Dagsarkiv: 13 juni, 2010

(det är inte Netta på bilden…men den här hunden ser lika nöjd ut som hon gjorde)

Ett minne

Jag har tidigare berättat om när jag fick min Egen Valp, då jag var 12 år. En strävhårig taxvalp vid namn Netta. Hon blev mitt Allt, min Kärlek, min ”terapeut”, min Bästa Kompis…och även om jag hade massor av kompisar, intressen, blev kär stup i kvarten och hade även Mänskliga kompisar, så var hon som ”mitt barn/min själ/MIN!”. Åh, vad jag älskade denna hund! Och hon mej.

En vacker dag (tror jag) hade hon varit ute på tomten och kissat och skulle  precis gå in genom dörren, då hon SKREK till och ramlade ihop. Det var inte ett litet pip, ett yl eller ett gnäll – det var ett GALLSKRIK! Det lät hemskt!

Jag rusade fram till henne och försökte lyfta upp henne. Då skrek hon igen. Rätt ut! Jag ropade på mamma och frågade vad jag skulle göra. Hon menade att vi nog måste bära in henne ändå…..Jag lyfte försiktigt in henne och la henne på golvet. Där låg hon sedan. Jag vet inte hur länge, och jag minns inte vad som hände sedan, men det visade sej iallafall att hon fått sån där ”taxförlamning” och var förlamad från bakom framtassarna och bak.

Fr o m den dagen kunde hon inte röra någonting bakom framtassarna! Allt bajs och kiss rann bara ur henne, och varje gång det hände, såg man att hon skämdes. Vi fortsatte ha med henne överallt. Hon bars till vardagsrummet när vi tittade på TV, och till mitt rum när jag var där. När vi skulle gå ut i skogen, stoppade jag henne i en väska och bar runt henne i skogen så att hon fick vara MED hela tiden. Ibland sänkte jag väskan så att hon fick nosa lite på marken.

Så fortsatte det ca 1/2 år. ”Folk” sa att vi skulle avliva henne, men jag vägrade! Hon var min älskling och verkade inte lida och hade fortfarande kvar sina kloka ögon, skällde när det ringde på dörren och verkade vara ”med” ändå.

En vacker dag (igen!) när jag lagt henne på golvet för att ta fram väskan, för att gå ut, reste hon sej lååångsamt på bakbenen och stod och vinglade en kort stund för att sedan falla omkull igen.

Jag bara SKREK rakt ut av lycka! ”MAMMA!!! NETTA STÄLLDE SEJ UPP EN STUND!!!”

Då visste jag att hon skulle bli frisk.

Och det blev hon.

 Ytterligare något år senare skuttade hon runt i skogen med en lite slängig bakdel, men dock fungerande!

Min älskade Netta!

(Erviluca ca 75 år…)

”Ja, så gick den dagen också…” suckar hon ofta…

Är det så med många äldre – att dom bara ”väntar ut tiden”? Väntar på vaddå? Döden? Eller på att Livet ska Bli Bättre, som i ett trollslag? Eller på VAD?

Jag vill inte ”stanna”, jag vill inte låta dagar bara gå…i tristess och vemod…Jag vill inte bli gammal! Inte på DET viset iallafall! Jag vill inte bli som min mamma!

Jag jämfördes alltid med min mamma när jag var barn:

-”Du är så lik din mamma!”

(och jag var så stolt över det, för jag tyckte min mamma var världens bästa och klokaste och vackraste mamma!)

Och när jag hade ont i vänster lilltå, eller fick kramp i nedre hörnet av knäskålen, eller ryste eller ”vad-som-helst!” så sa alltid min mamma:

-”Ja, Tänk! PRECIS så har jag också känt/haft det/upplevt!”

(och det kändes skönt att vara ”samma-likadan”….)

Så ett tag VAR jag nästan en ”miniatyr-mamma” på något sätt…..

….men sen växte jag ifrån henne…Gjorde en väldigt SEN revolt genom att gifta mej med den som mamma verkligen INTE tyckte om, och ”försvinna” ur hennes liv, och genom att tycka om kläder som hon INTE tyckte om, tycka om musik som hon INTE gillade och göra saker hon ”ALDRIG” skulle göra eller har gjort!

Det var den navelsträngen! Puh! Skönt!

Men nu när jag sitter där bredvid henne i soffan och hon kritiserar halva mänskligheten och mer därtill, suckar över ”dagens ungdom” och kritiserar än det ena än det andra, och suckar över dagen som gått, och har egentligen ”ingenting att göra”, fast hon har massor av vänner och aktiviteter…så tänker jag:

-”TUR att jag har klippt av navelsträngen….Jag vill INTE bli som hon! INTE!”

…………………………………………………………………………………………..

JAG ska bli en glad och positiv 75-åring som skrattar högt och sjunger med i rap-låtarna som mina barnbarn spelar, skrattar åt tokigheter och tycker det är KUL med utveckling och nytänkande! SÅN ska jag bli. Så det så!

PS. Men jag älskar min lilla mamma ändå….Hon var en jättebra mamma! DS.