Månadsarkiv: september 2010

Plötsligt skulle den lånade lägenheten vara tom och urstädad ”tills i morgon”, och han hade inte tillgång till någon bil eller något! Och självklart vill jag hjälpa min son om jag kan! Självklart! Men med EN dags varsel!

-”Men jag visste inte att det var så bråttom…Hon sa faktiskt i slutet av månaden, och nu är det den….*harkel*…ja, men KAN DU??”

Jag hade bokat en ”gå-igenom-min-ekonomi-tid” med en kompis som KAN sånt, men fick boka om henne, för givetvis vill jag hjälpa sonen när det behövs!

-”Tror du jag är hemma till Idol igen?” frågade jag i telefonen.

-”Jarå! Det är bara några grejer kvar….”

”Några grejer” tog…..6 timmar att fixa och vi blev klara så att vi kan se Idol IMORGON! Typ.

När jag beklagade mej för Minsting, som var med och hjälpte till, att hans ÄLSKADE storebror kanske borde haft lite mer framförhållning, så log Minsting och konstaterade:

-”Han är väl lik dej!”

Det snurrar och dirrar och virrar av Kärlek

Det fnirrar och fnarrar och surrar av Hopp

Det knastrar och fastrar och rastar av Livslust

Jag vill ha ditt Sinne – jag vill ha din Kropp

Det murrar och durrar och surrar av  Lycka

Det fnarrar och knarrar och darrar av Tro

Det knistrar och ristar och tvistar av Glädje

Med dej är jag lycklig, med dej får jag Ro

Den lilla farbrorns inlägg inspirerade mej att skriva detta inlägg:

Jag njuter av att vara i damernas omklädningsrum på olika badhus. Om jag fick skulle jag bara sitta och titta på alla vackra och olika kvinnor som rör sej, och byter om där. Och då är jag inte ett dugg lesbisk eller bi – utan helt och hållet heterosexuell.

Men jag tycker att det är en sådan njutning att se alla dessa kvinnokroppar i olika storlekar och former. Jag tycker det är vackert och jag känner mej som en del av alla vackra kroppar när jag är där.

Ständig överfalls man av alla dessa Perfekta och Vackra kvinnorkroppar i massmedia, så att SE dom Verkliga kvinnokropparna på badhuset, gör mej lycklig:

”Jag är normal! Jag är t o m lite vacker…kanske…”

Det är alla sorters bröst, alla sorters magar, alla sorters rumpor, alla sorters längder på tuttar och på kroppar. Alla sorters bredder och olika sorters längd och höjd och tjocklek på allt!

Och det är Underbart Vackert!

Kvinnokroppar äger!

Minsting hittar på egna ord när han inte riktigt minns vad det heter, och ibland blir det riktigt roligt, som när ”fralla” blev ”porr-frilla”….

I morse gick vi tillsammans till skolan och då sa han att han skulle ”köpa såna där rekter som blir större och växer och blir mer värda” när han blir stor. Jag förstod inte vad han menade, och då sa han att ”men såna där som finns i olika företag och sånt, och om företaget säljer mycket grejer och tjänar mycket pengar så blir rekterna mer värda”….

-”Jahaaaa! Aktier!” sa jag då.

-”Ja, jag sa ju det. Nästan iallafall.” sa han

Jag vaknade inatt och tänkte på när ”Lasse” försvann ur mitt liv för ca 15 år sedan:

Lasse var en Otrolig Passion. Vi slogs båda av (kärleks-) blixten när vi träffades för första gången. Passionen tog andan ur oss. Jag var fri och kunde ge mej hän, men han hade varit separerad i några månader från sitt barns mamma, och dom hade precis bestämt att ”försöka igen”. Lägenhet var ordnad och ihopflyttningsdatum var satt, och så slog blixten ner, och han blev störtförälskad i mej.

Det blev en rätt Passionerad historia, där han var tvungen att ”backa ur” ifrån det han lovat sitt ex, samtidigt som han hade rejäl ångest över att svika sitt barn, igen.

Själv levde jag i någon slags Lycko-Rädsla-Passion-bubbla, och känslorna åkte berg-och-dalbana av oro över vad som skulle hända.

Han skulle flytta in till mej, eftersom han sagt upp sitt eget boende…och nu inte skulle bo med sitt ex…Men han flyttade bara in ”med vänsterfoten”…och hans ex/blivande ringde och hörde av sej hela tiden, och behövde saker, krävde saker, behövde hjälp med sonen osv osv.

