Månadsarkiv: augusti 2010

Efter att ha varit supersugen på Salt Lakrits i 42 dagar köpte jag en påse Salt och Blandat idag, och vräkte nyss i mej HELA påsen! Nu har jag salt lakrits från ändtarmsmynningen (!) upp till halsmandlarna!

Sen då?

Sen känner jag för att åka, eller springa, till Korpilombolo, där jag ska ta min dumma mobil-telefon och slänga i käftarna på De Eldsprutande Drakarna- precis när dom sprutar eld – så att den brinner upp som en liten ful kolbit….

(SÅ ser den ut….Ful, va?!)

För just nu är jag så jävla skitförbannad på Mobilen, som ligger där och liksom ”hånler” lite sadistiskt….Det ser ut som om den tänker: ”He he he….jag tänker INTE ta emot några SMS till dej….he he he! Inga alls. Någonsin. He he he…” och så ligger den där alldeles Tyst och Elak. Och patetisk.

Så den får skylla sej själv när den brinner upp i Drakarnas gap.

Och så har jag lust att ta min stora plastmorot och slå i huvet på Någon! Hårt och snärtigt! Så att Någon Vaknar upp och Fattar.

Fattar vaddå?!?

Vad jag vill ha och behöver! Förstås. Och Någon ska inte bara Fatta – utan också också vilja göra mej lycklig!

(Jaa, jag kan göra det själv också, men jag vill Fanimej inte! Inte nu!)

”Gör mej lycklig nu! (gör mej lycklig igen), Gör mej lycklig nu! (gör mej lycklig igen) Gör mej lycklig nu!” osv

….annars får du en smäll i huvet av min plastmorot!

Så det så!

Sen kan du sticka och brinna! Tillsammans med mobilen i Drakens gap!

……………………………………………………………………………………………..

Vad JAG ska göra då?

Tja, Givetvis något Speciellt och Spännande och Fantastiskt! Som jag brukar göra. Typ varje dag.

 I mitt Spännande och Speciella liv.  Där Långt Borta!

Antagligen gå till Det Speciella Stället där Han väntar på mej….Bara står där och väntar på att….göra mej Lycklig!

Ha!

Förstås!

(Det är inte Den Här stenen, för jag har ingen bild på DEN stenen, men ”min sten” är verkligen hjärtformad)

För några år sedan gick jag på en strand i Florida. Jag kände mej ledsen och ”slut”, då jag precis skilt mej, och jag hade tagit min tillflykt till min syster (som alltså bor i Florida). Jag gick där ensam och funderade på mitt liv, och på min pappa (som dog i cancer när han var 54 år).

 Min pappa och jag hade ingen vidare relation. Den var inte DÅLIG så att vi grälade – utan dålig på det sätt att vi knappt pratade, aldrig kommunicerade ordentligt, han ”fanns fysiskt” men inte för övrigt. Jag var mycket osäker på om han över huvud taget älskade mej, eller ens visste att jag fanns (!)…fast vi levde i samma familj (det var så det kändes).

 När jag gick där på stranden tänkte jag på min pappa och så sa jag, lite halvhögt:

-”Pappa! Kan du VISA mej på något sätt att du faktiskt älskade mej, för jag vill ju tro det?!”.

 Strax därefter låg det en Perfekt Hjärtformad sten framför mina fötter. Jag tog upp den och hjärtat slog dubbelslag av upphetsning.

 Jag är fortfarande ”lite osäker”…men det måste väl ändå ha varit så…?!? Eller?

Jag har kvar stenen.

När vi pratade om Vita arkivet igår (se förra inlägget) så sa min tokiga svåger:

-”Jag kan inte riktigt bestämma mej för om jag vill ha låten ”Highway to hell” eller ”Stairway to heaven” spelad på min begravning…. Jag ska fundera lite mer på det…. ”  *snett leende*

Själv vill jag ha ”Up-side-down”….

Närå! Bah skoja!

