Städningen av stugan gick superbt. Hela morgonen var superbra! Grabbarna var lugna och ”skötsamma”….och allt bara flöt på, liksom.
Så satte vi oss i bilen och färden började. Jag vet inte hur och varför jag började berätta olika historier från när barnen var små, men så blev det iallafall. Grabbarna Grus satt som små ljus – alldeles tysta och lyssnade. Så fort en berättelse var slut, kom det från baksätet:
-”Berätta mera!”
Jag drog historia efter historia, men efter ett tag började dom tryta och jag fick verkligen LETA i huvudet för att komma ihåg saker från det att dom var små.
Saken är ju den att jag minns MASSOR från när äldsta storebror var liten, för han var både ENDA barnet tills han var 10 år, samt FÖRSTA barnet, vilket ju är Speciellt.
ALLT med ett förstabarn är ju speciellt! När dom börjar vända sej, sitta, stå, gå och ALLT! Med barn nummer två är man mer van, och beredd, och det är kul, men det är inte Världens Åttonde Underverk varje gång dom gör något nytt, som det var med barn nr 1.
Med barn nr 3 är det liksom: ”Jaha, nu går han…Jaha.” *litet leende*
Och stackars barn nr 4….:”Klart han sitter….Det brukar dom ju göra i den åldern, på ett ungefär….” osv. *nonchalant axelryckning*
Men jag kom på en del historier om bajskletande och utbrott, pärla i näsan och knasig 4-årskontroll på BVC, och resan gick i ett enda ”SWISCH bah!”
Jag blev alldeles Förvånad när skylten ”Sala” dök upp. ”REDAN???”, liksom.
Så stannade vi i Sigtuna och firade att Kusinen fyllde 12 år idag. Där var även mina kusiner, som jag inte träffat på länge, samt deras barn, som jag inte träffat nästan någonsin. SKITKUL! Det bara att fortsätta där vi tappade tråden sist, liksom. Det är ju så med vissa människor!
Nu är vi hemma och Borta är Bra, men hemma är nog Bäst iallafall…. 🙂
erviluca #mammatillfyrakillar 