Ett jobbigt minne
Jag hade haft ett kort förhållande med en kille, och det hade precis tagit slut, då jag upptäckte att jag var gravid. Jag ringde honom och berättade det. Han blev nog chockad, för han ville inte ha fler barn…(han hade en dotter), men han var en schysst kille så han sa att jag skulle få bestämma hur det skulle bli…och jag bestämde då att jag ville föda detta barn….
Jag hade redan en son på 3 år och hade längtat efter fler barn sedan han föddes. Jag ville leva med en man också, men denna man var inte Den Rätte och vi hade endast ”hamnat i sängen” vid ett (misslyckat) tillfälle….och jag minns knappt att vi ”gjorde något”, men men….det ”blev något” av det iallafall….
Några veckor senare satt jag i soffan och tittade på TV, då jag plötsligt fick kramp i magen. Krampen försvann inte och när jag låg dubbelvikt i soffan kände jag hur det blev blött och varmt mellan benen. Jag stapplade ut på toan och där såg jag att jag börjat störtblöda. Det forsade! Jag blev rädd och satte mej på toaletten och lät blodet rinna ur mej, och kände mej som den Mest Ensamma Personen i hela världen. Då sa det PLUPP i toaletten och jag tittade ner i toaletten och såg en klump där. Jag plockade upp ”klumpen”, la den i handen och tittade på det… Det var ett litet foster. En helt absurb situation. Vad gör man med ett foster liksom? Ca 12 cm långt…ihopkrupet…förstås…Situationen kändes makaber. Det kändes lite som om jag stod utanför mej själv och tittade på ”utifrån”. Jag tittade på fostret och pratade lite till det (”Hej! Vem är du lilla vän? Fick du inte vara kvar? Jag älskar dej…Hoppas du får det fint i himlen….” ungefär…), bad en liten bön (”Gode Gud, ta hand om detta barn…” och Fader Vår) och tänkte: ”Vad gör man nu?”, medan tårarna strilade. Jag virade in det i ett papper och spolade ner det i toaletten. Sen grät jag floder! Och kände mej så fruktansvärt ensam.
Jag la mej på sängen och bara grät. Den ensamhetskänsla jag kände då gjorde ONT. Jag hade ingen att ringa, ingen som jag visste skulle komma och trösta och ingen att prata med….
Jag hade inte ens berättat för någon att jag var gravid – både för att jag skämdes över att ha varit så ”klumpig” (och blivit gravid) och för att jag var ensamstående med ett barn, och skulle bli ensamstående med TVÅ barn….”Klant-arsel!” liksom…
Till slut tog jag mod till mej och ringde mamma, och berättade att jag varit gravid och fått missfall….för jag ville veta om det var något man måste göra efteråt. Hon sa att jag skulle åka in till sjukhuset och bli undersökt, så det gjorde jag (ensam) och där konstaterade dom att jag fått missfall och att ”allt kommit ut”.
Ensam är inte stark. Men jag har alltid haft svårt att be om hjälp och stöd….och så även denna gång…
Ensam är inte stark, men ensam klarar det.
Själv.
erviluca #mammatillfyrakillar 