Månadsarkiv: augusti 2010

I förälskelsefasen flyter det på: ”Vi är så lika….Vi tänker så lika….Vi är nästan som omlott….Jag behöver knappt säga något för han/hon förstår direkt vad jag känner/tänker/vill…..Vi är själsfränder”……osv osv osv… känner/tänker man.

Sen ”särar” man på sej….Man blir TVÅ personer med egna egenheter och särdrag, igen. Man ”SER” inte allt hos den andra längre, och läser inte längre av dens tankar….Man uppoffrar sej inte på samma sätt, och retar sej kanske på saker som var charmiga i början….

Men det man MÅSTE i kärlek är ju att ”uppoffra” sej….Kompromissa: Man ”ger upp” vissa sidor av sej själv, och så tillkommer andra….Eller vissa beteenden….

I förälskelse flyter det på, går omlott….funkar!

I nästan fas krockar det, tjongar ihop: Pang, bah! Och så ska man ibland ”ge med sej” och ibland ”stå på sej”. Våga ”ge upp” vissa saker, men inte allt, för att vi ska bli två Personer tillsammans, istället för två singlar på varsitt håll.

Hur mycket ska man hålla på sitt? Hur mycket ska man ”ge med sej”? Ibland är det självklart, och ibland blir det krockar och gnuggande. Hur mycket är man beredd att ”offra”?

Hur vet man om ”oppoffringen” är sund eller osund? Hur vet man när man blir trampad på, och när man bara kompromissar och det är sunt?

En del människor är så vana att ”ge sej”/ge upp/offra sej…så det ”bara blir så….hela tiden, tills personen ifråga kanske ligger platt som en pannkaka, UNDER mattan, och undrar: ”Vart tog JAG vägen??”

Och andra är så vana att det ska vara som ”JAG vill, alltid!” så att dom alltid hävdar sin röst, sin rätt och sitt sätt tills dom vunnit. Och hur blir det då?

En del människor är så självklara i allt. Det bara flyter. Det bara BLIR,

Andra funderar och klurar sej snurriga….

Vi är olika, helt enkelt!

(bilden tagen från Google Bilder)

-”Mamma! Hos pappa är jag så ensam, för det är liksom TRE vuxna, tråkiga….åsså är det JAG….” säger Minsting förklarande när han ska berätta varför han inte vill vara hos sin pappa.

-”VA?! Men det är ju tre vuxna hos mej också: Storing, Mellan och jag!”

-”Nääää, för du är ju mer som ett barn liksom!” säger Minsting och ler….

……………………………………………………………………………………………………………………………………….

-”Mamma! När jag är hos pappa kan jag inte säga ALLT! Men när jag är  hos dej kan jag berätta VAD SOM HELST för dej! Det är liksom enklare då….”.

Jag blir varm i hjärtat, samtidigt som jag blir beklämd. Jag skulle önska att han längtade efter sin pappa, såg upp till sin pappa och att Pappan var en Förebild….men tyvärr….Minsting vill helst av allt bo bara hos mej….och ”kanske varannan helg” hos sin pappa….

………………………………………………………………………………………………………………………………………

Jag tycker det är lite sorgligt….Barn behöver sina pappor, och speciellt små killar behöver en bra pappa att se upp till och ha som Förebild….Men tyvärr….Det är inte så för mina söner, och kommer nog aldrig att bli så….

Mellan vill helst också bo hos mej, alltid, men ”biter ihop” numera, och finner sej i att varannan vecka är pappas. Men när det är bytesdags, suckar han och stönar och ”vill inte”….. och han säger: ”Det är inge kul hos pappa.” och ”Pappa blir/är alltid så sur”.

Storing tycker att småbröderna ”överdriver”. Och jag vet inte. Jag är inte där. Men jag har ju levt med honom – i 10 år. Så jag VET vad dom menar när dom säger att ”han är så sur”….och jag VET vilka utbrott han kan få….

Men jag kan inte göra något. Bara lyssna och finnas här. Och kanske ha barnen på heltid, om dom fortsätter vilja det.

Jorå, jag har försökt prata med pappan…Typ ungefär 3285 ggr! Det hjälper inte. Han säger att han har ”ändrat sej” och att ”det är inte så längre” (att han får utbrott och/eller är sur). Att sönerna hävdar att det är så ändå, beror liksom på mej (säger pappan)…på något underligt bakvänt sätt, som jag inte riktigt förstår….”Kanske beror det på att du och Minsting sover i samma rum”….säger pappan till förklaring att Minsting vill bo hos mej jämt…. ”Om du köper en bäddsoffa och sover i vardagsrummet istället, så att Minsting får eget rum…DÅ kanske han vill vara hos mej mer”…..

 Och jag bah: ”Eeeeh….VA?!?”.

