Månadsarkiv: mars 2010

Jag är så trött så att jag inte orkar gå och lägga mej…..

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ

Singel-strumpornas vara eller icke vara.

Vart den ena strumpan tar vägen är och förblir en gåta.

Teorier:

* Strumpmonster, som äter strumpor när ingen ser…..

* Tvättmaskinen har en hemlig last; strumpor….

* Det ligger EN strumpa i varje påslakan….

* Singelstrumpornas ex-partners ligger under tvättmaskinen….där är dom otrogna så det bara stänker om det!

* Strumptillverkarna har sytt in magneter i den ena strumpan, som suuuuugs iväg tillbaka till strumptillverkaren igen, varvid man måste köpa nya strumpor….

* Dammsugarens bränsle är strumpor….

* Parstrumporna har ungefär samma skilsmässostatistik i sina par som vi människor har i våra…

Efter att ha räknat till 63 singelstrumpor en dag bestämde jag mej för att enbart inhandla en sorts strumpor till alla, och eftersom alla killar i familjen numera har ungefär samma storlek, så bestämde jag mej: I vår familj ska ALLA söner ha svarta strumpor i storlek 43-45.

Sagt och gjort….

Men det blev inte EN sorts svarta strumpor utan det blev svarta strumpor med smala kanter upptill och svarta strumpor med tjocka kanter upptill, svarta strumpor i lite tjockare material och svarta strumpor i lite tunnare material….så till slut satt jag där och försökte para ihop strumporna ändå….och då bah:

-”GGGGGGGGGAAAAAAHHHHHHHHHHH!!!!!!!”

 ….sen började jag om från början igen….

PS. Vad gör folk av sina singelstrumpor??? Själv lägger jag dom i en kasse och går igenom dom ibland…Det händer att det har bildats ett par, men det är otrooooligt sällan….Till slut slänger jag hela högen. Vad gör du? DS.

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6825451.ab

Han älskar att höra sin egen röst. Plötsligt så skriker han till: ”AAAAAAAAA!!!” och rösten går från mörk till falsett. Kanske känns det underligt i halsen också…? Jag vet inte hur det är att vara i målbrottet, men han experimenterar med rösten av och till och hela tiden…

Han ligger över halva köksbordet och brööölar: ”Hjälp mej med läxan!!!!” Jag sätter mej mittemot och vi börjar ”jobba”. Han ska recensera en bok. Det är ”skit-tråkigt” men det måste göras!

Han suckar och ligger PÅ boken….”Åååååååååååå! Det är så trååååkigt!!!” stönar han.

-”Men kom igen nu! Gör det bara, så är det gjort, och du kan göra något roligare! Kom igen nu! Jag går om du inte börjar nu!”

Han sätter sej upp. Jag läser första frågan på stencilen högt och frågar honom sedan hur boken började. Han suckar och säger:

-”Ööööö, vet inte!”

-”Jo, du MÅSTE veta, för JAG vet inte! Jag har inte läst den!”

-”Öööö, det var något med att det var en kille som träffade någon…” Han ser ut som om han försvinner, till TV:n med blicken, och så glooor han på den….

-”Kom igen nu! Titta hitåt! Ingen TV nu!…Det handlar alltså om en kille….Vad heter han?”

-”Typ….Hannes….eller Hampus…eller nåt….?” Han gäspar.

-”Slå upp boken och kolla vad han heter och sen skriver du: ”Bokens huvudperson heter XXXX och är XX år.”

-”Näe, det låter ju helt mongo ju! Jag skriver så här istället: ”Boken handlar om en kille som heter Henrik och är 16 år”.

-”Jättebra! Skriv så!”

….väntar….

-”Får jag se vad du skrev?”

Läser högt: -” Det handlar om en kille”….

-”VA?!? Varför skrev du inte som du sa??”

-”Orka! Alla vet ju vad han heter!”

-”Men Läraren har inte läst den boken, och JAG visste inte vad han hette! Du ska ju skriva som om du skriver till någon som inte läst boken”.

-”Ååååååååå! Måste jag skriva om nu??? Orka!!!! Du e så jävla nooooga! Åååååå!”

Han suddar och skriver om….

…..och så fortsätter vi igenom hela bok-recensionen….

P U S T ! !

ORKA vara tonårsförälder!!!

Idag har jag P R O M E N E R A T  överallt! Svetten rinner och skorna börjar kännas…trånga. Från hemmet till jobbet, från jobbet till hemmet, från hemmet till jobbet och sen är det från jobbet till hemmet kvar. Varje sådan promenad tar ca 45 min. När jag väl kommer hem ska hundarna ut på SIN promenad! Så här kan jag ju inte fortsätta! Nåja. Det var inte det jag skulle skriva om, utan…..

