann, och så kunde man både heja och prata lite när man träffades efter det. Vi blev aldrig ”tillbakabjudna” (förutom till EN familj, som vi sedan umgicks lite med), men det gjorde då inte mej något! Jag är inte den som är den.

JAG tycker det är konstigt att ”folk” inte välkomna en ny granne, men det har då aldrig hänt mej! Och jag har flyttat mycket. Däremot välkomnar jag nyinflyttade, genom att ringa på, presentera mej och säga välkommen. Det borde vara självklart, men det är det INTE.

Hur gör du när någon flyttar in i ditt område/ditt hus?

Jag trivs inte där vi bor nu. Väggarna har ögon, och det är inget varmt och gott klimat där. Jag vill flytta! Igen. Vart? Vet inte. Än. Men det löser sej, i slutänden.

Trivs du där du bor?

 Den här har jag ”snott”, eftersom jag inte lyckades med rebloggningen (förlåt!).

 Jag bara ber er läsa det här! Det var skitkul! Tycker jag!

För att få bort stöket i hela huset gör man helt enkelt bara så här:

Skapa en mapp på datorn.
Döp mappen till ”stöket i hela huset”

Ta bort mappen:
Datorn kommer att fråga ”Vill du ta bort stöket i hela huset?” 

Svara ”JA”
Lägg upp benen i soffan, ta ett glas vin och läs en bra bok!

 Jo, jag älskar dej därför att:

Du är härligt respektfullt respektlös

Det går som en röd tråd av  humor genom  hela dej: Vi skrattar åt samma saker och förstår varandras skämt. Vi har samma typ av humor, och vi har så kul ihop!

Du har glimten i ögat.

Du är busig.

Du är varm och go.

Du är trygg.

Du står stadigt när det stormar (känns det som)

Jag känner mej avslappnad med dej

Du är tydlig

Du hör vad jag säger, dvs du lyssnar på riktigt.

Du är kärleksfull

Du är snäll

Du har ett gott hjärta

Du är generös

Du är manlig

Du är stark både fysiskt och psykiskt

Jag kan vara svag med dej

Du är snygg

Du har värsta blå och glittriga ögon

Du har en gullig smile-grop på ena sidan

….sen är det ju det där med Kemin, som bara Finns Där! Det där ”elektriska”…det ”oförklarbara”…det där som gör att jag vill ta i dej hela tiden…det där som gör att…..

…ja, du vet….

Sverige är tryggt och säkert, rent och tydligt, köer och leenden…Ordning och reda.

Vänlighet och distans, skogar och frihet, åsiktsfrihet, öppenhet och integritet.

Staket, allemansrätt, samhällsomhändertagande, grupperingar, dagis och jämlikhet.

…men fr o m idag känns det inte lika tryggt längre…inte lika säkert….

Ett parti som står för allt det motsatta har krypit in i Styrandet, och vi har inte kunnat stoppa det, för i Friheten ingår också friheten att tycka vad man vill…friheten att tycka illa om…friheten att trycka till andra.

Och i fronten står Alliansen, med flaggan nästan ända upp i toppen…men dom behöver draghjälp…Vilka ska hjälpa till? Är Styrandet så viktig att man väljer ”vem-som-helst” att hjälpa till – bara man får vara kvar i toppen?

Ska ”Dom-som-tror-att-alla-är-friska-och-starka” styra tillsammans med ”Dom-som-tror-att-vissa-människor-är-bättre-än-andra”, tro?

Det skrämmer mej.

Igår fick jag en kasse äpplen av Syrran. Idag tänkte jag att jag skulle ”slänga ihop” en äppelpaj….Jag, som varken är mat- eller bull-och-bakintresserad alls. Jag tänkte göra mitt livs ANDRA äppelpaj. Den första blev inte så god, minns jag…

Samtidigt som jag tänkte göra äppelpajen fick Storing lust att göra Chokladbollar.

Sagt och gjort.

En stycken äppelpaj och ett gäng chokladbollar blev till inför valvakan. Vi valbakar! 🙂

Äppelpajen blev Värsta Supergod! Fy sjutton vad god den var!!! Oj oj oj! Den är redan slut. Hann inte fota den ens!

