Min mamma har, sedan jag varit liten, jämfört mej, och mina systrar, med allehanda andra ungar i världen. Tyvärr hamnar vi alltid på minus vid jämförelser….
-”Mamma! Jag hade 30 poäng på matteprovet!” ropade jag glatt när jag stolt kom hem från skolan…
-”Jaha….Jag pratade just med Birgitta, hon berättade att Fredrik (sonen) hade max poäng på det provet! TÄNK vad HAN är begååååvad!”
Hur man än vänt sej, och vad man än gjort, så har det ALLTID funnits barn som varit mer begååååvade (hon säger det så…lite ”tjusigt uttal” sådär….) och klarat/kunnat mer än jag (och mina systrar).
-”Mamma! Jag hade ALLA rätt på Samhällsekonomi-tentan som vi hade i förrgår!!” ringde jag och berättade stolt när jag gick på Sopis.
-”Jahaaa…..Vet du att Ylvas dotter Anna går läkarlinjen och hon har klarat ALLA tentor hittills med FULL POTT! Hon är så begåååååvad”, berättade då mamma för mej….
Jag har tagit diskussioner om vad begåvning är, med henne, diskussioner kring vad som är VIKTIGT i livet (att vara social, snäll, ha empati, vara förstående bla bla bla) men hur vi än ”hållt på” och diskuterat, så slutar det alltid med att jag får höra hur ”begåååååååvad” Någon Annan är.
När Grabbarna Grus föddes, en efter en, fick hon nya att jämföra med:
-”Nu kan Storing gå med stöd!” kunde jag ringa och berätta stolt…..
-”Jaha. Anjas son Gustaf, som är 3 månader yngre började gå för en månad sedan….Utan stöd……”.
-”Jaha….”.
För några år sedan fullkomligt EXPLODERADE jag när vi satt vid matbordet, och mamma kom med ett sånt uttalande när jag berättade något om mej själv, eller barnen. Mamma blev väldigt förvånad, sen ledsen och därefter började hon gråta och sa att hon inte dög något till och ville dö (!). Då blev jag nästan full i skratt. Snacka om att vara Konflikträdd! Vi löste det inte…Det gick inte. Hon förstod inte….
Så satt vi då på balkongen idag….och firade att hon fyllde 77 år idag. Jag berättar inte längre om vad mina barn gör eller kan, ej heller vad jag gör eller kan…Det är liksom ingen ide….Men ändå kom det:
-”Din kusins dotter, Madeleine – hon som är lika gammal som Storing – hon är så begååååvad: Hon läser DN varje dag! Hon har en egen prenumeration på den tidningen för det är så Viktigt för henne att hänga med!”
-”Jaha…Kul för henne….” säger jag och känner att det kryyyyper i mej när hon kör igång med sitt ”begåååååvad”.
Men jag ska inte säga något, och jag SKA INTE bli irriterad….
………Jag ska inte, ska inte, ska inte, ska inte…..
……………..Nnnngggggaaaaaaaaaaaaahhh!!!
erviluca #mammatillfyrakillar 
men vad är det med vissa mammor alltså??Min är inte så värst mycket bättre så några råd har jag inte att ge.Men ledsen blir man ju..Soliga hälsningar,Katarina
GillaGilla
Ja, och ändå tror jag hon har gjort sitt bästa utifrån vem HON är och vilken mamma HON har…. Hon har liksom inte förstått bättre….men det är frustrerande att ALDRIG ”duga”/vara BRA NOG… eller helst; vara BÄST (i hennes ögon).
GillaGilla
Så trist att det ska behöva vara på det viset. Det kan inte vara roligt för dig. Sköt om dig
GillaGilla
Nej, det är inte kul. Grejen är ju att jag inte längre tycker det är så kul att ringa, eller träffa, mamma. Det är den sorgligaste biten… För jag älskar ju henne (men orkar inte bli ”degraderad” varje gång…)!
GillaGilla
Men snälla snälla”!!!Ta inte sån skit!Din mamma har ju inte blivit helig för att hon blivit gammal.Tala om för henne vad du tycker!
GillaGilla
Jag har gjort det, och det var då hon ville ”döööö” och grät och det var sååå synd om henne. Inuti är hon en liten ”plutt” som inte tycker att hon själv duger…. Så det gav ingenting…annat än…”Vad har jag gjort för feeeel???” utan att förstå vad hon gjort/gör för feeeeel….Suck!
GillaGilla
Hm, varför e mammor så himla oförstående?Dom fattar ju inte bättre,tragiskt egentligen…Förstår även vad du menar ovan, man tappar lusten att vilja ses, träffas mm…o det e ju tråkigt ….
