Före – under – efter /erviluca

(Bilden är INTE tagen av mej idag, utan jag har tagit den från google bilder)

Före kände jag ”Hjälp!” och sen var det lite ”Åååå, Neeeej!” och lite *panik* när jag skulle hitta parkeringshus, och hamna i rätt fil för att ta mej åt rätt håll, med förton skyltar att titta på och nittiotvå bilar runtomkring som KRÄVER att man VET vart man ska….Stress stress! Och givetvis ringer mobilen samtidigt! Jag BRUKAR ju strunta i det, men nu visste jag ju att ”folk” undrade var jag var…så jag svarade, lätt hysterisk och irriterad: ”JAAA!” och sen att ”jag är på väg! – ska bara hitta parkering!”.

Sen kom jag rusande i allra sist, när Storkyrkan i Gamla Stan var ”stängd för konfirmation”, och fick ”krypa” under Repet, och blev stoppad ”Men jag är MAMMA till en av konfirmanderna!!” – ”Jahaaaa!”…..

….och sen hitta släktingar i en proppfull kyrka…

Men det gick! Och nu känns det jättejättebra!

Konfirmationen var jättefin, med en superbra och modern präst (kvinnlig) och konfirmanderna sjöng och hade lite uppträdande som var genomtänkt och coolt, fast vi såg inget för vi satt bakom en stolpe, men det gör ju – å andra sidan – nästan ALLA i Storkyrkan (sitter bakom stolpar alltså…).

Jag tog nattvarden.

Sen var det slut och alla gick ut i värmen och ”snodde runt” och så var det lite förvirrat ett tag: ”Vem ska vart och hur och när?” och så bestämdes det, och vi skildes åt, åt olika håll, för att senare sammanstråla hos mina söners pappa. Jag och äldste sonen svängde förbi hemma hos honom, och ”klappade katterna” (för att dom varit ensamma så länge) och gick en kissrunda med  hundarna…och sen åkte vi för att  hämta konfirmandsonen. Körde vilse, FÖRSTÅS!, men inte så vilse som vanligt….så det var helt okey ändå….och så hämtade vi sonen nästan sist av alla, men ändå inte sist…(och han VET att jag brukar köra vilse…så han är rätt cool och säger ”Det gör inget” när jag kommer med andan i halsen, för sent….).

Jag kanske inte gillar alla sidor hos mina söners pappa, men han är OTROLIGT DUKTIG på bjudningar, och har alltid varit! Han bjuder ALLTID på skitgod mat, snygg dukning, ordning och reda och jättegod tårta! Han är otroooooligt på sånt!

Och jag, som trodde det skulle vara skitjobbigt att träffa ex-svärmor och ex-svärfar, tyckte det var riktigt trevligt….och att träffa min ex-svägerska var riktigt kul! För henne har jag alltid gillat, och hon har dessutom blivit mamma, sedan vi träffades sist, till en liten ljuvlig indisk 9-årig flicka, som bubblande och sprudlande pratade ”sitt eget språk” – en blandning av indiska+svenska+engelska – och var så otroligt härlig!

Nu är vi hemma, och jag ”behöll” barnens kusin (han från ”landet”), för att kusinerna ska få leka/umgås i några dagar. Jag är ju ändå ledig och har SEMESTER fr o m NU!

…………………………………………………………………..

Mitt på dagen fick jag en sån enorm längtan efter Kärleken att jag trodde jag skulle krypa ur skinnet. Jag skrev ett SMS, och fick ett tillbaka, och längtade lite till….

Men jag VET ju att TIDEN går så fort! Och plötsligt är vi tillsammans igen…..Jag veeet ju det! Men ibland går ändå tiden långsamt, på något vis….när man längtar,  tex….