Dagsarkiv: 21 augusti, 2010

Älska mej när jag är liten och svag

älska mej när jag är ledsen och glad

älska mej nu och älska mej sen

älska mej hela vägen hem

Älska mej när jag är smutsig och ful

älska mej när jag är galen och kul

älska mej när jag är osäker och feg

älska min mage som är som en deg

Älska min kropp med alla små prickar

älska mitt hjärta som bankar och tickar

älska min själ från djupet av ditt hjärta

älska mej även när du känner smärta

Älska min kropp och min själ och mitt allt

älska mej även när det blåser kallt

Älska mej både natt åsså dag

men älska mej mest för att jag är jag

Efter att ha varit supersugen på Salt Lakrits i 42 dagar köpte jag en påse Salt och Blandat idag, och vräkte nyss i mej HELA påsen! Nu har jag salt lakrits från ändtarmsmynningen (!) upp till halsmandlarna!

Sen då?

Sen känner jag för att åka, eller springa, till Korpilombolo, där jag ska ta min dumma mobil-telefon och slänga i käftarna på De Eldsprutande Drakarna- precis när dom sprutar eld – så att den brinner upp som en liten ful kolbit….

(SÅ ser den ut….Ful, va?!)

För just nu är jag så jävla skitförbannad på Mobilen, som ligger där och liksom ”hånler” lite sadistiskt….Det ser ut som om den tänker: ”He he he….jag tänker INTE ta emot några SMS till dej….he he he! Inga alls. Någonsin. He he he…” och så ligger den där alldeles Tyst och Elak. Och patetisk.

Så den får skylla sej själv när den brinner upp i Drakarnas gap.

Och så har jag lust att ta min stora plastmorot och slå i huvet på Någon! Hårt och snärtigt! Så att Någon Vaknar upp och Fattar.

Fattar vaddå?!?

Vad jag vill ha och behöver! Förstås. Och Någon ska inte bara Fatta – utan också också vilja göra mej lycklig!

(Jaa, jag kan göra det själv också, men jag vill Fanimej inte! Inte nu!)

”Gör mej lycklig nu! (gör mej lycklig igen), Gör mej lycklig nu! (gör mej lycklig igen) Gör mej lycklig nu!” osv

….annars får du en smäll i huvet av min plastmorot!

Så det så!

Sen kan du sticka och brinna! Tillsammans med mobilen i Drakens gap!

……………………………………………………………………………………………..

Vad JAG ska göra då?

Tja, Givetvis något Speciellt och Spännande och Fantastiskt! Som jag brukar göra. Typ varje dag.

 I mitt Spännande och Speciella liv.  Där Långt Borta!

Antagligen gå till Det Speciella Stället där Han väntar på mej….Bara står där och väntar på att….göra mej Lycklig!

Ha!

Förstås!

(Det är inte Den Här stenen, för jag har ingen bild på DEN stenen, men ”min sten” är verkligen hjärtformad)

För några år sedan gick jag på en strand i Florida. Jag kände mej ledsen och ”slut”, då jag precis skilt mej, och jag hade tagit min tillflykt till min syster (som alltså bor i Florida). Jag gick där ensam och funderade på mitt liv, och på min pappa (som dog i cancer när han var 54 år).

 Min pappa och jag hade ingen vidare relation. Den var inte DÅLIG så att vi grälade – utan dålig på det sätt att vi knappt pratade, aldrig kommunicerade ordentligt, han ”fanns fysiskt” men inte för övrigt. Jag var mycket osäker på om han över huvud taget älskade mej, eller ens visste att jag fanns (!)…fast vi levde i samma familj (det var så det kändes).

 När jag gick där på stranden tänkte jag på min pappa och så sa jag, lite halvhögt:

-”Pappa! Kan du VISA mej på något sätt att du faktiskt älskade mej, för jag vill ju tro det?!”.

 Strax därefter låg det en Perfekt Hjärtformad sten framför mina fötter. Jag tog upp den och hjärtat slog dubbelslag av upphetsning.

 Jag är fortfarande ”lite osäker”…men det måste väl ändå ha varit så…?!? Eller?

Jag har kvar stenen.

När vi pratade om Vita arkivet igår (se förra inlägget) så sa min tokiga svåger:

-”Jag kan inte riktigt bestämma mej för om jag vill ha låten ”Highway to hell” eller ”Stairway to heaven” spelad på min begravning…. Jag ska fundera lite mer på det…. ”  *snett leende*

Själv vill jag ha ”Up-side-down”….

Närå! Bah skoja!

Vi pratade om Vita Arkivet igår: http://fonus.se/planera/vita-arkivet/vita-arkivet-online/

Där kan man gå in och skriva in hur man vill ha det med begravning osv vid sin egen död.

Jag tycker det är toppen!

 Jag minns när pappa dog, och mamma funderade hit och dit kring ”hur tror ni pappa velat ha det? Skulle ha vilja brännas, spridas för vinden eller ha en sten? Vilken kista skulle han  ha velat ha? Vilken musik? Skulle det vara okey att folk har vanliga kläder, eller ville han att alla skulle ha svart?” Jag minns hur jobbigt det var för mamma att göra allt ”rätt”, och det blev mycket oro kring ”vad pappa skulle ha velat”.

Nu kan man alltså tycka till/bestämma allt själv, vilket innebär att ”de efterlevande” bara har att göra en lista:

”Vit kista – check! Eldas upp -check! Elton John-musik – check!”

Det är ju skitbra!

Min kusin, som är 52 år, tittade förvånat på mej, när jag sa att jag ”gått med i Vita arkivet”, och sa:

 -”Men man ska väl inte dö än?!?”

Men vad vet vi om det? Vi har ju ingen aaaaning om när det är ”min tur”.

När jag hälsade på hemma hos  mamma sist, såg jag att hon hade papper från Vita arkivet upplagda på köksbordet, som hon håller på att rätta till och fylla i, var och varannan dag nu, 77 år gammal, som hon är. Jag kikade lite:

Hon hade skrivit att hon vill kläs i en Sophiasysterklänning när hon dött, och ha den på sej i kistan. Och jag tänkte: ”Shit bah! Hoppas hon lägger fram en sådan då, innan, liksom….”.

För jag insåg också att önskningarna kan ju bli ”hur-som-helst”, och det är inte säkert att man som efterlevande kan fixa allt. Och hur känns det då???

Jag ska försöka fylla i det så att dom efterlevande får det så enkelt som möjligt. Jag kanske t o m skriva mitt eget tal….hm…..*funderar vidare*

Ett tips till dej: Gå in på Vita arkivet och fyll i!

Men tills dess:

 Ha ett Trevligt liv och Carpe Diem!

AJJ  LAVV  JO