-”Man kan säga att vi liksom kommer från helt olika världar”, säger han.

-”Hur då menar du?” frågar jag

-”Ja, du liksom TÄNKER jättemycket och känner en massa….och så kommer du fram till Något till slut….och JAG bara SÄGER och GÖR, men jag kommer ändå fram till samma sak!”

-”Ja, så är det faktiskt!”

-”Man kan säga att jag är enklare, fast minst lika smart…”

-”Ja, och jag är lite mer komplicerad, men smart….”

-”Mmmm…..”

För mycket vin och för mycket av allt ….Jag försöker säga till mina söner att man måste ta det lugnt med alkohol och cigaretter för annars mår kroppen dåligt….Men, jag är inte så bra på att följa mina egna råd alla gånger….

Klockan är mitt i natten och jag kan inte sova, för jag har druckit för mycket vin….Blääääääääääää!

Men vi hade rätt trevligt, tills det blev för mycket….

Jag flyyyyyter iväg på en vååååååg av…..SVETT!!

Känner mej lika fräsch som ett elefant-arsel!!!

Duschar……. torkar mej….och efter att jag torkat mej….är jag LIKA BLÖT IGEN!!!

I give up!

Blubb, blubb, blubb, blubb, blubb……

Tänk att det är så ROLIGT att retas!

Grabbarna Grus vet EXAKT vad dom ska göra för att få igång varandra, och jag hööööör ju direkt när någon ”drar igång” den andre….eller mej…. eller alla, och ändå….kan jag inte….låta bli….att….bli GAAAALEN! Så  jag – precis som dom –  Går På Det!  

Uträkning:  Ret = Explosion = Yiiihaaaa! (Vinner)

Exempel:

Storing börjar klappa händerna, långsamt och på ett otrooooligt störande sätt: ”KLAPP!…KLAPP!…KLAPP!” och han fortsätter tills Någon – vemsomhelst av oss – SKRIKER: ”SLUUUUTAAAAA!!!!” och då skrattar han nöjt.

1-0 till Storing.

Mellan LÅTER: Konstiga ljud kommer ur hans hals, någon slags blandning av målbrotts-skrik och Galenskapsvrål, och han fortsätter tills Någon SKRIKER: ”SLUUUUTAAAAA!!!” och då fortsätter han en stund till så att ytterligare någon SKRIKER: ”MEN SLUUUUUTA DÅÅÅÅÅ! Är du knäpp eller?!?!?” och då fortsätter han liiiite till, tills någon nästan halvgråååååter: ”SLUUUUTA!!!!” och då, kanske han slutar….Rätt nöjd med vad han åstadkommit….

2-0 till Mellan

Minsting blir Hyper: Studsar runt, sjunger, dansar, pratar, låter – högt! Snor runt som värsta Amfetamin-kanin! Alla SKRIKER: ”LUGNA NER DEJ!!! VAR TYST! SLUUUUUTAAAAA!” men han fortsätter som om batterierna var av sorten som ”aldrig tar slut”….Snurrar och snor, irriterar och STÖR, skrattar och kommer undan alla försök till stopp! Tills någon slår till honom HÅRT (inte jag! Någon Storebror!) eller jag SKRIKER: ”SLUTA NU FÖR I HELVETE!!!” och då ”bryter han ihop” och ”gråååååter”….och sneglar på mej hur synd jag tycker om honom….(vilket jag inte gör, för det mesta, men ibland går jag på det….och tröstar…men jag hör hur han Spelar Lillebror-som-det-är-synd-om).

3-0 till Lillebror

Jag vet att ovanstående siffror är helt ologiska, men jag har heller aldrig påstått att jag är speciellt logisk!

HA!

Jag vann!

Getingjävlarna flyger in hela tiden…Flyger runt som snurriga seeega Idioter! Flyger för nära och skrämmer skiten ur Minsting.

-”Maaammmmaaaaaa!!!! Det är en GETING i vardagsrummet!!!” skriker han och tar betäckning bakom en hög med kuddar.

Jag blir TOKIG på både Minsting, som är så rädd, och getingarna, som bara flyger in hela tiden.

Som en Översten med tre streck på varje axel och medaljer hängande i fickorna, mascherar jag ut i köket, där getingen sitter på lampan i taket. Jag tar fram mitt gevär (en stekspade) och ”skyldrar” det (heter det så? Det låter snyggt iallafall) och så ”skjuter” jag  (=slår på getingen/lampan med stekspaden).

-”KRASCH! PANG!!” så faller hela lampan ner – eller iallafall ”fodralet” (platsgrejen som sitter utanpå ljusrören), och ut  ramlar 43 döda insekter (som flugit vilse och hamnat i lampan och inte kommit ut) och plastgrejen går sönder.