….på promenaden tillbaka till jobbet efter lunch, ser jag tre små ”snor-ungar” komma gående emot mej…Dom går sådär som små snoriga småkillar brukar gå; dvs dom GÅR inte, utan dom liksom ramlar och stojar framåt, puttar på varandra och ramlar hit och dit och dångar sina skolväskor på varandra…DÅNG! Så får en utav snorungarna syn på mej….Han viskar: ”…..psh psh psh kärringen…psh psh psh!” till dom andra, och så tar han upp en näve snö och ser lurig ut i ögonen. Dom andra två killarna slutar ”trilla” och ”dånga”, plockar upp snö och går på rad…fint.

Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut vad dom har i kikaren…..

När vi kommer närmare varandra spänner jag ögonen i dom. Jag vet att jag har en intensiv blick som lyser ”Styrka” när jag vill det. DEN blicken spänner jag i var och en. Dom går förbi mej, och jag snurrar långsamt runt och håller fast ögonen i dom. Generat flinar dom åt varandra men gör ingenting – fortsätter bara gå….

….och jag slipper få tre snöbollar i skallen, bakifrån!

Skitungar!

Vi var på väg hem. Bilen var full av ”ungar” och hundar: Det var jag, våra två hundar, mina tre söner och en kompis till en son…

Dom killar som satt i baksätet ”lekte” högljutt och jag ”bannade” dom av och till…10-åringen spelade in film på sin mobil…med ljudeffekter….

Bilen kändes lite ”konstig” och jag tänkte att det nog blåste mycket ute…och att blåsten liksom tog tag i bilen… Det snöade och blåste…

Jag körde på en fyrfilig motorväg, med ett räcke i mitten, i ca 90 km/timmen…..

Så PLÖTSLIGT tappar jag kontrollen över bilen! Den svänger till lite till höger, och för att inte åka ner i diket, vrider jag försiktigt ratten lite till vänster. Bilen kränger då HELT åt vänster och börjar snurra. Den åker över hela vägbanan, smäller in i mittenräcket, snurrar en… två… tre varv och SMÄLLER i mittenräcket fram – TJONG! – bak – TJONG! – fram – TJONG! och bak. Bildelar flyger och ”skvätter” åt alla håll och till slut stannar den i Den Snabba Filen med nosen MOT trafiken!

När allt börjar tänker jag: ”NEEEEJ!!!!” och försöker få kontroll över bilen. Jag inser snabbt att det går inte! Det är bara att ”åka med” och försöka svänga/bromsa liiiite liiiite….Men vi snurrar och smäller i, och snurrar och smäller i….Jag tänker att jag är rädd för det ONDA som ska komma – som kommer att göra ONT, och jag undar HUR svårt skadade vi kommer att bli…Det hela tar bara några sekunder, men det känns som om tiden nästan står still…

Jag ser i ögonvrån hur 14-åringen tar tag i vår ena hund, som är på väg in i framrutan, och puttar bak henne, samtidigt som han ropar till oss andra: ”Håll i er!!!”. Ifrån baksätet hör jag: ”Helvete!!!” och ”Jävlar!!!”.

När bilen till slut står stilla hör jag: ”Vad hände?!?!” från baksätet. Och sedan förklaringen: ”Vi krockade!”

Hela min kropp skakar och det enda jag tänker på är att jag MÅSTE undvika att vi nu blir påkörda av bilar som kör i snabba fältet MOT oss! I panik letar jag efter knappen med en trekant på för att sätta på varningsblinkersen. Men jag hittar den inte!!! Jag börjar förtvivlat blinka med lysena hit och dit, och samtidigt letar jag efter knappen med en trekant på.

Jag ser STOOOORA lysen komma emot oss. En STOR bil stannar några meter ifrån oss. Det tar en stund innan jag inser att det är en bärgningsbil. Hjärnan går i 180, samtidigt som den är TOM. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag fortsätter leta efter knappen med triangel.

Jag kan inte vända bilen. Det kommer hela tiden bilar forsande i filen bredvid i blixthalkan (!)  och snöovädret: ”SWISCH! SWISCH!”.

Jag kliver ur bilen och möter killen från bärgningsbilen. Jag kommer inte ihåg vad han säger…men jag säger iallafall att jag är chockad och att jag är helt skakig…. Han pratar i mobilen….och när jag lugnat mej lite, förstår jag att han ringer efter polisen för att de ska stoppa trafiken så att jag kan vända bilen….Bärgningsbilskillen konstaterar att jag troligen kan köra bilen, försiktigt, hem, eftersom det inte är långt kvar.

