Månadsarkiv: mars 2010

Milton ser numera ut som en rugg-uggla, eller en hund med rabies…

Stackarn!

INNAN såg han ut som en stor svart lurvig BOLL! Längst in var det en massa knorvar och tovor och rastaflätor, och längst ut var det bara lockigt!

Jag tänkte helt enkelt ta en hundhårklippningsmaskin, som jag använt tidigare på Flisa, och klippa bort hela skiten! Så jag ställde honom i badkaret, och startade maskinen….Men den ba vägrade att klippa så mycket hår. Det blev tvärstopp!

Så då skulle jag alltså klippa med sax! Saxt och gjort!

Jag försökte få igenom en kam genom dom små rastaflätorna/tovorna som låg tryckta mot skinnet, men det var nästintill omöjligt…så jag fick liksom klippa IGENOM tovorna…och sen försiktigt försöka lösa upp dom….och sen klippa….

Det såg rätt bra ut till slut….tyckte jag…och schamponerade och satte i superduperutredningskräm och geggade in hela honom….”Jippi!” sa han….INTE!

Väl torkad och klar såg han….absolut….INTE…..KLOK UT!!!!! Oj oj oj! På vissa ställen blev det kala fläckar…antagligen där jag klippt av tovan intill huden….Han ser ut som Värsta sjuka hunden! Rabiessmittad eller Rugguggle-lik! Stackars kille! Fast  huvudet blev bra…Där var inga tovor! Huvudet är skitgulligt!!!

Så nu småklipper jag på honom lite då och då….Hårgrejer som står ut lite här och där….och sånt….toffsar som hittat ut…och sånt…

….och när vi är ute och går och träffar någon, måste jag snabbt säga att jag klippt honom själv, och att han inte är sjuk…för annars ser man hur dom Undrar och Draaaar i sin egen hund…för att den inte ska bli smittad….

Tur att  han inte vet om det själv, och tuuuur att han är så otrooooligt gullig och goooo i sin personlighet så att man nästan dööööööööööör av lycka av att vara  matte till honom!!!! Han är Värsta Kärleksfulla hunden! Han ÄR kärlek!

Och tuuuur att han älskar mej fast jag klippt honom så att han ser ut som en….RUGG-UGGLA!

Jag läste just i Aftonbladet om att det finns en massa ”hitte-på-bloggar” där allt de skriver är påhittade historier… Visst förstod jag att det kunde vara sånt ”out there” också, men ändå blir jag lite…besviken när jag läser om det…Att folk skriver som om det  har hänt dom saker, och så är det bara ”hitte-på”. Om folk sedan kommenterar och engagerar sej kan det väl inte kännas så bra i deras magar…eller?

Eller så är det alla dessa människor som är ”empati-lösa” och samvetslösa som skriver ”hitte-på-bloggar” där dom utgör sej för att vara någon som dom inte är. Det är ju helt okey att göra det om det framgår i bloggen att det är fantasi och påhitt, men inte annars, tycker jag….

Vi lär våra barn att ”inte ljuga”, men sen ljuger vuxna så det står härliga till….

Suck!

Man upphör aldrig att förvånas över….Mänskligheten…..eller över Omänskligheten….

Jag ”låg” i solen en stund…

Jag ställde en fåtölj i solen i dörren i vardagsrummet och halv-la mej där…med Milton på magen och Flisa vid fötterna…(fast Flisa först försökte få mej att ”kasta boll”, men till slut gav hon upp…)…Solen värmde fint och det brände lite skönt i ansiktet…Härligt!

Jag lyssnade på DVD:n Melodifestivalen 2010 och förundrades över hur annorlunda musiken lät när man inte såg artisterna. Ibland klär dom ut sej så att man inte ”hör” musiken utan man sitter bara och retar sej på dom ”konstiga kläderna”…. Vilka bra låtar det var, många utav dom!

Jag låg och blundade…då jag kände hur ena armen blivit fullkomligt IIIISKALL – som en isbit – och jag tittade ner på den för att se vad som hänt: Den låg i skuggan. Så enkelt var det!

Så i solen var det HETT och i skuggan ISKALLT! Ville bara säga det!

