Efter hembesöket, som varade i nästan 3 timmar, kändes det som om jag skulle behöva springa 1 mil och skrika rätt ut hela tiden! Kroppen BRANN av outsläckt energi…eller nåt….
Jag satte mej i bilen och la ilsket i backen: ”Uiiiiii!” eller nåt, lät det, och så backade jag häftigt. Jag tittade sedan (!) i backspegeln och fick syn på mej själv:
Stora ”hysteriska” ögon, brinnande röda kinder och med svettpärlor i pannan. Shit, vad det syntes att jag jobbat som en idiot med familjen.
Jag körde iväg, samtidigt som jag knappade in hemnumret på mobilen (livsfarligt – jag vet!)…
-”Förlåååt, älskade du, att jag blivit så sen!” sa jag till Mellan när han svarade.
-”Det gör inget, men snäääälla mamma – KAN du inte köpa pizza på hemvägen?!?”
Klockan var nästan 20.00 (!) och trots att jag var 2 timmar för sen, och inte hade ringt och sagt det, OCH Grabbarna Grus inte hade fått mat, hade dom inte ringt min mobil, eller klagat.
-”SJÄLVKLART ska ni få pizza!”
Väl hemma pussade jag på alla tre och sa ”FÖRLÅT!” för att jag var så sen och sen TACKADE jag dom för att dom inte klagat, tjatat eller ringt.
Jag känner mej såååå tacksam över att jag har så fiiina och underbara söner, och kärleken svämmar verkligen över ibland!
Sen åt vi pizza.
Nu är jag slut. Gone. Finito, Bye-bye:ig…typ.
erviluca #mammatillfyrakillar 