Först då tittar jag på bilen! Den är rätt tillbucklad framtill, och hela ”paketet” där fram är borta…Det ligger utspritt på vägen längre bort….Det är några bucklor bak också….

Jag och bärgningsbilskillen står sen och väntar på polisen. Det blåser och snöar och är kallt. Jag fryser. Killarna sitter i bilen och håller på med sina mobiler. Konstigt nog har jag inte ens frågat dom om dom är skadade…Men jag antar att jag konstaterade det direkt efter att bilen stannat…Jag minns faktiskt inte….

Bilarna swischar förbi!  Många förstår inte hur halt det är! När jag står där på vägen, känner jag ju att det är rena rama iskanan! Det fattade jag aldrig när jag satt i bilen….

Jag är fortfarande orolig över att någon bil ska halka in i vår bil….

Vi väntar och väntar….När vi väntat i ca 20 minuter (?), och det verkar lugnare med bilar som kör förbi, hoppar bärgningsbilskillen in i min bil och vänder den snabbt.

Jag ”tusen-tackar” honom, och tackar sen också Gud och Min Lyckliga Stjärna och Ängeln i rummet och Alla Andra, att han kom precis bakom mej denna kväll!

Jag kör hem med blinkande varningsblinkers på i 30 km/timmen.

Väl hemma drar vi våra upplevelser för varandra, om och om igen. Jag vet hur viktigt det är att få ur sej allt!

Och jag bara lääängtar tills jag dessutom ska få ”skriva av mej” min upplevelse här…och nu har jag gjort det, och ska krypa till kojs….

…men hur jag ska komma till jobbet i morgon har jag ingen aaaaaning om! Och om bilen går att laga har jag ingen aaaaning om….Dessutom har jag inga pengar att laga den för….

Men vi lever, och är oskadade allihop! Och DET är jag såååå tacksam och lycklig för! Och det är DEN känslan som stannar kvar….

Jag tycker varken det är snyggt eller verkar ”mysigt” med piercad tunga och skulle aldrig i livet vilja ha det själv! Men jag vet att det är ”inne” och anses ”coolt” att ha det av många. Igår sa en bekant att det är en ”sexleksak” och jag frågade aldrig HUR det kan vara det, utan jag försökte fantisera ihop HUR det kan vara en ”sexleksak” (om man är tjej – för jag kunde fantisera ihop hur en kille kan ”använda” det…), men lyckades inte….Någon som vet?

Nåja.

Mina bekanta hade med sej sin 13-åriga dotter. Hon ville ”ABSOLUT” pierca sin tunga. Föräldrarna sa blankt ”NEJ!” och hon tjatade och bråkade och tjaffsade och sa att hon ”aldrig skulle sluta tjata!” och att ”ALLA ANDRA har piercing i tungan!”. *harkel*

Frågor:

1. HUR är en piercing i tungan en sexleksak?

2. Hur skulle du göra om du hade en 13-årig dotter som ville ha en piercing?

3. Vad skulle du göra om din 13-14-åriga dotter kom hem och hade fixat en piercing i tungan ”i smyg/utan lov”?

4. Vad tycker du om tungpiercing?

Rätt in i väggen? Eller inte. Jag vet inte. Det är som om jag står med näsan rätt in i muren…Jag brukar hitta stegar, eller vägar runt…men just nu vet jag inte ens om jag VILL. Jag kanske vill stå här med näsan rätt in i muren ett tag….

Jag har alltid, alltid varit en sån som vill veta MER, vill VIDARE, är NYFIKEN och vill ha MER KUNSKAP (om det jag är intresserad av – ibland av Annat också…) hela tiden, vill lära mer mer mer! Och så fort någon sagt: ”Det finns en kurs som…….” så har jag ropat ”JAG VILL GÅ!!!” innan meningen ens hunnit till slutet….

Men det har tagit slut. Och det känns så konstigt.

 Jag har alltid tyckt att ”alla andra” är ”såna”, som jag är nu. ”Alla andra” har alltid varit såna som säger:

– ”Njae…jag vet inte om jag orkar gå den utbildningen/kursen/gå på det seminariet….Är det verkligen något för mej? Jag vet inte om jag orkar/är intresserad nog” osv….Medan jag har utropat:

-”Jag! Jag! Jag! Jag vill gå!”

och fått höra:

-”Njaeeee, kanske, kanske inte…. Du gick ju kursen förra veckan…Räcker inte det?” och

-”Är det verkligen inom samma område/det område du behöver mer kunskap i?” osv

…Medan jag bara velat lära mej MER MER MER!!!!