Jag tycker så otroligt mycket om att vara ensam och göra…Ingenting! Och då är ”ingenting” lika med att titta på TV, läsa en bra bok, gå långa promenader med hundarna….och att ”vara ensam” betyder att inte ha andra människor nära mej, men gärna hundarna.

Jag tycker det är såååå skönt att vara Utan Krav, så att jag lägger av luren till den väggfasta telefonen och stänger av mobilen, och bara ä r   h e m m a   i  s t ö k e t  och sitter och g l o r   p å   T V  och  s k r i v e r   p å   d a t o r n   och N J U T E R  av detta!

Ibland nästan skäms jag för att jag tycker så mycket om att vara ensam! Och jag försöker hitta Logiska Förklaringar till varför det är så:

– Det är för att jag varit Mamma (med allt vad det innebär av krav) så himla länge (27 år!) och utav de 27 åren har jag varit ensamstående mamma i nästan 15 år, och när jag levde ihop med barnens pappa var det bara MEJ barnen vände sej till ändå….bla bla bla….

– Det är för att jag jobbar HELTID hela dagarna och dagarna fylls då av människor som Behöver Mej och som jag Finns Till För och ska Hjälpa…så när jag väl är Ledig vill jag bara vara Superegoist!

– Det är för att jag träffar folk hela dagarna, 8-17, så när jag väl är ensam vill jag vara, just det!, ENSAM!

– Det är för att jag har BARNEN varannan vecka, så när jag är Utan Barn, varannan vecka, vill jag verkligen vara IFRED och inte träffa någon. Att träffa någon = Krav, av något slag.

– Det är för att jag inte orkar/vill städa/tvätta/duscha och bara lufsa runt i mjukisbyxor, omålad och oborstad när jag är ledig….

….MEN! Å andra sidan: Kan det inte vara rätt okey att bara VILJA VARA ENSAM och NJUTA AV DET, utan att ha tusen och en förklaringar?!?!

När jag var Ung, ville jag aldrig vara ensam! Jag fick nästan Panik när jag förstod att jag skulle vara ensam! Jag skulle ha velat bo i kollektiv och aldrig aldrig aldrig vara ensam, och jag förstod inte människor som VILLE vara, och BEHÖVDE vara ensamma!

Men å andra sidan är det Självvald ensamhet och den går inte att jämföra med Tvingad ensamhet…Att Vara Ensam och Övergiven.

Jag blir toooookig på datorer som laggar, account som man inte kommer ihåg lösenord eller ”account-name” på, på spel som inte fungerar och på söner som ”bryter ihop högljutt” pga allt detta!

Ibland får jag nästan ont i magen när dom sätter sej vid sina datorer och startar spelen….

Jag faller ner på knä och ber:

 ”Snälla Gode Gud – låt spelet fungera, låt datorn inte lagga, gör så att dom kommer ihåg lösenord och account-name, gör så att spelet är lagom lätt/svårt….och gör så att vi lever lyckliga ever after….AMEN!”

När man tittar på henne, så låter det ”dunk, dunk, dunk, dunk”, då svansen slår mot golvet, eller stolen eller vad det är hon ligger på…Alltid! Man blir glad av dunkandet för det är som om hon ler med hela kroppen när man tittar på henne….

Hon ligger som en ”uthälld pannkaka” över hela fåtöljen, på rygg, och sover djupt…på gränsen till zzznarkande…Det spelar ingen roll vad som händer runt om…Killar som leker krig, eller hoppar runt i soffan, hög musik på stereon med en matte som dansar runt och sjunger högt….Hon ligger kvar som en ”uthälld pannkaka” på rygg, och ibland går svansen: ”dunk, dunk, dunk, dunk” – sådär lite förnöjsamt…

Ibland lägger hon sej mitt på köksgolvet, mitt i all röra och mitt i kaoset, och så sluter hon ögonen och somnar in. Hittills har aldrig någon trampat på henne, och det är ren och skär tur. Själv skulle jag ALDRIG våga lägga mej mitt i köket, på rygg, och sova….

Men hon vågar. Hon litar på oss.

”Dunk, dunk, dunk, dunk, dunk”…….

Ibland värker det till i hjärtat av kärlek till sönerna!

