(Så här var det när barnen var mindre… Bättre nu, faktiskt)
När man får barn lär man sej att Ständigt bli Avbruten. Vad man än gör, så kan man väldigt sällan fullfölja det, utan blir Avbruten – iallafall om man är ensamstående mamma, ELLER har en man (pappa till barnen) som inte ”finns där” och ”delar ansvaret”.
Jag VILLE en massa saker Förr i tiden….men att påbörja något och ALDRIG få avsluta det, ELLER bli avbruten HELA TIDEN, gjorde att jag slutade påbörja….
Att ställa sej på alla fyra och gräva i trädgårdslandet kan vara kul och ”befriande”, men har man tre söner som hela tiden avbryter en, så tappar man både fokus och intresset för att gräva:
*Gräv gräv gräv…..*
-”MAAAMMMAAAA!!!! UUuuuuhääääääää!”
Mellan har ramlat. Ska blåsas på, torkas av, sättas på plåster, tröstas….men först torka av jordiga händer….
*Gräv gräv gräv*
-”AJJE!!! MAAAMMAAAAA! Storing slog mej!”
-”NÄE, för det var HAN som började!!! DUMMA DEJ!!!” *slår!*
Försöker först medla genom ord, det går inte, torkar av jordiga händer och särar på dom….Medlar igen….
-”Får jag hjälpa till?” frågar Mellan när jag återigen hoppfullt gräver i jorden…
-”Ja, du kan ta Den Där spaden och gräva DÄR!” säger jag och tänker att det är bra att vara Nyttig och Hjälpas åt….
-”Jag vill OCKSÅ hjälpa till!!” säger Storing
-”Okey! Ta Den Där krattan och så kan du kratta DÄR så att jag kan så där sen….”, säger jag och känner mej som en Duktig mamma som arbetar TILLSAMMANS med barnen…
-”Åsså älpa!” säger minsting och får en liten trädgårdsgrej att pula med.
*skjutljud*
Mellans spade har blivit ett gevär! Storings kratta är plötsligt ett svärd!
*TJONG!”
-”AAAAAJ! Uhääääää!”
Värsta kriget har utbrutit, och Minsting har ”råkat” få en kratta i skallen….
Jag ger upp!
Man kan inte gräva i jorden, fixa med olika saker, och tro att man ska få göra det färdigt någon gång, när man har söner i en viss ålder (eller alla åldrar?) runt sej….
Snacka om att bli stressad!
erviluca #mammatillfyrakillar 