Månadsarkiv: augusti 2010

(Skulle kunna vara jag och mina systrar, men det är det inte. Bilden är tagen från Google bilder)

Vi har inte alltid dragit jämnt, systrarna och jag. Speciellt inte Storasyster och jag. Vi har haft våra dispyter och jag har tyckt att hon är för Dominant och för Bestämmande. Men det kanske är så Storasyskon ÄR, helt enkelt. Det kanske är en roll som dom får/tar, alldeles ”automatiskt”. Och lillasyster blir liksom aldrig ”stor”. Hon ”föltål inte liktigt, föl hon äl så liiiiten – bala 50 ål snat”….. Hon är alltid lite för ”liten”, trots att hon är äldre än många av mina kompisar….Konstigt!

Själv är jag mittensyrra och såååå diplomatisk, ibland, och har varit ”bästis” ibland med storasyrran och ibland med lillasyrran. Dom två har nästan aldrig varit Kompisar (som barn). Jag har varit medlare, vid behov. Bestämt över lillasyrran och blivit bestämd över av storasyrran.

Men nu!

Tänk vad härligt det är! Det är dom enda som funnits Hela Mitt Liv (förutom mamma, förstås), som känt mej hela mitt liv. Som sett mej i alla möjliga och omöjliga sammanhang, och dom som alltid finns där.

Lillsyrran bor i USA sedan 30 år tillbaka….så vi träffas inte så ofta, men nu kom hon. Idag. Jag åkte till storsyrrans hus, där hon bor när hon är här, och vi tog vid där vi slutade sist.

Det blev roligt och tokigt och skrattigt och galet. Och det kändes så härligt och mysigt och jag är sååååå glad över att jag har syskon, och är såååå glad över att mina söner har varandra. Nu och i Framtiden.

 Speciellt i Framtiden.

(”Minsting”, nu 11 år)

Han ÄLSKAR att prata, att diskutera, att berätta och han ÄLSKAR när jag berättar, när VI pratar TILLSAMMANS! När vi ÄR TILLSAMMANS och när vi berättar saker för varandra. Då är han i sitt esse!

När vi sitter i bilen så vill han Berätta, grej efter grej berättar han, nästan oavbrutet…Munnen går i ett i ett…Jag får nästan träningsvärk i öronen, men jag hör på hans röst hur han NJUTER av pratet, av mina ”hummanden” och mina ”Jasså! Gick han DIT?!?” etc.

Och när jag berättar lyssnar han andlöst. Han älskar att lyssna också, och han kommenterar och vill veta mer och höra mer. Han älskar att umgås. Att göra saker TILLSAMMANS.

Nu börjar jag bli trött i öronen. Han har ”hållit låda” nu i ca 1 timme, i bilen, och fortsätter nu när vi kommit hem…Jag längtar nu efter…Tystnaden!

Jag hör hur han fortsätter prata med Storing. Och hur  han njuter av samvaron och diskussionerna….Hur orkar han?!?

Nu skräms jag väl igen….Suck!

Jag och mina känslor.

Vi hör ju ändå ihop.

Jag och mina känslor….

”BÖH!”… liksom bah….

Jag är ovald

 bortvald

 väljs i Sista hand

Jag är oviktig

kommer sist i raden

Är minst viktig

Jag väljs bort

ställs sist i ledet

Står på sidan om

Är minst viktig

får stå tillbaka

och vänta till sist 

………………………………………………………………………………………….

NEJ NU JÄVLAR FÅ DET VARA NOG!

………………………………………………………………………………………….

Fr o m NU väljer jag att Räknas med och VARA MED

Om inte Här så iallafall Där!

Jag behöver inte stå först, bli vald först och stå främst i leden, MEN jag väljer att inte vänta, att inte stå tillbaka, att inte vara snäll och medgörlig

För Jag finns! Jag är Viktig! Och JAG tar hand om mej!

Och jag vill inte BE om att bli älskad.

Älska mej och visa det, eller gå!

Samma sak om igen. Är jag inte värd mer, bättre och ska jag bara ”finna mej” och tycka att ”det duger” – det räcker….

Man får ta det man får. Vara nöjd. Nöja sej.

Inte vara för kräsen.

