Dagsarkiv: 12 augusti, 2010

Getingjävlarna flyger in hela tiden…Flyger runt som snurriga seeega Idioter! Flyger för nära och skrämmer skiten ur Minsting.

-”Maaammmmaaaaaa!!!! Det är en GETING i vardagsrummet!!!” skriker han och tar betäckning bakom en hög med kuddar.

Jag blir TOKIG på både Minsting, som är så rädd, och getingarna, som bara flyger in hela tiden.

Som en Översten med tre streck på varje axel och medaljer hängande i fickorna, mascherar jag ut i köket, där getingen sitter på lampan i taket. Jag tar fram mitt gevär (en stekspade) och ”skyldrar” det (heter det så? Det låter snyggt iallafall) och så ”skjuter” jag  (=slår på getingen/lampan med stekspaden).

-”KRASCH! PANG!!” så faller hela lampan ner – eller iallafall ”fodralet” (platsgrejen som sitter utanpå ljusrören), och ut  ramlar 43 döda insekter (som flugit vilse och hamnat i lampan och inte kommit ut) och plastgrejen går sönder.

-”Vad bra! Nu kan jag sopa upp dom här äckliga insekterna!” säger jag och trycker stortån på två utav insekterna som sprattlar sådär lite döende. 

Men var är getingen?

Den sitter på kökslampan  (över bordet) och räcker lång näsa! Sen flyger den vingligt upp och sätter sej på sidan om lysrören där den sitter och surrar:

-”Na na na na naaaa naaaaa!” (retstickesången)

Då tar Storing fram ett svärd (en tidning) och hugger (drämmer till) sidan/getingen och den, och en liten platsbit som blev kvar, faller ner på golvet.

Minsting hurrar och skriker:

-”HURRAAAA! Nu är getingen död!!!”

-”Vad ljust och fint det blev i köket!” säger Storing glatt.

-”Ja, det är alltid bra att tänka POSITIVT!” säger jag.

The End.

Jag gick ”röda spåret” idag. Det som tar 2 timmar och är backe upp och backe ner MITT I SKOGEN –  det spår som jag gick ”vilse hem” i sist. Men nu hittade jag. Såg att på två träd hade den röda färgen  nästan regnat bort, så det var väl därför jag gick vilse sist….

Men ååååååå vad det är H Ä R L I G T  att slita och jobba och svettas så det stänker, och kämpa och bli trött och kämpa vidare efter det! I 2 härliga timmar!

Jag tänker så bra när jag är ute och går i skogen! Jag känner mej stark och fri och lycklig! Det är så härligt!

Jag tänker ut både Ditten och Datten i skogen. Ibland löser jag andra människors problem, och ibland mina egna, på såna här promenader. Flera gånger har jag kommit på ideer till böcker, som jag ska skriva ”sen”…

Ibland pratar jag högt med mej själv, men först tittar jag mej omkring så att ingen hör. Det verkar ju rätt fånigt om man går och pratar högt för sej själv i skogen…I och för sej kan man ju låtsas att man har en mobil-grej i örat…sätta handen mot örat och liksom ”lyssna”, om man träffar någon på stigen…”Hallå i örat!” liksom…

Innan jag skulle åka till Florida sist, och träffa Sis och hennes man, gick jag och hade långa konversationer på engelska i skogen, och OJ vad jag pratade bra engelska (!), och vad samtalet flöt bra….Men sen, när jag var i USA, blev det inte alls lika bra….Konstigt….

Väl hemma igen hade jag Löst Världens Problem. Det kändes skönt.

Så nu kan ni slappna av, allihop! Jag har fixat det!

Storing klarade moppe-provet idag!

GRATTIS till Storing!!!

Hela förra våren sprang jag spåret – ofta tillsammans med Storing – varannan dag. Sprang och sprang…Svettades och slet. På vågen syntes Nada, så den slängde jag, och på kroppen hände Inget. Jag mådde bra och kände mej rätt frisk, men såg preciiiis likadan ut utanpå. Tänkte att ”det är nog struman”.

………………………………………………………………………………………………………………………..

