Kära barn har många namn (alla fyra sönerna har fått flera olika smek-namn utifrån sina personligheter).
Honom kallade vi ”Spindel-tarzan”, för att han var smidig tidigt men ändå rätt ”ranglig” och smal…Numera är han bara ranglig och smal…inte så smidig…
Armarna far som väderkvarnsvingar på honom…och han slår i, både här och där…Allt han håller i tappar han, och han blir lika förvånad varje gång:
-”Jäklar! Shit! Faan alltså!”
Han kan jättemånga läskiga ord! Och nya kommer upp hela tiden. Fast nu är favvo-uttrycket:
-”BÖÖÖG!” eller ”Skaffa ett liv!!” eller ”Lodis!” och han tycker att jag är ”gammel-dags” och ”super-töntig”…(men jag ser glimten i ögonen, och hur kärleken strålar emot mej, trots ”taggiga ord” och ”tycka-tvärtom-hela-tiden”….).
Så fort han går förbi en får man ducka eller hålla sej för armen, för hans arm slängs ut och ”Smock!” så har man fått sej en (kärleksfull?) smocka!
Han är ”lat” och ”orkar inte” och tycker att allt är ”jobbigt”….och säger man att vi ska någonstans så faller han ihop i en hög och:
– ”Ååååååå!!! PALLA! Jag tänker INTE följa med! Jag stannar hemma!!”
…sen följer han med, under små fräsande protester, och sen…är han rätt nöjd.
På kvällen, när han har lagt sej, sitter jag och pratar på sängkanten en stund…Sen släcker jag lampan och säger:
-”Jag tror det är för sent för rygg-kli ikväll….”
-”VA?!?? Å nej!! Jag kommer ALDRIG att kunna somna!”
Jag kliar en stund och hör snart den sovande tonåringens djupa andetag….
Åh, vad jag älskar denna ljuvliga tonårs-kille!
…och hans bröder!
erviluca #mammatillfyrakillar 