Dagsarkiv: 1 juni, 2010

När hon kommer hem från jobbet är hon på dåligt humör.

Han sitter i köket och läser tidningen från morgonen. Han tittar på henne.

-”Fan, vad du ser skyldig ut då!” fräser hon och daskar till honom över huvudet med öppen hand.

Han försöker ducka, men hinner inte.

-”Jag har gjort omelett” säger han uppmuntrande till henne.

-”Omelett! Omelett för i helvete! Jag är väl ingen jävla MUS heller! Jag vill ha RIKTIG MAT när jag kommer hem!” skriker hon och tar stekpannan med omeletten och kastar över hela köket. Den slår i väggen och det blir ett märke och omeletten rinner nerför väggen, långsamt….

-”Jag kan göra något annat”, hinner han säga innan han får en stol i huvudet.

Han ramlar ner på golvet och blir liggande medan hon sparkar honom där hon kommer åt. Han hinner tänka att han är glad över att hon tagit av sej skorna, för med skorna på gör det mer ont…. för att inte tala om när hon stampar med sina högklackade skor….

Hon avslutar misshandeln med att dunka in en gaffel i hans ena skinka. Det gör vansinnigt ont, men han säger inget, för när han skriker blir hon bara ännu mer arg. Han känner hur blodet rinner innanför byxan…

Plötsligt är hon borta. Han hör hur det smäller i dörren. Han hoppas att det dröjer innan hon kommer hem igen…och att hon då är så full att hon kanske bara somnar…

Han rengör ”gaffel-såret” och sätter på ett plåster. tittar sej i spegeln om han har några blåmärken som syns, torkar av vägg och golv i köket och plockar upp glasen som föll i golvet vid bråket.

Plötsligt ringer det på dörren….Han kikar genom ögonhålet och ser att det står två kvinnliga poliser utanför. Han öppnar.

-”Er granne hörde bråk härifrån…Hur är det?” frågar poliserna och tar några kliv in.

-”Äsch, vi blev osams. Hon har gått nu….”, säger han och tänker på märket han har på kinden.

-”Har du varit i slagsmål?” frågar poliserna och nickar åt blåmärket.

-”Näe, jag råkade slå kinden i en skåplucka”, säger han och skrattar lite generat.

-”Okey, men då verkar det som om allt är bra då?” säger poliserna och försöker kika in, bakom honom.

-”Jarå, allt är bra”, säger han.

Obs! Det är inte flickan på bilden som jag pratade med! Bilden har jag tagit från Google bilder.)

Jag sitter i bilen och lyssnar på musik och väntar på Sonen som ska hämta några grejer hos sin pappa.

Då kommer en liten tjej, i 4-årsåldern, cyklande förbi, på trottoaren,  på sin rosa cykel med stödhjul och med blommor på. På styret hänger diverse attiraljer, bla en jättefin, stor giraff.

-”Vilken fin giraff du har!” säger jag genom mitt fönster.

-”Tack!” säger hon artigt och ler…  ”..och du har en fin bil!”

-”Tack! Du har en fin cykel – med blommor på!” säger jag…och tänker vilken ljuvligt väluppfostrad liten flicka som vill vara ”lika snäll” som hon tycker att jag är (troligen).

-”Tack! Du har en fin klänning på dej!” säger hon….

-”Det har du med! En jättefin klänning!”

-”TACK!” säger hon. Hon tittar på mej en stund till, verkar fundera lite…och cyklar sen iväg…

Jag känner mej alldeles GLAD inuti av att få ha mött denna ljuvliga lilla tjej!

Kära barn har många namn (alla fyra sönerna har fått flera olika smek-namn utifrån sina personligheter). 

Honom kallade vi ”Spindel-tarzan”, för att han var smidig tidigt men ändå rätt ”ranglig” och smal…Numera är han bara ranglig och smal…inte så smidig…

Armarna far som väderkvarnsvingar på honom…och han slår i, både här och där…Allt han håller i tappar han, och han blir lika förvånad varje gång:

-”Jäklar! Shit! Faan alltså!”

Han kan jättemånga läskiga ord! Och nya kommer upp hela tiden. Fast nu är favvo-uttrycket:

-”BÖÖÖG!” eller ”Skaffa ett liv!!” eller ”Lodis!” och han tycker att jag är ”gammel-dags” och ”super-töntig”…(men jag ser glimten i ögonen, och hur kärleken strålar emot mej, trots ”taggiga ord” och ”tycka-tvärtom-hela-tiden”….).

Så fort han går förbi en får man ducka eller hålla sej för armen, för hans arm slängs ut och ”Smock!” så har man fått sej en (kärleksfull?) smocka!

Han är ”lat” och ”orkar inte” och tycker att allt är ”jobbigt”….och säger man att vi ska någonstans så faller han ihop i en hög och:

– ”Ååååååå!!! PALLA! Jag tänker INTE följa med! Jag stannar hemma!!”

…sen följer han med, under små fräsande protester, och sen…är han rätt nöjd.

På kvällen, när han har lagt sej, sitter jag och pratar på sängkanten en stund…Sen släcker jag lampan och säger:

-”Jag tror det är för sent för rygg-kli ikväll….”

-”VA?!?? Å nej!! Jag kommer ALDRIG att kunna somna!”

Jag kliar en stund och hör snart den sovande tonåringens djupa andetag….

Åh, vad jag älskar denna ljuvliga tonårs-kille!

…och hans bröder!