Samma sak om igen. Är jag inte värd mer, bättre och ska jag bara ”finna mej” och tycka att ”det duger” – det räcker….
Man får ta det man får. Vara nöjd. Nöja sej.
Inte vara för kräsen.
Det är lätt när man står där, utanför, utan…och tittar in…Då slår man sej på bröstet och säger: ”Jag ska ha en sån och en sån och den ska se ut så och så och vara sån och sån”, men så sitter man plötsligt där…med en helt annan….och inget stämmer…inte en enda lite procent…
…och så nöjer man sej…med det lilla…en liten droppe….ett sandkorn….en smula….Eftersom man är så törstande…eller ensam….eller nåt…
Att våga ställa sej upp och säga ”Faan heller! Det var inte det här jag förväntade mej! Det var Något Annat!” och kanske riskera att förlora Droppen…Sandkornet….Smulan….
…..och kanske bli Helt Utan….
Är det det som skrämmer? Eller vad?
Varför står jag inte på barrikaderna och skriker ut vad jag vill ha och vem jag är och vad jag vill?
Varför är jag en fegis, som kryper under en sten och kikar fram, lite försiktigt och säger med liten röst:
-”Pip….typ?”
Jag hatar Fegisen i mej!
Och jag hatar Svagheten….och jag skäms för den….så för att ingen ska se…smyger jag undan….gömmer mej….
Kryper ner bakom, under stenen….
…pip?…
erviluca #mammatillfyrakillar 