(Ett minne)
(såna armpuffar hade han fastspända på armarna NÄSTAN hela tiden….)
Min äldsta son var ca 3 år och vi var på semester på Mallorca. Han badade nästan hela tiden på dagen, och jag badade med honom, i barnpoolen. Han var fullkomligt orädd och hade därför armpuffar som var fastknutna på honom, så att jag kunde vara trygg med att han inte drunknade.
Nu satt vi på sidan om poolen på varsin handduk och åt glass – en glass som rann utefter hans armar eftersom det var så varmt. Jag vände mej om för att se om det fanns något papper i närheten, men såg inget, och när jag vände mej tillbaka var sonen borta.
Puts väck!
Jag tittade mej snabbt omkring och såg då toppen på hans huvud som försvann ner i den stora poolen, på det djupaste stället. Jag kastade ifrån mej glassen och rusade till stora poolen och hoppade i, fick tag i sonen när han ”blubb-blubb-blubb:ade” neråt i vattnet, och drog upp honom, kastade upp honom på kanten och hävde mej själv upp efteråt.
Jag bar honom tillbaka till handdukarna, svepte in honom i en utav dom och satte mej ner på marken, då mina geléaktiga spagettiben vek sej. Sen började jag skaka. Jag skakade som ett asplöv. Tankarna snurrade:
Tänk om jag inte tittat dit just DEN sekunden!! Tänk om jag bara gått för att hämta ett papper först! Tänk om….
Jag kämpade med tårarna. Sonen förstod ingenting.
-”Varför håller du i mej så hårt?” sa han
-”Du får aldrig aldrig aldrig hoppa i vattnet utan att fråga mej, och aldrig aldrig aldrig i Stora Poolen!” sa jag darrigt
-”Okeyrå!” sa han glatt
-”Du kunde ha drunknat!” sa jag för att förstärka livsfaran med att hoppa i vattnet utan att fråga och utan puffar
-”Men jag gjorde inte det!” sa sonen glatt
-”Nej, för att jag råkade SE att du hoppade i utan puffar på armarna och utan att fråga!” sa jag upprört.
-”Hade jag inga puffar på mej?” sa han förvånat och kände på ena armen, ”Näe, det hade jag inte”, konstaterade han sen.
-”LOVA MEJ ATT ALDRIG HOPPA I VATTNET IGEN UTAN ATT FRÅGA!!” sa jag allvarligt medan jag försökte sluta darra.
-”Okey!” sa sonen glatt, men jag förstod samtidigt att man inte kan lita på en 3-årings löfte, utan att jag måste lova mej själv att aldrig släppa honom med blicken vid vattnet igen.
Aldrig!
erviluca #mammatillfyrakillar 
Hua, vilken skräckupplevelse! *Ryser*Det går ju på bara nån sekund. Vilken tur att du satt precis där. Många föräldrar slappar och smsar och är upptagna med tekniken, läste jag i dagens Aftonbladet. Vips, så är det kört. Många människor i en bassäng kan göra att man inte ser ett litet barn som just sjunkit ner på på botten.10 barn har hittills drunknat i år och det är tio för många.KramarKao
GillaGilla
Ja, usch vad folk har behov av sina mobiler ”nuförtiden”. Alla småbarnsföräldrar man ser, pratar och pratar och pratar…i telefonen! Jag vet inte om barn drunknar mer för det, för föräldrarna har kanske simultankapacitet, men ibland tycker jag dom kunde prata lite med barnen också! 😛
GillaGilla
Jag satt uppe i land en gång när min son och dotter var små. Akter om båten var det djupt och jag såg hur sonen föll i vattnet och jag sprang for som sjutton ombord för att hoppa i där han föll. Men han hade tagit sina första simtag och simmade iland. Alla mina fyra barn växte upp med båtar och vatten och lärde sig simma själva utan hjälpmedel så även undertecknad i en djup älv där man bara kunde gå två meter från stranden. Sonen var stolt presis som när han lärde sig gå.
GillaGilla
Vilken tur! Vi är/var riktiga landkrabbor – uppväxta lååångt från vatten! 🙂
GillaGilla
Håller med ”Kapitano” här. Min dotter hade aldrig armpuffar och sånt. Det kan ge en falsk trygghet. Det är en stark känsla jag har och alltid har haft. Det är samma som stödhjul på cykeln. Min dotter har aldrig haft såna. Jag satte fast en lång stång bakom sadeln, som jag höll i. Ibland kunde jag släppa lite, medans jag sprang bakom. Till slut behövdes inte ens stången längre.Man kan aldrig skydda sina barn helt och hållet, vad man än har för hjälpmedel. I en av våra lekparker här i stan för en massa år sedan, fanns en pojke som alltid hade hjälm på sej i klätterställningarna. I ett par obevakade sekunder föll han och fastnade med hakbandet och ströps….Det var fruktansvärt :(.Kao
GillaGilla
Vi gör så gott vi kan för att skydda dom, och vi har alla våra egna ideer om HUR… Min yngsta fick en baddräkt med inbyggda flytgrejer så slapp jag dela mej i 100 delar när ALLA barn badade….
GillaGilla
Dottern hade aldrig flytetyg på sig, just för att jag aldrig skulle släppa blicken.Vi badade i en pool där jag kunde sitta bekvämt och ha uppsikt – hon hade dessutom antingen brandgul eller illgrön baddräkt så att jag lätt såg henne.Om vi var på sjön, i båt, då hade hon naturligtvis riktig flytväst.
GillaGilla
Det är svårt när man har flera barn, som rör sej i olika riktningar. Jag har haft flytetyg på alla! Och alla simmar bra nu. Och lever.
GillaGilla