Så skulle han in på rep-månad mitt i allt. Vi sa ”hejdå” och han försvann. Det blev tyst. Det här var före mobiltelefonernas tid.

Någon vecka senare när jag strosade runt i Stans Centrum, med sonen i vagnen, tyckte jag att jag såg Lasse en bit bort. Men jag slog ifrån mej det, och tänkte att det säkert bara var någon som Liknade honom, för han var ju på rep-månad!

Helgen efter gick jag på Nationen (disco för högskolestuderande) med några kompisar. Jag hade rätt kul, även om jag saknade Lasse. Men så får jag syn på honom. Det ÄR han. Och han står i baren och snackar med sina kompisar, och dricker öl. Han såg ut att trivas och ha det bra.

Och då reagerar jag så konstigt (tycker jag efteråt): Jag låtsas att jag inte ser honom, och bestämmer mej för att ha ”skitkul” hela kvällen och ”minsann visa honom” att jag kan ha kul utan honom, eller vad det är jag försöker bevisa. Jag har krampaktigt kul hela kvällen och dansar som bara den och blir uppvaktad till höger och vänster. I ögonvrån ser jag hela tiden var Lasse är och vad han gör. Han dansar också av och till, och vi nästan nuddar varandra på dansgolvet, men jag låtsas inte se honom.

Han var min pojkvän. Vi bodde i princip ihop. Och jag låtsades inte se honom. Jag var så förtvivlad över att han var där, utan att ha hört av sej, och att det verkade som om det där med rep-månad inte alls stämde, så hjärnan hamnade i någon slags ”avstängd chock”, eller vad det var.

När jag kom hem kastade jag mej på sängen och gräääät. Jag ångrade att jag inte gått fram och frågat vad han gjorde där. Jag ångrade hela kvällen! Jag ångrade ALLT! Och jag förstod ingenting! Varför var han på Nationen? Han skulle ju vara i Luleå (eller om det var Umeå) och ”repa”!

Dagen därpå bestämde jag mej för att Aldrig mer Gråta över en Kille! Jag minns hur jag satt på sängkanten och sa som ett mantra: ”Jag ska aldrig mer gråta över en kille!  Aldrig mer! Jag ska aldrig mer låta mej bli så sårad! Jag ska aldrig mer….”. Det gjorde så ONT och jag tänkte att om jag lät bli att gråta, skulle jag må bättre. Så jag stängde dörren till såna känslor. Och låste. Och slutade gråta över killar.

Inatt tänkte jag att kanske DOM tårarna, som jag låst om, kom ut igår…för trots att Stenis lugnade mej i min oro, och jag förstod att det inte hänt något alls (!), bara fortsatte jag att gråta, hela kvällen….

Kanske dörren till Dom Känslorna jag låste in då, kom ut igår. Kanske Minnet reagerade på ”Lumparkompisar/Repmånad”. Det är iallafall vad min hjärna sa till mej i natt, när jag vaknade. Fascinerande!

Numera tror jag inte man ska låsa in känslor, för även jobbiga känslor måste ut, och tar dom sej inte ut den väg som är ”naturlig”, så hittar dom andra vägar (magont, huvudvärk, värk i leder, depressioner etc), eller fastnar och bli ångest.

Vi har pratat. Det var inget…bara missuppfattningar från min sida…och Fantasin som drog iväg…rädslan som drog igång och kanske mitt trasiga, ihop-lappade hjärta som över-reagerade…

…men kvar ligger Rädslan…Rädslan att Förlora…och den gör ont…

Det är läskigt med starka känslor…Läskigt med Kärlek….att öppna sitt hjärta…igen…och våga Känna….

Det gjorde så ONT att tro att…..så att jag finner inte ord…och tårarna bara rinner…

Det är läskigt att våga…Känna…igen…

Summan hittills har ju varit: Förlora. Ge upp. Slut. Sorg.

Egentligen är jag rätt Modig, som vågar Igen. Men när det kommer ett Hot – som inte är ett hot, egentligen – så gör det så ONT, att jag måste gråta över…Livet…Att allt blev som det blev….fast jag inte ville…Trots att jag trodde på Kärleken, från början…men den tog alltid slut…Många svek på vägen… Att våga igen är…Modigt och Våghalsigt, och man är så rädd….

Det är som att gå på lina. Och jag som inte har något vidare balans-sinne….