Men nu. Är det slut.

 Eller är det bara ett ”andningsuppehåll” – en paus? Jag har aldrig haft såna förut…Jag har bara velat ha MER!

Och det känns så konstigt.

Idag är hela min arbetsgrupp på ett Seminarium….som jag också anmält mej till….men så kände jag:”JAG ORKAR INTE!” och så sa jag:

-”Näe, jag tror jag skiter i det för jag orkar inte! Det är ändå säkert inget nytt…” och alla tittade förvånat på mej….som om jag svek….och jag kände ”Men jag orkar inte bry mej!”

Mycket. Konstig. Känsla.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6784312.ab

”Ingen kan anklaga mig för att mina barn har blivit kriminella”, säger den TUNGT kriminellt belastade pappan….

Ska man skratta eller gråta?

En förälder är ett barns första förebild, den som barnet ”apar efter”…..

”Barn gör inte som man säger – de gör som man gör”. Har ni hört den? Den gäller! Den är Sanning!

Visst KAN man bryta ett socialt nedärvt beteende, men det krävs en insikt i vad man utsatts för, en insikt och stöd utifrån.

Det finns ju s k ”maskrosbarn” – det är såna som klarar sig rätt bra genom livet, TROTS att de inte fått förutsättningarna på något plan. Trots att de haft föräldrar som varit upptagna av att dricka, ta droger, vara kriminella, prostituerade, psykiskt sjuka etc, och inte fått den trygghet, värme och kärlek dom behövt. HUR dessa barn klarat sej ”ändå” kan man undra.

Det kan vara att dom fötts med en stark vilja, en förmåga att suga åt sej Det Goda i tillvaron, en förmåga att ta emot den lilla kärlek som sänds ut i små portioner här och där, en förmåga att knyta an till Andra Vuxna…. En förmåga att ”stänga av elände”….eller ”göra uppror” mot eländet…

Men att som Superkriminell förälder uttala sej om att ”det är inte mitt fel att mina barn blivit kriminella” är som att Spotta sina barn i ansiktet. Tycker jag. Det är lika ansvarslöst som att fortsätta vara kriminell, drogmissbrukare osv TROTS ATT man blivit förälder!

 Att dom inte förstår!!!

Vi som tittar på Let´s dance vill ju inte bara se människor som dansar Perfekt – vi vill se Människor! Vi vill se Människorna i kändisarna…Vi vill se hur dom är, hur dom funkar och hur dom reagerar i en, för dom, så här udda situation! Vi vill se hur dom våndas, blir ledsna, glada, skrattar och är ”vanliga”….

OM vi ville se Perfekt dans, så skulle vi gå på De professionellas danstävlingar! Men det vill vi inte! Vi vill både se charmen, ”snedstegen” och ”det tokiga” och hur se hur dom kämpar och försöker och jobbar.

Dom ”sura” och ”irriterade”…dom som blir arga på domarna och inte kan se ”leken” och ”spelet” i det hela, röstar vi ut. Dom charmiga, härliga och dom som är roliga att se på och har härliga uttalanden, och håller humöret uppe, och har humor; dom vill vi ha kvar, och se igen!

Förstår ni inte det??? Vi vill inte ha dom Perfekta Dansarna kvar bara!

Därför är Willy kvar! Han kämpar och försöker och jobbar på – det ser man och förstår man. Han är härlig! Han har gott självförtroende och han är en förebild för alla män, eftersom han vågar vara sej själv och vågar göra bort sej!

Ska det vara så svårt att förstå?

Ändra inga regler! Det är BRA att dom som inte dansar Bäst kan vara kvar, pga sin Charm!!! Det blir roligare då, och mer spännande!

Jag funderar då och då om hjärnan fungerar lite som en hård-disk, och att den kan bli full, och då måste rensas…HUR ”rensar” man en full hård-disk-hjärna undrar jag då? Ibland känns det som om det behövs, faktiskt.

Eller kanske den måste Virus-scannas….

För ibland känns det verkligen som om hjärnan är FULL, och att det inte får plats mer, iallafall inte inom VISSA områden…

….som om VISSA områden i hjärnan är proppfulla…och inom andra områden kan det ”stuvas om” lite, så att det får plats lite mer….

…och inom vissa områden är det helt tomt, och skulle säkert kunna fyllas på…

…men då handlar det mer om VILJA…VILL jag ha det/mer i hjärnan? Orkar jag stuva in mer Kunskap/Vetskap/Klokskap…

…eller vill jag att det ska vara tomma områden för Framtida Viktiga Saker att stuva in Senare…?

*funderar vidare*