Vi pratade om Vita Arkivet igår: http://fonus.se/planera/vita-arkivet/vita-arkivet-online/

Där kan man gå in och skriva in hur man vill ha det med begravning osv vid sin egen död.

Jag tycker det är toppen!

 Jag minns när pappa dog, och mamma funderade hit och dit kring ”hur tror ni pappa velat ha det? Skulle ha vilja brännas, spridas för vinden eller ha en sten? Vilken kista skulle han  ha velat ha? Vilken musik? Skulle det vara okey att folk har vanliga kläder, eller ville han att alla skulle ha svart?” Jag minns hur jobbigt det var för mamma att göra allt ”rätt”, och det blev mycket oro kring ”vad pappa skulle ha velat”.

Nu kan man alltså tycka till/bestämma allt själv, vilket innebär att ”de efterlevande” bara har att göra en lista:

”Vit kista – check! Eldas upp -check! Elton John-musik – check!”

Det är ju skitbra!

Min kusin, som är 52 år, tittade förvånat på mej, när jag sa att jag ”gått med i Vita arkivet”, och sa:

 -”Men man ska väl inte dö än?!?”

Men vad vet vi om det? Vi har ju ingen aaaaning om när det är ”min tur”.

När jag hälsade på hemma hos  mamma sist, såg jag att hon hade papper från Vita arkivet upplagda på köksbordet, som hon håller på att rätta till och fylla i, var och varannan dag nu, 77 år gammal, som hon är. Jag kikade lite:

Hon hade skrivit att hon vill kläs i en Sophiasysterklänning när hon dött, och ha den på sej i kistan. Och jag tänkte: ”Shit bah! Hoppas hon lägger fram en sådan då, innan, liksom….”.

För jag insåg också att önskningarna kan ju bli ”hur-som-helst”, och det är inte säkert att man som efterlevande kan fixa allt. Och hur känns det då???

Jag ska försöka fylla i det så att dom efterlevande får det så enkelt som möjligt. Jag kanske t o m skriva mitt eget tal….hm…..*funderar vidare*

Ett tips till dej: Gå in på Vita arkivet och fyll i!

Men tills dess:

 Ha ett Trevligt liv och Carpe Diem!

AJJ  LAVV  JO

Är det en maktkamp som pågår i Kärlek? Måste man ”ligga lågt” för att ”avvakta nästa drag”, liksom? Måste man vänta med att säga ”jag älskar dej” tills den andra säger det, eller kan man bara göra och säga och vara?

 Och OM man ÄR och SÄGER och bara ÄR – finns då risken att man skrämmer iväg, eller hamnar i underläge? ÄR kärleken ett spel, som det gäller att ”Vinna”? Och Vinna är då lika med att Vara Älskad Mest….eller att Vara i Överläge, dvs VETA att man är älskad, och helst lite dyrkad….men ändå inte…

Pust!

Många tycks ha det så/vara så/tänka så….

Men kan man inte Bara Älska! Och VARA! Och Känna! Bara rätt ut liksom.

Det är liksom likhetstecken mellan Att Älska och Rädsla att Förlora.

Men NÄR försvinner det? Och försvinner det? ÄR man någonsin jämlik i Kärlek?

NÄR är det okey att säga ”jag älskar dej” 40 ggr om dagen, om man vill, utan att vara rädd att Kärleken försvinner?

NÄR?

Jag brukar ha massor av ORD på lager, liksom, när Grabbarna Grus drar igång, MEN jag låser mej när dom säger:

-”Varför ska JAAAAG???!?!???”

För så säger dom ALLTID när jag ber en utav dom att:

– gå ut med hundarna

 – duka

– plocka undan något

– stänga en dörr

– stänga av TV:n

– släcka

– hämta något

– vad som helst!

Jorå! Jag SKA göra listor för ”tur och ordning” och jag HAR gjort listor för ”tur och ordning” men ibland behöver man hjälp UTAN ”tur och ordning” och det är såååå jobbigt att alltid först ta kampen: ”VARFÖRSKAJAAAAAG???”