Det är lätt när man står där, utanför, utan…och tittar in…Då slår man sej på bröstet och säger: ”Jag ska ha en sån och en sån och den ska se ut så och så och vara sån och sån”, men så sitter man plötsligt där…med en helt annan….och inget stämmer…inte en enda lite procent…

…och så nöjer man sej…med det lilla…en liten droppe….ett sandkorn….en smula….Eftersom man är så törstande…eller ensam….eller nåt…

Att våga ställa sej upp och säga ”Faan heller! Det var inte det här jag förväntade mej! Det var Något Annat!”  och kanske riskera att förlora Droppen…Sandkornet….Smulan….

…..och kanske bli Helt Utan….

Är det det som skrämmer? Eller vad?

Varför står jag inte på barrikaderna och skriker ut vad jag vill ha och vem jag är och vad jag vill?

Varför är jag en fegis, som kryper under en sten och kikar fram, lite försiktigt och säger med liten röst:

-”Pip….typ?”

Jag hatar Fegisen i mej!

Och jag hatar Svagheten….och jag skäms för den….så för att ingen ska se…smyger jag undan….gömmer mej….

Kryper ner bakom, under stenen….

…pip?…

Jo, jag borde vara rädd. Och orolig. Kroniskt. Och det är jag väl antagligen, men det sitter väl i magen och i axlarna…och i huvet…en gnagande oro. Jag orkar inte tänka Klara och Rediga Tankar kring det hela tiden, för det hjälper inte.

Men nu kom en rejäl Varning. Här på morgonen, och jag fick hjärtat i halsgropen och kände att ”nu är det kört”.

Jag sov oroligt och nästan inte alls. Somnade sent och vaknade tidigt. Gick upp och kände mej ledsen…gick i cirklar och hittade ingen ”utgång”….Försökte Tänka, men det blev mest kaos. Försökte hitta en utväg, men det blev mest irrgångar. Har inga svar och ingen lösning. På Något. Ska försöka att bara ligga lågt. Bida min tid. Sitta på händerna och bita i tungan. Hårt.

Vill egentligen åka till en liten öde ö, med bredbandsuppkoppling (och mat!) och sitta där och skriva tills fingrarna blöder och ögonen glöder…Det är vad jag VILL och BEHÖVER. Vill vara HELT IFRED från ”faan och hans moster och hela världen” och dess problem och materialistiska tjosan hejsan…och sitta där, under en palm – eller kanske gran –  och skriva skriva skriva…i Tystnaden.

Men livet rullar på. Och allt som hör till. Hanterbart och ohanterbart. Stort och litet. Vått och torrt. Surt och salt. Svart och vitt. Sorgligt och glatt. 

Har ni fattat nu?

Jag fick skrämselhicka när kylskåpet slutade surra, lamporna släcktes och fläkten slutade snurra:

-”Jaha! Nu har E.on stängt av elen för att jag inte betalat räkningarna. Det var nästan väntat, men jag trodde jag skulle få en varning först….Suck! Vem ska jag nu be om hjälp? Mamma? Stackars mamma. Hon har hjälpt mej så många gånger att jag skäms! Men vem annars? Vem kan hjälpa mej? Och om mamma inte kan – vad ska jag göra då? Grabbarna Grus får flytta till pappa, för jag kan inte laga mat, förvara mat, titta på TV, spela dator (viktigast!) osv…Fy faan vilken dålig mamma jag är: Ner i gropen med dej, utan att passera GÅ! NER!”

Tankarna gick i 180 och jag gick igenom alla räkningar, en hög till höger (behöver/ kan inte betala nu) och en till vänster (livsviktig NU!) och en hög i mitten (”vad är det här??”).

När jag sitter här och sliter mitt hår, hör jag hur kylskåpet går igång igen och hur fläkten börjar snurra och jag förstår att det var ett Tillfälligt Allmänt el-avbrott, och jag pustar ut, så att alla räkningar flyger åt fanders. Nästan. Puh!

Men jag måste betala dom ”livsviktiga” ändå förstås….

SEN ska jag gräva ner mej!

Jag grävde en grop

i flera år

djupare och djupare

och föll själv däri….

Nu sitter jag där

på botten

utan stege

och undrar

hur jag ska

komma upp

Gropen är grävd med

feghet och aningslöshet

blundande för

Verkligheten

Jag skäms

Sitter i gropen

ensam

och vet inte

hur jag ska

ta mej upp

Vill inte

Kan inte

Vågar inte

Ska inte

be om hjälp

Väntar

tills det börjar regna

och gropen fylls

med vatten…

Då drunknar jag

eller så börjar jag simma….

