Dagsarkiv: 15 augusti, 2010

http://www.klumpesnusk.se/2010/08/14/den-oberakneliga-kuken/#respond

Jag läste ovanstående blogginlägg och tyckte det var underbart! Läs den! För alla som har en kuk, eller alla som ibland får ”låna” någons…kuk.  😉

I morgon kliver jag in i Ekorrhjulet igen…och börjar gå…….runt, runt, runt….Näe, jag går inte runt, jag bara går, och ekorrhjulet snurrar, runt runt runt….jag kommer Ingenstans….

Suck!

Here we go again!

Jag tycker om att du Hör mej – att du Lyssnar på vad jag säger. Det gör mej trygg. Det gör mej ”sedd”.

 Det gör att jag älskar dej.

När du säger: -”Förut sa du att………..etc” och då förundras jag över att du minns, att du verkligen Hörde, att du verkligen tog till dej….för jag minns knappt själv att jag sa det, men när du säger det, så minns jag….

Det gör att jag älskar dej.

När du gör plats för mej i ditt liv, rättar till, ändrar och fixar….Då Finns jag i ditt liv och Får ta plats.

Det gör att jag älskar dej.

När jag i samtalet förstår att du tänkte på mej när jag inte var där, att du såg en annons och tänkte på mej, men du säger det nästan som i förbigående, sådär lite självklart….

Det gör att jag älskar dej.

När du visar i ditt sätt, eller på det sätt du pratar, att jag får ta plats, att jag finns, att jag är Viktig, i ditt liv….gör att jag älskar dej.

Men allra mest älskar jag dej för att du är DU!

Du undrade ju…..

…sen är det ju Fler Saker som inte lämpar sej för ”små grytlock”….och annat löst folk….

I förälskelsefasen flyter det på: ”Vi är så lika….Vi tänker så lika….Vi är nästan som omlott….Jag behöver knappt säga något för han/hon förstår direkt vad jag känner/tänker/vill…..Vi är själsfränder”……osv osv osv… känner/tänker man.

Sen ”särar” man på sej….Man blir TVÅ personer med egna egenheter och särdrag, igen. Man ”SER” inte allt hos den andra längre, och läser inte längre av dens tankar….Man uppoffrar sej inte på samma sätt, och retar sej kanske på saker som var charmiga i början….

Men det man MÅSTE i kärlek är ju att ”uppoffra” sej….Kompromissa: Man ”ger upp” vissa sidor av sej själv, och så tillkommer andra….Eller vissa beteenden….

I förälskelse flyter det på, går omlott….funkar!

I nästan fas krockar det, tjongar ihop: Pang, bah! Och så ska man ibland ”ge med sej” och ibland ”stå på sej”. Våga ”ge upp” vissa saker, men inte allt, för att vi ska bli två Personer tillsammans, istället för två singlar på varsitt håll.

Hur mycket ska man hålla på sitt? Hur mycket ska man ”ge med sej”? Ibland är det självklart, och ibland blir det krockar och gnuggande. Hur mycket är man beredd att ”offra”?

Hur vet man om ”oppoffringen” är sund eller osund? Hur vet man när man blir trampad på, och när man bara kompromissar och det är sunt?

En del människor är så vana att ”ge sej”/ge upp/offra sej…så det ”bara blir så….hela tiden, tills personen ifråga kanske ligger platt som en pannkaka, UNDER mattan, och undrar: ”Vart tog JAG vägen??”

Och andra är så vana att det ska vara som ”JAG vill, alltid!” så att dom alltid hävdar sin röst, sin rätt och sitt sätt tills dom vunnit. Och hur blir det då?

En del människor är så självklara i allt. Det bara flyter. Det bara BLIR,

Andra funderar och klurar sej snurriga….

Vi är olika, helt enkelt!

(bilden tagen från Google Bilder)

-”Mamma! Hos pappa är jag så ensam, för det är liksom TRE vuxna, tråkiga….åsså är det JAG….” säger Minsting förklarande när han ska berätta varför han inte vill vara hos sin pappa.

-”VA?! Men det är ju tre vuxna hos mej också: Storing, Mellan och jag!”

-”Nääää, för du är ju mer som ett barn liksom!” säger Minsting och ler….

……………………………………………………………………………………………………………………………………….

-”Mamma! När jag är hos pappa kan jag inte säga ALLT! Men när jag är  hos dej kan jag berätta VAD SOM HELST för dej! Det är liksom enklare då….”.

Jag blir varm i hjärtat, samtidigt som jag blir beklämd. Jag skulle önska att han längtade efter sin pappa, såg upp till sin pappa och att Pappan var en Förebild….men tyvärr….Minsting vill helst av allt bo bara hos mej….och ”kanske varannan helg” hos sin pappa….

………………………………………………………………………………………………………………………………………

Jag tycker det är lite sorgligt….Barn behöver sina pappor, och speciellt små killar behöver en bra pappa att se upp till och ha som Förebild….Men tyvärr….Det är inte så för mina söner, och kommer nog aldrig att bli så….

Mellan vill helst också bo hos mej, alltid, men ”biter ihop” numera, och finner sej i att varannan vecka är pappas. Men när det är bytesdags, suckar han och stönar och ”vill inte”….. och han säger: ”Det är inge kul hos pappa.” och ”Pappa blir/är alltid så sur”.

Storing tycker att småbröderna ”överdriver”. Och jag vet inte. Jag är inte där. Men jag har ju levt med honom – i 10 år. Så jag VET vad dom menar när dom säger att ”han är så sur”….och jag VET vilka utbrott han kan få….

Men jag kan inte göra något. Bara lyssna och finnas här. Och kanske ha barnen på heltid, om dom fortsätter vilja det.

Jorå, jag har försökt prata med pappan…Typ ungefär 3285 ggr! Det hjälper inte. Han säger att han har ”ändrat sej” och att ”det är inte så längre” (att han får utbrott och/eller är sur). Att sönerna hävdar att det är så ändå, beror liksom på mej (säger pappan)…på något underligt bakvänt sätt, som jag inte riktigt förstår….”Kanske beror det på att du och Minsting sover i samma rum”….säger pappan till förklaring att Minsting vill bo hos mej jämt…. ”Om du köper en bäddsoffa och sover i vardagsrummet istället, så att Minsting får eget rum…DÅ kanske han vill vara hos mej mer”…..

 Och jag bah: ”Eeeeh….VA?!?”.