Tonårshormoner….

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6825451.ab

Han älskar att höra sin egen röst. Plötsligt så skriker han till: ”AAAAAAAAA!!!” och rösten går från mörk till falsett. Kanske känns det underligt i halsen också…? Jag vet inte hur det är att vara i målbrottet, men han experimenterar med rösten av och till och hela tiden…

Han ligger över halva köksbordet och brööölar: ”Hjälp mej med läxan!!!!” Jag sätter mej mittemot och vi börjar ”jobba”. Han ska recensera en bok. Det är ”skit-tråkigt” men det måste göras!

Han suckar och ligger PÅ boken….”Åååååååååååå! Det är så trååååkigt!!!” stönar han.

-”Men kom igen nu! Gör det bara, så är det gjort, och du kan göra något roligare! Kom igen nu! Jag går om du inte börjar nu!”

Han sätter sej upp. Jag läser första frågan på stencilen högt och frågar honom sedan hur boken började. Han suckar och säger:

-”Ööööö, vet inte!”

-”Jo, du MÅSTE veta, för JAG vet inte! Jag har inte läst den!”

-”Öööö, det var något med att det var en kille som träffade någon…” Han ser ut som om han försvinner, till TV:n med blicken, och så glooor han på den….

-”Kom igen nu! Titta hitåt! Ingen TV nu!…Det handlar alltså om en kille….Vad heter han?”

-”Typ….Hannes….eller Hampus…eller nåt….?” Han gäspar.

-”Slå upp boken och kolla vad han heter och sen skriver du: ”Bokens huvudperson heter XXXX och är XX år.”

-”Näe, det låter ju helt mongo ju! Jag skriver så här istället: ”Boken handlar om en kille som heter Henrik och är 16 år”.

-”Jättebra! Skriv så!”

….väntar….

-”Får jag se vad du skrev?”

Läser högt: -” Det handlar om en kille”….

-”VA?!? Varför skrev du inte som du sa??”

-”Orka! Alla vet ju vad han heter!”

-”Men Läraren har inte läst den boken, och JAG visste inte vad han hette! Du ska ju skriva som om du skriver till någon som inte läst boken”.

-”Ååååååååå! Måste jag skriva om nu??? Orka!!!! Du e så jävla nooooga! Åååååå!”

Han suddar och skriver om….

…..och så fortsätter vi igenom hela bok-recensionen….

P U S T ! !

ORKA vara tonårsförälder!!!