GillaGilla
Ja, det är DET som är tråkigast. Att jag inte vill hälsa på (gör det nästan aldrig!) och att jag drar mej för att prata i telefonen med henne, för jag blir bara ”låg” när vi pratat…. och mamma ”förstår ingenting” FAST jag berättat exakt vad jag tycker (men hon förstod inte och sa: ”Vad du är KÄNSLIG!” ungefär)
GillaGilla
Som jag känner igen det där. Är det någon sjuka som sprids bland mammor i den generationen? Eller blir/är vi likadana?
GillaGilla
Ja, värsta martyrmammor som ”håller en nere” genom att tala om att ”alla andra” är bättre (eller så tror dom att vi ska bli ännu bättre av att höra att vi aldrig kan bli bra nog….eller nåt….?). Jag VILL INTE bli likadan! Heller döööör jag! Jag ska verkligen inte bli likadan! Men tänk om man blir det ändå….tänk om man är så indoktrinerad så att det inte går att stoppa??? Hjälp!
GillaGilla
Jag kan verkligen känna igen mig! Vad är det för fel på mammor som har ett sådant behov av att vädra sitt missnöje?! Gör mig så förbannad men jag blir också uppgiven för vad man än såger så blir de så oförstående!
GillaGilla
PRECIS! Helt ”oförstående”: ”VA?! Vad pratar du om??? Näe, du är VERKLIGEN känslig!! Tacka vet jag Karins dotter Malin: HON är verkligen STARK! Har du hört att….” osv….. och så står man där med skägget i brevlådan, eller nåt… 😦
GillaGilla
Både tumme och rebloggat!
GillaGilla
Tackar och bockar! Och niger. 🙂
GillaGilla
Nu har jag ingen mamma, men en mormor har jag kvar. Jag får alltid höra hur underbart duktig min lillebror är.Han jobbar och står i och har sig.. Åhhhh så duktig han är.Han är och hälsar på max en gång om året och stannar då några timmar, och då bor han ändå bra mycket närmre än vad jag gör som bor 50 mil ifrån henne. Jag får däremot höra att jag aldrig hälsar på, trots att jag hälsat på tre gånger bara detta året. Och om jag väl hälsar på så stannar jag ju ändå BARA ett par dagar så vad spelar det för roll?Och sen kommer jag ju att bli lämnad eftersom jag tvingar mannen min att ta hand om halva hushållet.. Och bla bla bla bla.. Jag blir galen.. Jag ringer henne en gång i veckan för att jag känner mig tvingad.. men egentligen vill jag inte.
GillaGilla
Samma här, Jag ringer ungefär en gång i veckan, men jag måste TA SATS innan….och så pratar vi en stund…och efteråt känner jag mej både ”Puh! Då var det gjort!” och ”låg” eftersom hon antagligen sagt något som fått mej att vara ”dålig” eller nåt…. Ibland säger jag ifrån, några gånger har jag verkligen talat om vad jag tycker och tänker, men det är som att hälla vatten på en gås, samt att hon blir så leeedsen….och känner sej så ”vad-har-jag-gjort-för-feeeel??!!”….Antagligen har det här gått i arv – betetendet. Så jag hoppas verkligen VÅR generation kan STOPPA det!!! Eller hur?!
GillaGilla
Det är samma med min mormor. Om jag påpekar något så börjar hon gråta och tycka synd om sig själv..Och det beteendet är inte bättre. Så jag håller det till alldagliga samtal om väder och vind och går inte in på något annat.Ja, jag ska sannerligen stoppa det i den mån jag kan i alla fall!
GillaGilla
Om du försöker ”tala ut” är jag med dej, mentalt, som stöd…! Jag hejar på dej! Du är inte ensam. Jag gör som du, håller samtalen ytliga, så slipper man bli nedklankad på…kanske…
GillaGilla
Kanske ja. Jag bjöd hit henne eftersom hon är gammal och man vet aldrig hur länge till hon är med. Tyckte att det kunde vara kul att hon får se det jag lever nu… Men nej.. det blev inte bra alls. http://blogg.aftonbladet.se/lillaannaonline/2010/06/lilla-anna-karvar-med-en-slo-kniv
GillaGilla
Sorgligt! Man behöver så väl bli ”godkänd”….
GillaGilla
Det gäller pappor också tror jag.Speciellt om det handlar om sport. Hade jag vunnit en tennismatch och var själastolt över mig själv kunde han säga, ”det gjorde du bra, MEN, ……”
GillaGilla
Ja, där handlar det alltså om att prestera bra…men det har det i och för sej gjort för mej också…När jag dansade sa mamma aldrig att det var ”fint” eller ”bra” utan hon sa ”…men vad sura ni såg ut!”… Det är viktigt att bli Godkänd, som sagt.
GillaGilla