Ett minne om_min älskade tax Netta!
Vad jag älskade henne! Hon var ”mitt allt”! Hon var som ett barn för mej (då innan jag fått barn, eftersom jag var barn själv…) ! Jag hade henne i mitt rum, var ute på låååånga promenader varje dag och tränade henne så att hon blev som värsta ”agility-taxen”! Vi var som ”lång- och lerhalm” när jag var hemma…Jag berättade ALLT för henne, och grät med henne när jag var ledsen. Åh, vad jag älskade denna hund! Jag skrev sånger också till henne, som jag sjöng för henne, och hon njöt av varje ton…tror jag…
När jag var 16 år (och Netta alltså 4 år) hände det som inte FÅR hända! Mina föräldrar åkte till ”landet” med min hund och hennes mor och syster för att gå en långpromenad…och Netta fick upp ett spår och försvann!
Mamma och pappa letade i flera timmar, men gav upp då det började bli mörkt…och kom hem utan Netta. Jag var förtvivlad! Det var som att förlora sitt barn! Jag grät och visste inte vad jag skulle göra, men det var mörkt och jag kunde inte göra något. Mamma sa att hon och pappa hade pratat med grannen på landet, och berättat att min hund försvunnit i skogen, så att han skulle ta hand om henne, om han såg henne…
Med TUNGA steg gick jag till skolan dagen därpå…Mina tankar var i skogen, hos Netta:
”Tänk om hon fastnat! Tänk om hon blivit uppäten av en…varg! Tänk om hon blivit överkörd av en bil! Tänk om…..Hur ska jag kunna leva utan Netta?!?!” ….
Då ringer telefonen i klassrummet. Det hade aldrig hänt förut. Läraren svarade (detta var innan mobiltelefonerna kom).
-”Erviluca! Det är till dej!” sa han och gav mej luren.
Jag gick förvånat fram och tog luren. Det var skolsköterskan som berättade att mamma ringt och sagt att min hund var återfunnen och att mamma var på väg i bilen för att hämta henne nu.
Snacka om att jag blev GLAD! Superduperjättelycklig! En stor sten föll från mitt hjärta och jag kunde börja ”leva” igen!!!
erviluca #mammatillfyrakillar 