Jag kan inte

vill inte

men ska

Jag får inte

ska inte

men vill

Jag vill inte

får inte

men kan

Jag ska inte

vill inte

med får

Känner mej lite ledsen….

Egentligen kände jag för att gråta, men samtidigt kändes det som om det inte fanns någon som helst Anledning. Jag tänkte att jag bara är ”svag” och jobbig, och kanske lite ”överkänslig” ibland…

Förnuftsmässigt tror jag inte det (att jag är svag och överkänslig). För jag tänker att Mina känslor är Viktiga. För mej. Det säger förnuftet, och det skulle jag sagt till Någon Annan:

-”Dina känslor är viktiga och det du känner är viktigt. Lyssna på dom!”

(bilden tagen från Google bilder, dvs det är inte jag på bilden)

 Men jag tror det måste ta  några varv i huvudet för att jag ska förstå själv vad det var som gjorde mej så ledsen. Därför sa jag inget, då. Berättade inte att jag blev ledsen. Kände mej bara tom och övergiven och lite bortvald. Som att bli vald sist till skolans lag, liksom….

Kände mej arg också. Hade lust att spotta på golvet och sparka i väggen. Men det gjorde jag inte. Heller. Man är väl Mamma. Och vuxen.

Så nu sitter det en klump i bröstet och jag vill faktiskt gråta. Men jag behöver också förklara för mej själv VARFÖR.

Kanske skriva av mej. Någon annanstans. För när jag skriver klarnar tankarna, som ibland ”dansar hambo” eller ”åker berg-och-dal-bana” där inne. Sortera liksom: En bit där och en bit där.

ARG är jag. Plus ledsen. Arg-ledsen-arg-ledsen-arg-ledsen-arg-ledsen-arg-arg-arg-arg-ARG!!!

*TVI!*

Jag tycker om att spotta när jag är arg! För det är så FULT! Jag spottar inte på andra, men i handfatet kanske, och i fantasin:

*TVI! TVI! TVI!*

Och dessutom:

-”DRA ÅT HELVETE! OCH SKIT PÅ´REJ!!! JAG KLARAR MEJ SÅ BRA SJÄLV, OCH HELT ENSAM!!!”

Och FUCK YOU!!!

Så det så.

EGENTLIGEN tycker jag att dom finaste komplimangerna jag fått är när jag blir uppskattad för hur jag tänker och hur jag ÄR.

MEN det är ju också alltid kul att få komplimanger för hur man ser ut! Det har jag fått en hel del av Vemsomhelst Utepåstan, genom åren…Men det känns ju alltid bättre att få såna komplimanger av Denman Älskar.

Är din kille/man/tjej/kvinna duktig på att ge DEJ komplimanger? Och för VAD i så fall? Brukar du ge komplimanger?

Varför slutar man ofta, i en relation, att ge varandra uppskattning och komplimanger? Eller är det bara vad JAG upplevt och tror?

Min första man gav mej i princip aldrig komplimanger, eller någon uppskattning för vem jag var och hur jag såg ut. EN gång skrev han dock ett brev till mej där han beskrev sin kärlek till mej och hur fin han tyckte att jag var och hur mycket han uppskattade mej. Sen skrev han också att han bara skulle säga/berätta detta EN gång i sitt liv, och det var med detta brev, så när jag behövde uppskattning, eller ville veta hur han kände, kunde jag bara plocka fram det där brevet….

Jag kan inte minnas att min andra man sa något om mitt utseende, någonsin, annat än: -”Om du går upp för mycket i vikt vet jag inte om jag kan älska dej”, ungefär. Jag VET att han uppskattade vissa sidor av mej, som att jag är rak och ”ärlig”, men jag kan inte minnas att han någonsin sa såna saker…eller att han tyckte jag var fin och snygg och sånt…

Min systers man – min svåger – säger till sina barn och till sin fru (min syster) om och om igen att han tycker att dom (var och en) är vackra, fina, kloka och fantastiska, och till min syster säger han ofta att han älskar henne och hur fin hon är.  Jag tycker det är härligt! Jag vill också ha en ”sån”.

Jag vill också höra att jag är vacker och underbar och fantastisk och allt!

Blir DU uppskattad på det sättet?