Månadsarkiv: juni 2010

Skolavslutning utan ”Den blomstertid nu kommer” eller ”Du ska inte tro det blir sommar”!

Däremot sjöngs: Pokemon (!), Gyllene guldbruna ögon och allehanda engelska kärleksvisor av eleverna. I mina barns skola sköter nämligen eleverna hela skolavslutningen, vilket gör att dom själva väljer sångerna dom ska sjunga och vilka som ska sjunga.

Alla klasser ska sjunga åtminstone EN sång var, men sen är det enstaka elever eller duos och trios som får uppträda med vad dom vill, nästan (tror jag)…Ibland är det lite dans, alltid är det sång och ibland är det olika instrument som spelas (”-Tack Gode Gud för att vi slapp fiolerna i år!” hörde jag någon viska…).

Tre killar från nian sjöng en julsång och visade bilder på väggen från nians skolresa, och nior i arbete på skolan. Varför dom sjöng en julsång? Jo, för att ”den funkade bra att sjunga förra gången”, förklarade dom, och ”varför inte köra en repris på det som funkar bra?”…Joråsåatte….

En kille från sjuan spelade ett egenhändigt komponerat pianostycke alá 10 minuter, tills hela publiken höll på att somna, alternativt krypa ur stolarna…fast han var duktig (men njöt nog mest själv)!

Åk 4-5 hade skrivit dikter till varje elev i 6:an, som ju slutar i ”mellanstadiet” och går vidare till ”högstadiet” (jorå, så är det i ”vår” skola!). Roliga och fyndiga dikter, som dom läste och rappade för 6.orna!

Ja, skolavslutningarna på Grabbarna Grus´skola är verkligen härliga och speciella!

Tack för den här läsåret, Akers!

Jag blir så irriterad och ARG när jag läser om killen som ”stampat ihjäl” Beatrice, och när man diskuterar om det kan röra sej om ”hedersmord” (igen!). Jag blir arg över den JÄVLA HEDERN som gör att pappor slår sej för bröstet och avvisar sina söner eller döttrar för att dom har haft sex, eller blivit kära i ”fel person”. Att DÖDA någon är tydligen ”hedervärt” men att ha sex är….Fasansfullt!

Obegripligt, helknasigt och absolut FEL i vår värld – i Sverige – och borde INTE betyda Några Som Helst förmildrande omständigheter här!

Näe, det slår helt slint i min skalle när jag läser om att pojken åkt ner till sin släkt i Iran och blivit utskälld och förpassad ur sin pappas liv. Som gottgörelse ska han då döda den tjej som han har gjort med barn! VA?!?

-”Det var inte Meningen! Oj hoppsan, om man hoppar och stampar på någon så kan den dö…Ojsan! Men nu kanske pappa blir glad igen, iallafall…eller hur var det nu?!”

Suck!

Återigen har två hela släkter blivit Förlorare….Familjen i Iran har ”förlorat” en son och familjen i Sveige har verkligen förlorat en dotter, för alltid, med livslång sorg som följd…pga Knasiga Ideer och regler om sex och död och våld… och Några som låtsas att det handlar om religion och heder….

Om jag hade en dotter skulle jag bli ”livrädd” om hon blev förälskad i en kille från Iran, eller något muslimskt land…och jag vill inte vara sån! Jag vill inte! Jag vill inte heller att mina söner kommer hem med en muslimsk tjej, för OM hon har bröder eller ”en galen pappa”….där Hedern går före Allt, så kanske jag en vacker dag inte har någon son längre…

S U C K ! ! !

Ett minne om_min älskade tax Netta!

Vad jag älskade henne! Hon var ”mitt allt”! Hon var som ett barn för mej (då innan jag fått barn, eftersom jag var barn själv…) ! Jag hade henne i mitt rum, var ute på låååånga promenader varje dag och tränade henne så att hon blev som värsta ”agility-taxen”! Vi var som ”lång- och lerhalm” när jag var hemma…Jag berättade ALLT för henne, och grät med henne när jag var ledsen. Åh, vad jag älskade denna hund! Jag skrev sånger också till henne, som jag sjöng för henne, och hon njöt  av varje ton…tror jag…

När jag var 16 år (och Netta alltså 4 år) hände det som inte FÅR hända! Mina föräldrar åkte till ”landet” med min hund och hennes mor och syster för att gå en långpromenad…och Netta fick upp ett spår och försvann!

Mamma och pappa letade i flera timmar, men gav upp då det började bli mörkt…och kom hem utan Netta. Jag var förtvivlad! Det var som att förlora sitt barn! Jag grät och visste inte vad jag skulle göra, men det var mörkt och jag kunde inte göra något. Mamma sa att hon och pappa hade pratat med grannen på landet,  och berättat att min hund försvunnit i skogen, så att han skulle ta hand om henne, om han såg henne…

Med TUNGA steg gick jag till skolan dagen därpå…Mina tankar var i skogen, hos Netta:

 ”Tänk om hon fastnat! Tänk om hon blivit uppäten av en…varg! Tänk om hon blivit överkörd av en bil! Tänk om…..Hur ska jag kunna leva utan Netta?!?!” ….