-”Vad bra! Nu kan jag sopa upp dom här äckliga insekterna!” säger jag och trycker stortån på två utav insekterna som sprattlar sådär lite döende. 

Men var är getingen?

Den sitter på kökslampan  (över bordet) och räcker lång näsa! Sen flyger den vingligt upp och sätter sej på sidan om lysrören där den sitter och surrar:

-”Na na na na naaaa naaaaa!” (retstickesången)

Då tar Storing fram ett svärd (en tidning) och hugger (drämmer till) sidan/getingen och den, och en liten platsbit som blev kvar, faller ner på golvet.

Minsting hurrar och skriker:

-”HURRAAAA! Nu är getingen död!!!”

-”Vad ljust och fint det blev i köket!” säger Storing glatt.

-”Ja, det är alltid bra att tänka POSITIVT!” säger jag.

The End.

Jag gick ”röda spåret” idag. Det som tar 2 timmar och är backe upp och backe ner MITT I SKOGEN –  det spår som jag gick ”vilse hem” i sist. Men nu hittade jag. Såg att på två träd hade den röda färgen  nästan regnat bort, så det var väl därför jag gick vilse sist….

Men ååååååå vad det är H Ä R L I G T  att slita och jobba och svettas så det stänker, och kämpa och bli trött och kämpa vidare efter det! I 2 härliga timmar!

Jag tänker så bra när jag är ute och går i skogen! Jag känner mej stark och fri och lycklig! Det är så härligt!

Jag tänker ut både Ditten och Datten i skogen. Ibland löser jag andra människors problem, och ibland mina egna, på såna här promenader. Flera gånger har jag kommit på ideer till böcker, som jag ska skriva ”sen”…

Ibland pratar jag högt med mej själv, men först tittar jag mej omkring så att ingen hör. Det verkar ju rätt fånigt om man går och pratar högt för sej själv i skogen…I och för sej kan man ju låtsas att man har en mobil-grej i örat…sätta handen mot örat och liksom ”lyssna”, om man träffar någon på stigen…”Hallå i örat!” liksom…

Innan jag skulle åka till Florida sist, och träffa Sis och hennes man, gick jag och hade långa konversationer på engelska i skogen, och OJ vad jag pratade bra engelska (!), och vad samtalet flöt bra….Men sen, när jag var i USA, blev det inte alls lika bra….Konstigt….

Väl hemma igen hade jag Löst Världens Problem. Det kändes skönt.

Så nu kan ni slappna av, allihop! Jag har fixat det!

Storing klarade moppe-provet idag!

GRATTIS till Storing!!!

Hela förra våren sprang jag spåret – ofta tillsammans med Storing – varannan dag. Sprang och sprang…Svettades och slet. På vågen syntes Nada, så den slängde jag, och på kroppen hände Inget. Jag mådde bra och kände mej rätt frisk, men såg preciiiis likadan ut utanpå. Tänkte att ”det är nog struman”.

………………………………………………………………………………………………………………………..

Förklaring: För ca 15 år sedan började livet gå i Slow motion….Sssssllllloooooooooooow moooooooootiiiiiioooooon. Jag gick i sirap. Blev seg, långsam, trött, ledsen, deprimerad. Trodde det var slitet med barnen, dom täta graviditeterna, min dumma man, mitt knasiga jobb – ALLT, utom En Sjukdom. Gick till läkare, som ville sjukskriva mej. ”Från vaddå?” sa jag. ”Från BARNEN??!” – jag var hemma med två små barn då… Efter ett par ååååår av seeeghet, var det en läkare som tittade på min bula på halsen (och som numera är bortopererad – det visade sej att det växte en Tumör på sköldkörteln!) och konstaterade: ”Du har struma”. Ett litet blodprov visade detsamma. Fick Medicin: Blev ”Frisk”. Not. Men ändå. 10 kg extra. ”Tackar och bockar (men niger)”.

Struman betyder att hela kropp är långsammare än andras kroppar (trots medicin) och vill jag ta bort dom 10-15 extrakilona, så….Skrattar Struman rått: ”Ha ha haaaaa! Jag håller fast dom som om det gällde Livet!!!” så….kanske får jag stå ut…med mej själv! Kanske….En gammal dansare som jag….

…………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Nåja.

Igår, sa min lilla nätta Maratonlöperska till lillasyster:

– ”Man måste springa MER ÄN 20 minuter för att bränna fettet!”.

 Och jag bah: -”Eh, VA?!?”

-”Ja”, sa Storasyrran (som också har struma), ”MER ÄN 20 minuter.”

Så då har jag sprungit HEEEEELA förra våren, sommaren och en bit in på hösten – både förra året och det här – UTAN att bränna fett! För det tar ca 20 – kanske 25 minuter  (”Jiiiihaaaaa! 5 minuters fettbränning!!!”) – att springa spåret.

Men kondis har jag.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!