Jag förstår att det egentligen är ”En fis i rymden” eller ”En droppe i havet”, en promilles miljondels millisekund av Tiden som existerat, och kommer att existera, och Inget att hänga i Julgranen.
Men för mej, just då, och just nu…kändes det Världsomvälvande Stort och som ett Känslomässigt Viktoriafall.
Och precis som när jag råder andra, måste jag intala mej att mina känslor är lika viktiga, och ska tas lika mycket på allvar, som alla andras. Det är inte vad som är Sant och Falskt som gäller. Det är inte hur ”andra” skulle ha reagerat eller betett sej, om om man ”får” bete sej så eller om det är Motiverat, utan det var, och är, jag här och nu…och då.
Så kände jag, och så betedde jag mej, och det är helt okey.
Det är både skönt och jobbigt, att jag inte kan vara lika cool och lugn I mej själv – och som mej själv – som jag är i mitt arbete. Jag skulle vilja vara precis så coolt lugn och sansad och KLOK med mej själv, som jag är på jobbet.
Men det går inte!
Jag är bara jag. En ”femårig liten skitkorv” i vissa lägen. Eller kanske femtonårig.
Han åkte iväg för att träffa gamla kompisar. Vi hade mysigt innan, som vanligt. Han sa att han älskade mej, och jag sa att jag älskade honom.
Senare på kvällen gick jag in på FB och hamnade på hans sida istället för min…Hur det blev så vet jag inte, men jag såg det inte först….utan klickade på Meddelanden, för att skriva till en kompis. När jag kom dit kände jag inte igen mej…Klickade på det översta Meddelandet, som jag inte kände igen, och läste ett svar att: ”Vi hörs ikväll via telefon” eller något sånt…
Det var då jag förstod att det var hans sida….Jag läste vidare i meddelandena, för detta var från en tjej – inte från ”gamla lumparkompisar”. Det stod inget särskilt att bli upprörd över, men det jag blev upprörd över var att han skulle träffa en tjej, efter att ha träffat ”dom gamla kompisarna”. Visst kan han väl träffa gamla vänner, men jag fick en känsla av att det här var ingen ”gammal vän”, och varför hade han inte berättat det för mej då?
För övrigt är han ”singel” på FB ”och kommer alltid att vara”….och förut har jag inte brytt mej speciellt, men jag har börjat undra om han är ”singel” i resten av livet också? Och FINNS jag (i hans liv) när han är IRL? Eller raggar han runt, ”som vanligt”? Hur ska jag veta?
Jag anar ugglor….med stora, svarta vingar…och det gör ont, för det känns inte som om mitt hjärta orkar med ”en omgång till”. Det har gått några ronder i livet. Frågan är om ”det håller”. Hjärtat alltså. Och Själen.
Kanske jag borde ha skyddat mej bättre… Byggt högre murar, med taggtråd högst upp och skaffat större lås. Kanske jag borde ha lyssnat till Den Inre Rösten som tyst viskade ”Var försiktig, Ta det lugnt, Se upp för Varningssignaler”. Men har jag någonsin lyssnat på henne, när det gäller mej själv? Någonsin?
Jag vill att människor ska vara Goda, Omtänksamma och Snälla. Som jag. Jag vill att människor ska vara Ärliga, Uppriktiga och Vänliga. Som jag.
Jag vill inte Tro illa om, Vara Misstänksam och Ifrågasätta hela tiden. Jag vill tro Gott!
För det gör så ont med elakhet och ondska, misstänksamhet och svartsjuka.
Och det var Svartsjukan som vaknade med sitt fula tryne inuti mej igår…
Och den gör ONT!
erviluca #mammatillfyrakillar 