…och är rädd, och ångrar alla känsloutspel och allt!

Men jag vet fortfarande inte något…men ändå…

Vill inte vara jag.

…för den jag är. Till Månen och tillbaka.

Jag kan inte prata. Bara skriva. Jag är inge bra på att prata, om mej själv. Jag blir bara stum. Tyst. Hamnar i något slags Intet. I ett Tomrum.

Jag vill krypa under en kall sten, ner i ett hål…och bara ligga där, ihopkrupen – i fosterställning – och vänta på att tiden ska gå…väldigt långt.

För jag orkar inte Finnas. Med mej själv.

Och jag vill inte höra att jag är för mycket, för känslosam, för det ena och för det andra…

För vem är det som ska stå ut med mej i slutänden?

Jag.

Jag förstår att det egentligen är ”En fis i rymden” eller ”En droppe i havet”, en promilles miljondels millisekund av Tiden som existerat, och kommer att existera, och Inget att hänga i Julgranen.

Men för mej, just då, och just nu…kändes det Världsomvälvande Stort och som ett Känslomässigt Viktoriafall.

Och precis som när jag råder andra, måste jag intala mej att mina känslor är lika viktiga, och ska tas lika mycket på allvar, som alla andras. Det är inte vad som är Sant och Falskt som gäller. Det är inte hur ”andra” skulle ha reagerat eller betett sej, om om man ”får” bete sej så eller om det är Motiverat, utan det var, och är, jag här och nu…och då.

Så kände jag, och så betedde jag mej, och det är helt okey.

Det är både skönt och jobbigt, att jag inte kan vara lika cool och lugn I mej själv – och som mej själv – som jag är i mitt arbete. Jag skulle vilja vara precis så coolt lugn och sansad och KLOK med mej själv, som jag är på jobbet.

Men det går inte!

Jag är bara jag. En ”femårig liten skitkorv” i vissa lägen. Eller kanske femtonårig.

Han åkte iväg för att träffa gamla kompisar. Vi hade mysigt innan, som vanligt. Han sa att han älskade mej, och jag sa att jag älskade honom.

Senare på kvällen gick jag in på FB och hamnade på hans sida istället för min…Hur det blev så vet jag inte, men jag såg det inte först….utan klickade på Meddelanden, för att skriva till en kompis. När jag kom dit kände jag inte igen mej…Klickade på det översta Meddelandet, som jag inte kände igen, och läste ett svar att: ”Vi hörs ikväll via telefon” eller något sånt…

Det var då jag förstod att det var hans sida….Jag läste vidare i meddelandena, för detta var från en tjej – inte från ”gamla lumparkompisar”. Det stod inget särskilt att bli upprörd över, men det jag blev upprörd över var att han skulle träffa en tjej, efter att ha träffat ”dom gamla kompisarna”. Visst kan han väl träffa gamla vänner, men jag fick en känsla av att det här var ingen ”gammal vän”, och varför hade han inte berättat det för mej då?

 För övrigt är han ”singel” på FB ”och kommer alltid att vara”….och förut har jag inte brytt mej speciellt, men jag har börjat undra om han är ”singel” i resten av livet också? Och FINNS jag (i hans liv) när han är IRL? Eller raggar han runt, ”som vanligt”? Hur ska jag veta?

Jag anar ugglor….med stora, svarta vingar…och det gör ont, för det känns inte som om mitt hjärta orkar med ”en omgång till”. Det har gått några ronder i livet. Frågan är om ”det håller”. Hjärtat alltså. Och Själen.

Kanske jag borde ha skyddat mej bättre… Byggt högre murar, med taggtråd högst upp och skaffat större lås. Kanske jag borde ha lyssnat till Den Inre Rösten som tyst viskade ”Var försiktig, Ta det lugnt, Se upp för Varningssignaler”. Men har jag någonsin lyssnat på henne, när det gäller mej själv? Någonsin?

Jag vill att människor ska vara Goda, Omtänksamma och Snälla. Som jag. Jag vill att människor ska vara Ärliga, Uppriktiga och Vänliga. Som jag.

Jag vill inte Tro illa om, Vara Misstänksam och Ifrågasätta hela tiden. Jag vill tro Gott!

För det gör så ont med elakhet och ondska, misstänksamhet och svartsjuka.

Och det var Svartsjukan som vaknade med sitt fula tryne inuti mej igår…

Och den gör ONT!