Dagsarkiv: 10 augusti, 2010

EGENTLIGEN tycker jag att dom finaste komplimangerna jag fått är när jag blir uppskattad för hur jag tänker och hur jag ÄR.

MEN det är ju också alltid kul att få komplimanger för hur man ser ut! Det har jag fått en hel del av Vemsomhelst Utepåstan, genom åren…Men det känns ju alltid bättre att få såna komplimanger av Denman Älskar.

Är din kille/man/tjej/kvinna duktig på att ge DEJ komplimanger? Och för VAD i så fall? Brukar du ge komplimanger?

Varför slutar man ofta, i en relation, att ge varandra uppskattning och komplimanger? Eller är det bara vad JAG upplevt och tror?

Min första man gav mej i princip aldrig komplimanger, eller någon uppskattning för vem jag var och hur jag såg ut. EN gång skrev han dock ett brev till mej där han beskrev sin kärlek till mej och hur fin han tyckte att jag var och hur mycket han uppskattade mej. Sen skrev han också att han bara skulle säga/berätta detta EN gång i sitt liv, och det var med detta brev, så när jag behövde uppskattning, eller ville veta hur han kände, kunde jag bara plocka fram det där brevet….

Jag kan inte minnas att min andra man sa något om mitt utseende, någonsin, annat än: -”Om du går upp för mycket i vikt vet jag inte om jag kan älska dej”, ungefär. Jag VET att han uppskattade vissa sidor av mej, som att jag är rak och ”ärlig”, men jag kan inte minnas att han någonsin sa såna saker…eller att han tyckte jag var fin och snygg och sånt…

Min systers man – min svåger – säger till sina barn och till sin fru (min syster) om och om igen att han tycker att dom (var och en) är vackra, fina, kloka och fantastiska, och till min syster säger han ofta att han älskar henne och hur fin hon är.  Jag tycker det är härligt! Jag vill också ha en ”sån”.

Jag vill också höra att jag är vacker och underbar och fantastisk och allt!

Blir DU uppskattad på det sättet?

Min sista semestervecka har börjat. Hela dygnet är upp-och-ner-vänt, trots att jag egentligen är morgonmänniska.

(Flisa sover! Sch! Ofta sover hon på ryggen, och ibland MITT PÅ GOLVET – helt trygg med att vi inte kliver på henne! Hon e så knäpp, den hunden!)

Jag vaknar först, och då är klockan närmare 11….och hundarna  har inte (heller) rört en fena – eller svans – vid den tiden. Dom tittar yrvaket på mej när jag masar mej upp. Jag skvätter av mej  med lite vatten, slänger på mej gårdagens kläder och går en promenad med hundarna.

Sen äter jag frukost. Ensam. DET gillar jag – Ensamfrukost! Framför TV:n eller framför tidningen.

Någon timme senare kommer en yrvaken Minsting upp….Han har ett strålande morgonhumör, alltid. Pigg och allert direkt, så han börjar prata direkt – om TV-spel och filmer och allt han kommer på! Frukost för honom.

Vid 13-tiden kommer resterande gäng släpandes. 14-åringen lite smågrinig, som vanligt, och vill inte ha frukost, för ”det finns inget att äta”. 15-åringen kan sätta igång och laga ”värsta måltiden” direkt.

Jag sitter vid datorn och bloggar för fullt. Kollar lite på Facebook och släpar mej ni till TV:n av och till för att se om ”det är något”. Det är det inte. Iallafall inte på dom kanaler som grabbarna väljer att se på.

Vid 15-16-tiden kommer jag på att hundarna ska ut igen, att vi ska ha lunch och att hundarna nog är hungriga. Fixar detta genom att slänga ihop en lunch, och gå en långpromenad med  hundarna.

Väl hemma är det ny datatid och ny slappartid.

Vid 19-tiden börjar barnen klaga på att det knorrar i magen, så jag måste kolla i kylskåpet och i frysen vad vi har. Slänger ihop något igen och så äter vi, rätt sent, för att vara oss, men ALLT är sent ”för att vara oss”.

Sen liksom harvar vi runt i någon slags slö och slapp stil här hemma och när klockan närmar sej 01.30 börjar jag säga åt grabbarna att det är nog dags att gå till sängs….Minsting kommer isäng en stund senare…Jag lägger mej och läser tills ögonen faller ihop….och somnar väl vid 2.30-3-tiden….

(Inte mina killar, men det KAN ju se ut så…..Bilden tagen från google bilder)

När Tonåringarna somnar vet jag inte…Men dom är iallafall hemma, och dom sover ju till 13 nästa dag, så ”vem bryr sej”……

*GÄSP!*

Jag måste bara skriva ett litet ”HAT-inlägg” gällande min mens!

Me hate!

Jag vill inte ha mens! Inte en enda jävla dag till! Fy faan vad jag är trött på mens! Jag vill kasta den åt helvete och spotta på den: Tvi tvi tvi!!!

Jag vill ha ”hela paketet” bortopererat!

Jag vill ”tacka för mej”, och för vad ”paketet” gjort för mej, dvs givit mej Fyra Fantastiska Söner, men nu räcker det. Tack och adjö, liksom!

Först blir jag lite nedstämd en vecka (förr blev jag DEPPIG, ARG och LEDSEN, så det är bättre nu iallafall), s k PMS. Sen får jag migrän. Sen kommer mensen, som kan liknas vid en Syndaflod. Både binda och tampong behövs. Sen har jag migrän och det rinner blod, i nästan en vecka….Sen dröjer det någon vecka till, eller två, och så blir jag ”Pillimarisk” OCH får ont i äggledarna, eller var det är, för då är det ägglossning.

Men jag vill inte mer! Vill inte!

DET RÄCKER NU!

Hur ere för dej?

Jag gillar inte att prata i telefonen. Gör det helst inte alls, men måste givetvis, för man klarar sej inte utan att prata i telefonen då och då. Jag säger ibland att jag har ”telefon-fobi” men så illa är det INTE…men av någon outgrundlig anledning så blir jag stressad av telefonen…Känner ”KRAV” av den. Därför avstår jag helst.

En del människor har nästan telefonen klistrad vi örat JÄMT, och kan inte leva utan den…men jag ”glömmer” gärna mobilen hemma, och ”glömmer” ladda den osv…

Nåja.

Det jag undrar är:

– Hur ofta ringer du till dina föräldrar (din mamma och/eller pappa)?

– Hur ofta ringer dom dej?

– Om du har vuxna barn som flyttat hemifrån: Hur ofta ringer du dom/honom/henne?

– Hur ofta Träffar du dina föräldrar respektive dina vuxna barn?

Jag kan säga direkt att jag ringer till min mamma För Sällan*! Och jag ringer till min äldsta son För Sällan!

*För Sällan = MAX en gång i veckan, ibland går det två veckor emellan! Sonen ringer nästan aldrig mej (men det gör inget – han är väl som jag!), och mamma ringer ca en gång i veckan, och varje gång konstaterar hon att jag inte har ringt, och att jag inte tycker om att prata i telefonen.