Så hjälp mej! Speciellt människor UTAN barn brukar ha massor av tips och ideer som FUNKAR (tror dom…hehehe)…

PS. Jag har provat ”Varför INTE?” och ”För att JAG säger det!!!” *argt* DS.

På middag hos Gunilla 80 år och särbon Bertil 90 år, så börjar jag fundera över Den Fantastiska Kärleken.

Gunilla gifte sej med Kjell för ”hundra år sedan” och de fick en dotter. När dottern var drygt 1 år, dog Kjell. Så var Gunilla ensamstående mamma – änka – vid ca 30 års ålder. I 40 år var hon ensamstående! Hon sa flera gånger att hon inte ville ha någon man, ”för män i min ålder vill bli upp-passade och det vill inte jag!”.

 Sen kom Bertil. Då var Gunilla 70 år och Bertil 80 år. Bertil var en självständig och jämställd ”ung” man. Gunilla blev kär. Bertil med. Nu är dom särbo-sambo sedan 10 år och jag blir varm ända in i hjärteroten när jag träffar dom, vilket jag gjort idag. Dom är så kära! Och jämlika. Gunilla och Bertil bjöd på mat, och dom ”sprang” lika mycket ut i köket och fixade: Gunilla 80 år och Bertil 90 år! Bertil berättade lite roliga historier, och sjöng en ”tokig snapsvisa” och log med sina pliriga ögon. Helt underbart!

 Min utdragna 40-årskris blåste bort som ett löv i stormvind på hösten!

På middagen var också min farbror Sten 66 år. Hans sista år har varit ett Rent Helvete. Han har drabbats av Det Mesta i sjukdomsväg. Jag vet inte exakt allt, men det är X antal hjärtinfarkter, cancer och blodsjukdomar och depression. Innan allt detta hände skilde han sig. Men mitt i depressioner, hjärtinfarkter, cancer osv träffar han Marie-Louise. Jag tror det var via någon dejting-site. Sten hade till slut så svåra skador på sitt hjärta att man gjorde en operation så att han nu går med ett STORT batteri hängade i en väska på axeln, som driver hans (konstgjorda?) hjärta. Han är lite av ett Mirakel: att han fortfarande lever, går och står!

Marie-Louise är en Strålande Vacker och Fantastiskt Underbar och empatisk människa! Hon är kärleksfull och varm, och ser ut att älska Sten av hela sitt (friska) hjärta! Givetvis älskar Sten också Marie-Louise, men på något sätt är det som om man tycker att det inte alls är konstigt om Någon älskar Marie-Louise (vacker, klok, snäll, snygg, vänlig, söt, intelligent bla bla bla), men Sten! Han är så sjuklig och ”nästintill döende”, fast ändå inte, plus att han inte är speciellt snygg heller. Men varm, jättesnäll och klok.

Visst är väl Kärleken fantastisk ibland!?

Jag tror att dessa människor lever på Övertid OCH är så underbart Unga pga Kärleken.

Jag rebloggar ett inlägg som jag tycker är viktigt!

Jag blir det.

Det liksom kryyyyper nerifrån tårna, uppåt i benen, som vill springa fort hit och dit och göra hoppsasteg och dansa..……

…………..far vidare uppåt i kroppen, stannar till i mitten och snor runt som tusen miljoner kolibris i magen….

……… och åker sen vidare till hjärtat som hoppar trampolin i otakt och darrar lite oroligt

……………..och far därefter ut i armarna som bara vill kramas eller pillra med något eller skriva eller rita eller…..

………….och så upp i huvet som blir lite rörigt, lite snurrigt och lite i oordning……och kanske också ut i munnen som vill ROPA något! Kanske SKRIKA t o m!

……………kanske: ”JAG TYCKER OM DEJ!!! SKITAMYCKET!!” kanske man vill ropa…

…eller nåt….

Känner du så ibland?

Vad gör DU då?