(Det här är inte Det Huset, utan ett hus taget på google bilder, som var ganska likt…Jag har ingen bild på datorn på ”landet-huset”….)
När jag var barn hade vi ”landet” att åka till. ”Landet” ägdes av farmor och farfar men det var så självklart för oss att åka dit varje sommar, så det kändes som om det var ”vårt land”. Vi lääängtade dit, resten av året.
”Landet” finns nu också som ett stort och varmt minne i hjärtat (eller var det sitter….minnet alltså)…
Jag förstod inte DÅ vad det betydde att ha ”landet” att åka till. Allt var så självklart då, när man hade det. ”Landet” fanns fortfarande när jag var vuxen och hade fått ETT barn. Jag åkte dit med min äldsta son, och han fick snart också känslor för ”landet”, men hann aldrig få lika starka känslor som jag fick….
”Landet” fanns rätt länge efter farmor och farfars död, och ägdes då av alla deras barn, som hade olika minnen och olika tankar kring ”landet”: För ett par var det värdefullt, för någon var det Inget och för ytterligare några (vuxna) barn innebar ”landet bara JOBB”…. Efter flera års diskussioner, såldes ”landet”.
Jag önskar jag hade varit miljonär då, så jag hade kunnat köpa det själv, och sen rusta det också. Jag önskar jag kunde skruva tillbaka tiden så att mina barn också skulle få uppleva Min Barndoms Underbaraste Ställe….
…men risken är att dom bara sett ett ”skruttigt” hus…och inte förstått Storheten, och inte känt Lyckan och inte känt Dofterna som jag förknippade med min barndom, och att jag blivit Besviken på att dom inte Förstod…och SÅG!
Mitt ex såg inte Storheten. När han kom ut till ”landet” sa han:
-”Jaha…Och?!?”
Medan jag kände att jag ville dansa runt i Slow Motion, klädd i en ljusrosa neglige´, till musik ur Sound of Music av lycka när jag kom dit.
Och han bah:
-”Jaha…Och!?!”
Kanske hade jag bara blivit besviken och arg över mina barns oförståelse för Storheten i ”landet”….så det är kanske lika bra att Huset och tomten och Allt Underbart på Lindris får förbli…minnen….
erviluca #mammatillfyrakillar 