Som när jag kom hem från jobbet, och undrade var alla var…Det var alldeles Tomt hemma…FAST tonåringarna skulle vara hemma…(10-åringen hade meddelat att han följer med en kompis hem efter skolan)…

Jag funderade: ”Drömde jag bara att jag pratade med 14-åringen innan jag åkte hem, och att han sa att dom var hemma?….Näe, det gjorde jag inte! För han bad mej köpa Pucko, vilket jag gjorde, eftersom han fyller år idag…. Hm…?”

Jag funderade vidare: ”Kanske har dom gått till affären…ibland gör 15-åringen det…och TÄNK OM han tog med sej sin bror idag, och bjöd på något, eftersom brodern fyller år idag…..Näe, kan det vara så fantastiskt, eller är det jag som är lite Över-romantisk i mina fantasier?….Hm?”.

Eller: ”Har det HÄNT något?! Ringde dom från lillebrors kompis familj och sa att han skadat sej och då var dom tvugna att åka dit?…. Näe, så kan det ju inte vara….Då skulle dom ju har ringt MIN mobil förstås! Och varför skulle bröderna åka dit i så fall…Näe!….Hm?…”

Åsså: ”Har killarnas pappa hämtat dom för att ge 14-åringen dagens presenter?…Näe, varför skulle dom gå UT och göra det?….Hm?…”

DÅ hör jag: ”Klamp, klamp, klamp, klamp!” i trappan och ”TJONG!” i dörren när den slås upp!

-”Vi gick till affären! Jag bjöd honom på en dricka, för han (nickar åt brorsan) fyller ju år!” säger 15-åringen med illa dold stolthet.

-”Men hallå, vad snällt! Har du inte världens snällaste storebror så säg?!?” säger jag till födelsedagskillen.

-”Jo…Vi BRUKAR bjuda varandra ibland…”, svarar han…och ser jättelycklig ut, och håller upp sin Dr Pepper.

Sen börjar dom prata spel och mitt hjärta SVÄLLER av KÄRLEK!!!

När bröderna är SNÄLLA mot varandra och är KOMPISAR, blir jag så himla glad och lycklig!

Det är PRECIS som mamma/pappa svarade när jag var liten och frågade dom vad dom önskade sej i present:

”SNÄLLA BARN”, sa dom alltid. Och vi ba: ”Mäh!” och ville att dom skulle önska sej ”något RIKTIGT”! Men nu vet jag hur det är!

Den bästa GÅVAN mina söner kan ge mej är ATT VARA SNÄLLA MOT VARANDRA!

I morgon fyller min tredje son 14 år. Han är lång och skranglig och väldigt ”tonårig”: Han småfräser åt i princip allt jag säger (men jag ser ändå glimten i ögat hela tiden)…och han använder Dom Värsta Ord som finns nästan jämt! Jag förfasar mej och härmar, eller fyar, eller ”låtsas som det regnar” (och fäller upp ett paraply och leker Mary Poppins… :))….men han fortsätter, så jag tänker, som min mamma ofta sa när jag var liten: -”Det går över tills han gifter sej!”

Han tycker att jag är otrooooligt töntig och tycker att jag är ”från förritiden”, typ! Och att jag ”fattar noll”.

Fast När Det Gäller, både litar han på mej och älskar mej – det vet jag!

Själv är han ”värsta cool”. Men han står och petar på hårstrån framför spegeln hit och dit på morgonen, innan han ska till skolan, så jag fattar inte att han inte får kramp i armarna! Hela tiden lägger sej tydligen hårstråna fel….och han sparkar till på spegeln och fräser: -”Fi….a!!!” och jag blir tvungen att säga ”NÄE! SÅ får du INTE säga!!!”….

Tyvärr kopierar 10-åringen det mesta som 15-åringen gjort och gör, och det mesta som den blivande 14-åringar gjort och gör…så egentligen har jag TRE tonåringar hemma….Pust!

I morgon fyller han alltså 14 år. Den där lilla killen som föddes som nummer tre av fyra killar, på Danderyds sjukhus 1996. Han, vars navelsträng var 2 meter lång och hade en dubbelknut på mitten (barnmorskan sa att hon aldrig tidigare sett en så lång navelsträng! Alltid något att skryta med!). Han med dom Stora Blå ögonen. Han som alltid alltid alltid log och skrattade, och var så förnöjsam. Han som var så tålmodig med sin arga storebror, så kompromissvillig och så snäll. Han som alltid alltid alltid var positiv till allt, och nöjd med det mesta.