Då ringer telefonen i klassrummet. Det hade aldrig hänt förut. Läraren svarade (detta var innan mobiltelefonerna kom).

-”Erviluca! Det är till dej!” sa han och gav mej luren.

Jag gick förvånat fram och tog luren. Det var skolsköterskan som berättade att mamma ringt och sagt att min hund var återfunnen och att mamma var på väg i bilen för att hämta henne nu.

Snacka om att jag blev GLAD! Superduperjättelycklig! En stor sten föll från mitt hjärta och jag kunde börja ”leva” igen!!!

Ett minne

När jag var 12 år fick vår strävhåriga tax Lina valpar.

 Det var jag och min lillasyster som planerat och satt planerna i verket alldeles själva (och jag var den Drivande parten…och styrde min lillasyster dit jag ville…:)  ). När Lina löpte gick vi ut med henne, och så gick vi helt sonika hem till den hantax vi valt, och frågade, ”oskyldigt”, ägarna om vi fick gå ut och gå med  honom, vilket vi fick! Sen släppte vi hundarna lösa i skogen och VIPS så satt dom fast i varandra!

Syrran och jag blev jätterädda, för vi visste inte att hundar fastnar i varandra när dom parar sej, så vi började gråta och stod där och undrade vad vi gjort och hur vi skulle få loss dom osv, då dom plötsligt lossnade ifrån varandra…och vi torkade tårarna och insåg nog att ”det är så det går till”…

Nåja. Vi gick tillbaka med hantaxen till hans hem, och gick sen hem och väntade….

Två månader senare fick Lina fyra fina tik-valpar.

Vi berättade för mamma och pappa vad vi gjort, och mamma blev upprörd och menade att vi måste ringa hantaxens matte och husse för att berätta, men det tyckte inte vi. Hon gjorde det iallafall…men dom bara skrattade och tyckte inte det gjorde något.

Vi sålde tre valpar och sparade en.

Den taxvalpen ”råkade” bli min…Hon tydde sej till mej och ”blev min”….Hon sov i min säng och följde mej som en skugga. Eftersom hon var den första valpen som fötts hette hon ”Netta” (nETTA).

Detta gjorde min äldre syster GALEN av svartsjuka! Hon såg verkligen RÖTT när hon blev arg, så jag tog Lina ut i skogen med samma taxhane nästa gång hon löpte, och gjorde om samma grej. Fast den här gången skickade jag en kompis att gå ut med hantaxen, och så träffades vi i skogen….

Två månader senare fick Lina fyra valpar igen: Två hanar och två tikar.

 Så fick min storasyster en egen valp! Den här gången vågade inte mamma ringa hantaxens matte och husse igen…Hon skämdes så. Jag fick LOVA att ALDRIG MER göra så! Och jag lovade. Och höll det, faktiskt….

Flisa med sin normala färg.

Igår var hon brun-svart… och luktade skit! Inte konstigt eftersom hon rullat sej, och ätit av, häst-skit! Hon kom skuttande ur skogen GLAD och LYCKLIG och STOLT – helt förvandlad! Från ljusbeige till brun-svart…och hon hade verkligen ansträngt sej, för det var inte många cm som fortfarande var ljusbeiga….Det stod som ett MOLN av SKITLUKT omkring henne: UÄCK!

Idag var hon grön….Hon älskar nämligen nyklippt gräs! Då ruuuuusar hon runt runt på den nyklippta gräsmattan och kastar sej på rygg och rullar och rullar….Jag har hört att gräsfläckar inte går bort…så fr o m nu har jag en grön hund. For ever!

Det ska bli spännande att se vilken färg hon kan bli i morgon…

För i morgon är en Annan Dag….tralalalala…..

Vi sitter i bilen på väg in till sjukhuset för att röntga ”den onda handen”.

-”Jag skulle vilja att det var lite mer action i livet!” säger sonen med eftertryck.

-”Vaddå för action?” frågar jag.

-”Ja, äventyr liksom! Krig och sånt!”

-”Näe, jag tror INTE du skulle vilja ha krig på riktigt! Du fattar inte hur hemskt det är!”

-”Jamen, inte sånt Riktigt Krig utan mer….att det kom zombies!!” Han ser nöjd ut.

-”Meh! Zombies?! Det kommer ju aldrig att hända!”

-”Men jag skulle vilja det! Då skulle jag ha ett basebollträ och en shotgun! Det bästa är att skjuta huvet av dom direkt!”

-”……………..”.

-”Men jag skulle inte vilja att du tog livet av dej!”

-”Näe, det hoppas jag! Jag vill inte att det ska komma zombies iallafall…Jag tycker det är rätt skönt att inte ha krig och fiender och sånt…och jag vill inte döda någon!”.

-”Men tänk va kul det skulle vara att jag står där i dörren och skjuter på alla som försöker ta sej in i vårt hus…”.

