Ett monster i sovrummet! /erviluca

Minsting rycker till och slänger igen dörren till sovrummet, vänder sig häftigt om och fräser livräddt:

-”DET ÄR ETT MONSTER I SOVRUMMET! Jag menar allvar! Jag såg det själv! Det var svart och så lät det ”DRRRRRRR!!!”

Min första fantasifulla tanke är: OJ! Dom FINNS i Verkligheten! Och så fladddrar det till i maggropen sådär lite oroligt, och hjärtat hoppar över ett slag (eller om det slår ett extraslag…Hm! Hur var det nu?!?).

Men eftersom jag är Mamma och Vuxen, får jag inte bli rädd. Det ingår i Mamma-paketet: Ingen rädsla – iallafall inte för Monster.

Jag öppnar dörren till sovrummet och väntar på att Monstret ska visa sej….Jag smyger långsamt runt i rummet med en ihopvikt tidning i högsta hugg: Jag ska DÖDA Monstret….

Jag letar och letar. Monstret är borta.

-”Kanske flög det ut genom fönstret?” säger Minsting, lite hoppfullt….

På natten sover Minsting oroligt. Flera gånger vaknar han till och pratar i sömnen om monster och otäcka saker. Eller så säger han bara rätt ut: ”Mamma! Är du där!” ”Ja”, svarar jag. Så sover han igen…

Plötsligt säger det ”DRRRRRRRRRR!!” och jag ser i ögonvrån något svart svirra förbi! Jag ser inte vad det är och jag hittar inte Monstret den här gången heller, men jag bygger ett Monsterskydd bredvid sängen, så att han inte ska kunna komma upp ur hålet han ”drrrrrrrrr-ade” ner i….

När vi ska gå till skola och jobb på morgonen ser Minsting något svart på hallmattan. Det är en stor svart skalbagge som ligger på ryggen och sprattlar.

-”Döda den!” säger Minsting.

-”Det där är nog Monstret”, säger jag. ”Skalbaggar låter DRRRRRRRRRR!”

-”Döda den!” säger Minsting igen.

-”Jag vill inte trampa på den för den knastrar så då!” säger jag.

-”Om du trampar kan jag hålla för dina öron!” säger Minsting tappert.

Jag tänker att jag kan hålla för mina öron själv, men säger det inte. Jag tar en pappersbit och tar upp skalbaggen med det. Sen slänger jag invirad skalbagge i toaletten, där Minsting just kissat.

Monster + kiss blir sedan nedspolat i toaletten!

-”Är den alldeles säkert borta nu?” frågar Minsting.

-”Alldeles säkert”, säger jag.