Chokladbollarna la Storing i små skålar. Det ska vara rättvist. Vi fick 7 var. Supersnygga och goda!

Så nu sitter vi med jättemagar i soffan och stööönar av ”äckelkänsla” och tittar på valvakan (eller valvalkarna…)och suckar…

.”Oj oj oj, vad jag har ätit mycket!”

Varför kan man inte ha lite musik emellanåt på valvakan? Någon som sjunger eller någon som skämtar lite…Lite scenuppträdanden medan siffrorna ramlar in….

Man blir liiiiite trött på allt gissande och pratande i cirklar kring samma saker hela tiden…liiiite trött….och uttråkad…

Iallafall jag.

Jag blir Besviken på Människor. Varför röstar man på SD? Varför? Det känns lite hotfullt…lite ”varning, varning”….

Näe, jag hittar inte ord, men det känns inte bra….i magen.

Ett jobbigt minne

 Jag hade haft ett kort förhållande med en kille, och det hade precis tagit slut, då jag upptäckte att jag var gravid. Jag ringde honom och berättade det. Han blev nog chockad, för han ville inte ha fler barn…(han hade en dotter), men han var en schysst kille så han sa att jag skulle få bestämma hur det skulle bli…och jag bestämde då att jag ville föda detta barn….

Jag hade redan en son på 3 år och hade längtat efter fler barn sedan han föddes. Jag ville leva med en man också, men denna man var inte Den Rätte och vi hade endast ”hamnat i sängen” vid ett (misslyckat) tillfälle….och jag minns knappt att vi ”gjorde något”, men men….det ”blev något” av det iallafall….

Några veckor senare satt jag i soffan och tittade på TV, då jag plötsligt fick kramp i magen. Krampen försvann inte och när jag låg dubbelvikt i soffan kände jag hur det blev blött och varmt mellan benen. Jag stapplade ut på toan och där såg jag att jag börjat störtblöda. Det forsade! Jag blev rädd och satte mej på toaletten och lät blodet rinna ur mej,  och kände mej som den Mest Ensamma Personen i hela världen. Då sa det PLUPP i toaletten och jag tittade ner i toaletten och såg en klump där. Jag plockade upp ”klumpen”, la den i handen och tittade på det… Det var ett litet foster. En helt absurb situation. Vad gör man med ett foster liksom? Ca 12 cm långt…ihopkrupet…förstås…Situationen kändes makaber. Det kändes lite som om jag stod utanför mej själv och tittade på ”utifrån”. Jag tittade på fostret och pratade lite till det (”Hej! Vem är du lilla vän? Fick du inte vara kvar? Jag älskar dej…Hoppas du får det fint i himlen….” ungefär…), bad en liten bön (”Gode Gud, ta hand om detta barn…” och Fader Vår) och tänkte: ”Vad gör man nu?”, medan tårarna strilade. Jag virade in det i ett papper och spolade ner det i toaletten. Sen grät jag floder! Och kände mej så fruktansvärt ensam.

Jag la mej på sängen och bara grät. Den ensamhetskänsla jag kände då gjorde ONT. Jag hade ingen att ringa, ingen som jag visste skulle komma och trösta och ingen att prata med….

Jag hade inte ens berättat för någon att jag var gravid – både för att jag skämdes över att ha varit så ”klumpig” (och blivit gravid) och för att jag var ensamstående med ett barn, och skulle bli ensamstående med TVÅ barn….”Klant-arsel!” liksom…

Till slut tog jag mod till mej och ringde mamma, och berättade att jag varit gravid och fått missfall….för jag ville veta om det var något man måste göra efteråt. Hon sa att jag skulle åka in till sjukhuset och bli undersökt, så det gjorde jag  (ensam) och där konstaterade dom att jag fått missfall och att ”allt kommit ut”.

Ensam är inte stark. Men jag har alltid haft svårt att be om hjälp och stöd….och så även denna gång…

Ensam är inte stark, men ensam klarar det.

 Själv.