-”Näe!!! Om jag då ropar: Maten är klar! så kan du inte komma och äta, för då måste du döda zombies…Näe, det tycker jag verkar jobbigt! Tänk vad hungrig du skulle bli till slut!”

-”Ja, det förstås….*funderar*….Men om det kom Aliens då!?!”

Ser förhoppningsfullt på mej.

(Veeet: Han är TV- spelsfreak!)

PS. Handen var inte bruten – bara stukad! Och röntgenstrålarna tycks ha haft Magisk Effekt på handen, som nästan blev Helt Bra efter beskedet om att det inte var brutet: Plötsligt kunde han röra på fingrarna och använda handen igen! Det är bra med röntgenstrålar….DS.

JAG sätter på mej min tröja och mina jeans, mina gympaskor och ett par solglasögon och går ut….

Very Important Person sätter på sej sin Odd Molly, sina Ralph Lauren, sina Converse och ett par Ray ban och går ut…

Näe, spegeln säger inte ”DU!”. Den säger: ”BÖH!!”

Jag kan gå omkring och känna mej…Vacker och Stolt och Strååålande…så ”råkar” jag kolla på mej själv i en spegel, eller ett skyltfönster och:

-”VA?!? VEM FAAN ÄR DET???” :

…och så stämmer det inte alls med hur jag känner mej, för i fönstret ser jag en KÄRRING! Fy faan!

Så flyger självförtroendet all världens väg: Bye bye!

…och axlarna faller fram, magen ramlar ut, ögonen slutar stråla och munnen blir ett streck….

BLÄ!

Känner DU någonsin så???

(obs! INTE mina barn på bilden. Den är lånad från google.bilder)

Killarna hade först varit i ”stan” och åkt scateboard på en häftig ramp…och sen varit på McDonalds och fått ”plus-meny”…Sen kom dom glada och pigga hem till oss och kastade sej i min, och sonens, sängar där dom först spelade TV-spel och åt chips och drack saft…och sen tittade på Avatar…Sen ”lanade” dom (spelade TV-spel på natten) till kl. 2.00 då jag tyckte att det räckte.

När jag sent omsider kom insmygande för att hämta något, fnittrar killarna intensivt. Det hade något på gång, kände jag.

-”Mamma! Elliot tycker att du är SNYGG!” frustade sonen.

-”Vad trevligt!” sa jag glatt och blev faktiskt riktigt glad!

Elliot kröp under den sovsäck han har med sej och jag tänkte att ansiktsfärgen troligen var tomat-röd.

Jag gick ut ur rummet igen, och kände mej lite stolt över att en 11-åring faktiskt tycker att jag är Snygg!

Ha haaaaaaa!

När förste sonen bröt armen var han 3 år. Han satt på en stock och gled av den och landade PÅ armen PÅ marken. ”KNAK!” sa det när armen gick av. Och sen SKRIKET! Sen SÅG man att den var av, på mitten! Jag började nästan hyperventilera, slängde honom i vagnen och SPRANG  hem, kastade in honom i bilen och körde NÄSTAN med blåljus (om jag hade haft några), kroniskt hyperventilerande till Astrid Lindgrens sjukhus. Sen började V Ä N T A N ! ! !

Ett dygn senare var han opererad och gipsad.

När andre sonen bröt armen var han 12 år. Han lekte ”tafatt” (eller vad det heter ”nuförtiden”) och skulle springa UPPFÖR en rutchkana, halkade och ramlade med kroppen PÅ armen som hamnade på kanten på rutchkanan. Jag hörde på hans skrik att armen var av. Jag suckade lite och tänkte: ”Nu börjar en V Ä N T A N igen på sjukhuset”…och så blev det: TVÅ dygn senare var han gipsad och klar.

Idag har tredje sonen ramlat. Han beskriver hur han åkte på sin scateboard i en grusbacke, gör en volt i luften (*harkel* – jag tror fantasin tar vid här…) och landar på handleden. Han skrapar dessutom i ena benet. När detta händer är jag ute i skogen med hundarna. Mobilen ligger hemma (förstås!). Eftersom sonen är med två kompisar (som sovit över hos oss), ringer dom till den närmaste killens föräldrar som kommer med ”första hjälpen kit” och plåstrar om sonen…Så när jag kommer hem sitter han i soffan med svullen hand, har ont och kan inte röra fingrarna.

Jag reagerar som den  härdade mamma jag blivit: -” Åååå, jag ORKAR INTE åka till sjukhuset och sitta där och VÄNTA igen!!!” Föräldrarna till sonens kompis tittar förskräckta på mej….DOM har inte haft någon son som brutit armen, och skulle säkert åka med blåljus, om det varit dom, och första gången…Men jag ”orkar inte”…

-”Vi väntar tills i morgon”, säger jag till sonen…. ”Vi får ändå vänta tills i morgon, om vi åker till sjukhuset…”. Sonen okeyar detta beslut.

Så nu ligger han Svårt Handikappad i soffan med bandageinlindad handled och tre stora plåster på benet. Som vanligt är han rätt nöjd med att vara ”värst” och skadad ”på riktigt”.

Knas-ungen!