Dagsarkiv: 21 september, 2010

Jag blir TOKIG på ”folk” som pratar precis när dom pratar på TV, när man tittar på ett intressant program! Tokig!

Det är liksom tyst…tyst…tyst…på TV:n och man får se folk gå hit och dit, och kanske är det lite musik osv….(så DÅ kan man prata om man behöver), och sen börjar speakern, eller dom som det handlar om på TV:n, prata, och DÅ bara MÅSTE vissa personer prata, så man missar hela tiden Poängerna och Händelserna och Allt!

Jag blir TOKIG på det!

Min ex gjorde ALLTID så. Tyst tyst tyst….och så PRAAAAAAAAAAAAAAAAT när allt det ”Viktiga pratet” kom på TV:n. Och till slut var jag stressad så fort vi satt framför TV:n tillsammans för jag VISSTE att ”snart, snart, snart kommer han att prata – PRECIS när dom säger det VIKTIGASTE på hela programmet”….. Och ”voila!” så blev det så. Alltid.

Nu har jag några söner som har ärvt denna sagolika ”time:ing” vad gäller TV-program och prat.

Och jag blir TOOOOOOOOOOKIG!!!

-”Prata inte NU!” säger jag.

-”TYST!” säger jag

-”SCH!” hyschar jag….

…och under tiden har jag missat vilka som gick vidare i Idol – var det dom som stod bakom strecket eller framför? För preciiiiis då ska Storing berätta något, eller säga att han såg något, eller säga vad dom sa på TV (som vi alla hörde)….

GRRRRRRRRRRRRRRRR! Jag blir Mordisk!

…fast jag har ju redan…Hundar alltså!

Men ibland tänker jag vilken enorm STRESS dom skapar i mej, och samtidigt Värsta avslappningen och kärleken. Och så det Evigt Dåliga Samvetet.

Det är så mycket som är GOTT med mina hundar och jag älskar dom så mycket, men oj, vad jag måste avstå från mycket, samt att jag hela tiden måste STRESSA hem till dom, efter jobbet, eller efter ALLT!

När jag tänker hur det skulle vara UTAN hundarna – verkligen försöker Känna In det – så blir jag Lättad och kan Slappna Av först, men sen får jag Ont i Hjärtat av Saknad….och OJ vad ENSAM jag skulle känna mej! Kanske jag skulle gå runt i cirklar hemma, när jag var ensam ensam….(= utan barn)…

…eller så skulle jag ÄNTLIGEN få tid att skriva böckerna som ”ligger och väntar i hjärnan”….

HJÄLP!

Vad ska jag göra?

Jag ÄLSKAR mina hundar! Ä L S K A R ! ! !

Och jag älskar över huvud taget hundar. Alla hundar (men speciellt mina egna)! Men jag stressar ihjäl mej samtidigt….

_________________________________________________________________________

Jag har flyttat mycket i mitt liv (och snart är det kanske dags igen…Jag har ju faktiskt bott på samma adress i 1,5 år nu! Pust! 😉  ), men/och jag har alltid (tills nu) haft ett stort behov av att Höra Ihop. Jag har alltid tyckt att det känts viktigt att känna (till) mina grannar.

Tycker du det är viktigt att känna dina grannar? Umgås?

Sagt och gjort! Jag är inte den som väntar på att Andra ska Agera, utan jag är den som Agerar:

När jag bodde i en 3:a i Stockholm, la jag lappar i alla brevlådor och föreslog att vi skulle ha en husfest…Några ”nappade” och efter att ha träffats bestämde vi att ha drink i en lägenhet, gå vidare till nästa lägenhet och äta en förrätt, vidare till nästa för huvudrätt och sen efterrätt i nästa lägenhet. Det blev mycket lyckat och därefter kände, iallafall jag, mej tryggare i huset, när jag visste vilka alla var och kunde heja på alla och säga ”tack för senast” osv. Det blev ingen mer sån fest i det huset så länge jag bodde där (ca 3 år), men det pratades om denna fest länge efteråt.

När vi flyttade till ett kedjehus, bjöd jag in alla grannar för att dricka glögg och äta pepparkakor (vi flyttade in i december). Jag skrev på inbjudan, att jag utgick ifrån att grannarna var lika nyfikna på oss, som vi var på dom… Nästan alla på gatan kom, och vi lärde känna alla lite grann, och så kunde man både heja och prata lite när man träffades efter det. Vi blev aldrig ”tillbakabjudna” (förutom till EN familj, som vi sedan umgicks lite med), men det gjorde då inte mej något! Jag är inte den som är den.

JAG tycker det är konstigt att ”folk” inte välkomna en ny granne, men det har då aldrig hänt mej! Och jag har flyttat mycket. Däremot välkomnar jag nyinflyttade, genom att ringa på, presentera mej och säga välkommen. Det borde vara självklart, men det är det INTE.

Hur gör du när någon flyttar in i ditt område/ditt hus?

Jag trivs inte där vi bor nu. Väggarna har ögon, och det är inget varmt och gott klimat där. Jag vill flytta! Igen. Vart? Vet inte. Än. Men det löser sej, i slutänden.

Trivs du där du bor?