Förklaring: För ca 15 år sedan började livet gå i Slow motion….Sssssllllloooooooooooow moooooooootiiiiiioooooon. Jag gick i sirap. Blev seg, långsam, trött, ledsen, deprimerad. Trodde det var slitet med barnen, dom täta graviditeterna, min dumma man, mitt knasiga jobb – ALLT, utom En Sjukdom. Gick till läkare, som ville sjukskriva mej. ”Från vaddå?” sa jag. ”Från BARNEN??!” – jag var hemma med två små barn då… Efter ett par ååååår av seeeghet, var det en läkare som tittade på min bula på halsen (och som numera är bortopererad – det visade sej att det växte en Tumör på sköldkörteln!) och konstaterade: ”Du har struma”. Ett litet blodprov visade detsamma. Fick Medicin: Blev ”Frisk”. Not. Men ändå. 10 kg extra. ”Tackar och bockar (men niger)”.

Struman betyder att hela kropp är långsammare än andras kroppar (trots medicin) och vill jag ta bort dom 10-15 extrakilona, så….Skrattar Struman rått: ”Ha ha haaaaa! Jag håller fast dom som om det gällde Livet!!!” så….kanske får jag stå ut…med mej själv! Kanske….En gammal dansare som jag….

…………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Nåja.

Igår, sa min lilla nätta Maratonlöperska till lillasyster:

– ”Man måste springa MER ÄN 20 minuter för att bränna fettet!”.

 Och jag bah: -”Eh, VA?!?”

-”Ja”, sa Storasyrran (som också har struma), ”MER ÄN 20 minuter.”

Så då har jag sprungit HEEEEELA förra våren, sommaren och en bit in på hösten – både förra året och det här – UTAN att bränna fett! För det tar ca 20 – kanske 25 minuter  (”Jiiiihaaaaa! 5 minuters fettbränning!!!”) – att springa spåret.

Men kondis har jag.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!

(Skulle kunna vara jag och mina systrar, men det är det inte. Bilden är tagen från Google bilder)

Vi har inte alltid dragit jämnt, systrarna och jag. Speciellt inte Storasyster och jag. Vi har haft våra dispyter och jag har tyckt att hon är för Dominant och för Bestämmande. Men det kanske är så Storasyskon ÄR, helt enkelt. Det kanske är en roll som dom får/tar, alldeles ”automatiskt”. Och lillasyster blir liksom aldrig ”stor”. Hon ”föltål inte liktigt, föl hon äl så liiiiten – bala 50 ål snat”….. Hon är alltid lite för ”liten”, trots att hon är äldre än många av mina kompisar….Konstigt!

Själv är jag mittensyrra och såååå diplomatisk, ibland, och har varit ”bästis” ibland med storasyrran och ibland med lillasyrran. Dom två har nästan aldrig varit Kompisar (som barn). Jag har varit medlare, vid behov. Bestämt över lillasyrran och blivit bestämd över av storasyrran.

Men nu!

Tänk vad härligt det är! Det är dom enda som funnits Hela Mitt Liv (förutom mamma, förstås), som känt mej hela mitt liv. Som sett mej i alla möjliga och omöjliga sammanhang, och dom som alltid finns där.

Lillsyrran bor i USA sedan 30 år tillbaka….så vi träffas inte så ofta, men nu kom hon. Idag. Jag åkte till storsyrrans hus, där hon bor när hon är här, och vi tog vid där vi slutade sist.

Det blev roligt och tokigt och skrattigt och galet. Och det kändes så härligt och mysigt och jag är sååååå glad över att jag har syskon, och är såååå glad över att mina söner har varandra. Nu och i Framtiden.

 Speciellt i Framtiden.

(”Minsting”, nu 11 år)

Han ÄLSKAR att prata, att diskutera, att berätta och han ÄLSKAR när jag berättar, när VI pratar TILLSAMMANS! När vi ÄR TILLSAMMANS och när vi berättar saker för varandra. Då är han i sitt esse!

När vi sitter i bilen så vill han Berätta, grej efter grej berättar han, nästan oavbrutet…Munnen går i ett i ett…Jag får nästan träningsvärk i öronen, men jag hör på hans röst hur han NJUTER av pratet, av mina ”hummanden” och mina ”Jasså! Gick han DIT?!?” etc.

Och när jag berättar lyssnar han andlöst. Han älskar att lyssna också, och han kommenterar och vill veta mer och höra mer. Han älskar att umgås. Att göra saker TILLSAMMANS.

Nu börjar jag bli trött i öronen. Han har ”hållit låda” nu i ca 1 timme, i bilen, och fortsätter nu när vi kommit hem…Jag längtar nu efter…Tystnaden!

Jag hör hur han fortsätter prata med Storing. Och hur  han njuter av samvaron och diskussionerna….Hur orkar han?!?