Jag undrar om Han kommer tillbaka? Jag undrar om Han gömmer sej bakom Tonåringen? Eller I Tonåringen?

GRATTIS min älskling! 

 Jag älskar dej, trots allt, precis som du är!

Redan när vi åkte dit mådde jag illa och hade huvudvärk men jag tänkte att det var ”den gamla vanliga” huvudvärken/migränen, och hoppades det skulle gå över. Om jag skulle låta värken styra mitt liv skulle jag inte kunna göra nåt…

Vi hade trevligt där – fikade, snackade och spelade spel,men mitt huvud värkte bara mer och mer så jag la mej i soffan och blundade en stund. Det hjälpte inte, så då sa jag att vi nog måste åka hem… Illamåendet, som jag känt lite grann blev värre och värre….Jag började också kallsvettas; Svetten bara rann och jag frös så jag skakade….

Jag laddade med spypåse i knät och började köra….Efter några kilometer fick jag köra av på en avfart och stanna….och kliva ur och kräkas! Tre stora lass! Sen lättade det något och jag satte mej vid ratten igen….Svettandes, skakandes och illamåendes körde jag ett litet tag till, frustrerad över att det inte går att stanna på motorvägen. Nästa illamåendevåg kom och jag kände att jag måste spy igen,  så jag körde av igen, klev ur och spydde. Pust!

Hjärnan gick i 180: ”Hur ska jag klara det här? Hur ska jag få hem mej själv och barnen??”

Jag satte mej i bilen igen, och skakandes och svettandes körde jag ut på motorvägen igen… Näe, det gick inte! Jag kunde inte koncentrera mej på trafiken och vägen. Jag fick köra av igen, och kliva ut och kräkas. Nu var jag helt slut och satt bara och skakade av frossa och utmattning.

-”Ring pappa (sönernas pappa) och fråga om han kan komma  och hämta oss!” sa jag till äldsta sonen som gjorde det.

Nu satt jag dubbelvikt, skakandes av att kallsvettas,  och huvudet sprängde och illamåendet gick i vågor.

Killarna var helt tysta och väntade tålmodigt.

Killarnas pappa kom efter ett tag och hämtade oss alla och körde hem oss. Bilen blev kvar där…och säkert har den 148 parkeringsböter vid det här laget…

Jag mår fortfarande illa och har fortfarande huvudvärk….men har inte kräkts mer sedan dess…

….och jag är sååååååååå trött på att vara sjuk och må dåligt………..

 

Det är lite synd om mej, för nu har jag varit rejält förkyld i en vecka och behövt vara hemma!

 Nästa lön kommer jag att ”hoppa över” tror jag…Flyta till Korpilombolo en månad och ”låtsas som om det regnar”, för att slippa eländet….Lönen alltså…för den kommer INTE att täcka mina räkningar…

Dessutom fyller en stycken son 14 år om någon vecka…. Och det ska vi ju fira, förstås!

Igår kväll värkte det i tänderna på höger sida, och jag tänkte: ”FAAN också! Tandvärk också! Jag har INTE råd med tandläkare nu!” Dessutom har jag tandläkarskräck, och avstår helst helt.

Men i morse insåg jag att jag har bihåleinflammation, för det värker otroooligt mycket i kinden och då brukar det kännas som tandvärk också…Så jag måste uppsöka en läkare.

Hostan håller i sej, och nu gör det ONT att hosta! Inte i lungorna, utan i magen och halsen – den är ju helt sönderhostad ju!

Sen har jag ont lite överallt i leder här och där…. och känner mej såååååå matt och har ingen kraft alls…Känner mej som en grå….hösäck…ungefär…

Men hundarna måste ut i alla väder och i alla mina ”tillstånd”. Det finns ingen jag kan luta mej mot och säga: ”Jag orkar inte! Du måste ta ut hundarna idag!”

Ibland har jag en otrooolig längtan efter att få vara liten och bli omhändertagen….men det kanske kommer i Nästa Liv…. för jag har otrooooligt svårt att be om det, och ingen att be heller, för den delen…

Host host host….

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAATJO!!!