
Han sitter bredvid mej på balkongen. Vi dricker vin och äter mandlar, och pratar både allvar och skämtar…
Vi skrattar åt dom tokigheter vi säger, men vem som är tokigast är svårt att bestämma….och vem som börjar, eller slutar…
-”Jag älskar dej!” säger han och skrattar, och lägger sen till: ”Oj! Har jag sagt det för många gånger?”
-”Nej! Det kan man inte säga för många gånger!” säger jag…
Han tittar intensivt på mej, med frågetecken i ögonen…
-”Jag älskar dej också!” säger jag…och skrattar…och han pustar ut…
Då säger han:
-”Vi är liksom helt olika i grunden, men det blir så himla bra ändå…eller just därför!” säger han …
Och sen säger han det fina:
-”Jag vill inte ändra på något hos dej. Absolut ingenting! Du är bäst som du är!”
